2005 Chateau de Rochemorin

Vit bordeaux är inte precis någon stapelvara i klädskåpet. Jag minns att jag drack någon variant (Ch. Bonnet ?) för ett tiotal år sedan och tyckte att det var mest surt och räligt. Definitivt inget som lockade till vidare utforskning. På en provning häromveckan bjöds 2006 Chateau de Rochemorin och jag blev väldigt positivt överraskad. På mitt lokala systembolag fanns bara en flaska i lager och det visade sig vara en 05:a. Den dracks ikväll.

Färgen är ljust halmgul med lite gröna reflexer. Doften får mig initialt att fundera över hur flaskan förvarats. Mugget, unket och ekigt. Efter att ha hällt över vinet på karaff och luftat det en stund sker en positiv förändring och jag blir återigen fundersam. Det stämmer inte överens med mina förutfattade meningar. Jag trodde inte att vit bourdeaux kunde vara såhär yppigt aromatiskt utan hade vid en blindprovning kännt mig rätt säker på att det handlade om ett nya världen vin. Jag hade nog heller inte gissat på druvren sauvignon blanc.

Doften bjuder på svarta vinbär och krusbär, precis enligt skolboken. Men det finns mer. Kokos, vanilj, grapefrukt och tropiska frukter. På SB's hemsida talas om passionsfrukt och det köper jag rakt av. Smaken är mycket frisk, medelfyllig och hela paletten av aromer går igen. Syran stramar upp och håller ihop. Riktigt gott och lika bra som en välgjord variant från Collio i Friulien.

05:an lär nog vara ersatt av 06:an i de flesta systembutiker. Mitt intryck är att 05:an är det något bättre vinet. Kanske kan det vara värt att lägga några flaskor på lager i 1 - 2 år. När jag provade 06:an kändes eken något för framträdande.

2006 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve

Vi hamnade på ett klassiskt ställe, Victoriateatern i Malmö. En gammal biograf som var rivningshotad men som räddades av en kulturförening för ett antal år sedan. Nu är det musik och scenframträdanden där, mycket jazz. Ett trevligt arrangemang man ibland har där är så kallad picknick-föreställning, vilket innebär att publiken tar med sig valfri mat och dryck. Spisar och dricker till evenemanget, ikväll Nina Ramsby på turné med Ludvig Berghe trio. Vi hade förberett oss med ostar från Möllans ost: en appenzeller och en grönmögelost från Österlen, en hårding som såg ut att ha varit med om ett och annat. Övriga sällskapet skulle ha med andra ostar.

Vinpreferensen för kvällen - som så ofta på senare tid - var torrt vitt, vilket inte är en alldeles lätt uppgift till varierad ostbricka. Jag fastnade för en gewurztraminer från Alsace till appenzellern, 2006 Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (nr 5244). Jag var på annat uppdrag till en början och smög in en bit in i konserten, då vinet hunnit stiga några grader i temperatur. Det kändes inte som något problem till osten, de blommiga smakerna var fortfarande på rätt sida jolmigt och gick bra ihop med sältan i appenzellern. På bordet fanns även en kittost, osäkert om det var Münster men högst passande till druvan i glaset. I ett annat sammanhang hade förmodligen Monsieur Lorentz uppfattats som alltför kokett parfymerad åt det sötsliskiga hållet, men här funkade han bra.

Budgetläget tillät inte några excesser åt sauternes-hållet, så till Österlenaren hade vi rotat fram en skvätt gammal överbliven tokajer, 4 puttonyos. Inte alls dumt, faktiskt.

Nån jävla ordning får det vara på en vinblogg

...eller inte. I alla fall har det inte varit någon ordning på mitt drickande den senaste tiden. Druckit har jag understundom gjort, men steget till att dokumentera har oftast tett sig oöverstigligt. Ibland har jag emellertid tagit en bild. Här är till exempel en:

Köpt på tips från en snubbe på Bolaget, en montepulciano d'Abruzzo som jag väl aldrig annars skulle stannat upp vid. En positiv överraskning, som jag minns det. Jag tror vi drack det till kalv-éntrecôte och ratatoille, en rätt där syran i vinet kom till sin rätt. Till "robusta rätter av mörkt kött" tycker Systemets hemsida. Hur som helst till mat och gärna rött kött av något slag. Festligt nog för sina 89 kronor.

Till höger ett italienskt bordsvin, inköpt under ett besök Esping och jag gjorde i den danska huvudstaden under sommaren. Mesta tiden tillbringades på Brew Pub, en sittning som ledde till att spontanbesöket på Irma blev tämligen desorienterat och ofokuserat. Ännu ett av dessa stackars viner som försvinner obemärkta in i glömskan. Jag har inga dåliga minnen av det, så det var förmodligen högst passabelt (och kostade inte många DKr). Dracks en vacker sommardag, som synes, säkert till något från grillen. Om jag inte missminner mig finns det någon flaska kvar, lämplig att plocka fram till en pastarätt med kött under hösten.

Och här har vi en petit chablis. Det är inte ofta vi dricker chablis nuförtiden, stor eller liten. Den här ramlade vi nog över när vi en lördagsförmiddag varit vid hoddorna och köpt fisk till en boullabaisse med till exempel musslor, multe och lax. Mycket torr, som jag minns den, väldigt ung. Mineraler och citrus. Nästa gång jag vill ha en petit chablis kommer jag förmodligen att testa Domaine Sainte Claire från Brocard för fyra kronor mer (det vill säga 103 kronor). För variationens skull och för att den här inte lämnade några outplånliga spår efter sig i mitt minne.

Vad är väl lämpligare att avsluta denna upp - och nervända kavalkad med, om inte en prosecco? När vardagen behöver piffas upp en smula, när det finns minsta skäl att fira något som kan göra en mulen hösttisdag lite färggladare. "Ploff", så är vi igång! Den här varianten är lite dyrare än den med den gula etiketten vi brukar hänge oss åt (Prosecco la Robínía Extra Dry, nr 7486). 89 kr mot 73. Någon liten sötma i den här röda gynnaren men ändå klart åt det torra hållet, synnerligen lättdrucken. Vilken man gillar bäst av färgerna är väl en smaksak, jag lutar nog åt den här att dricka rätt upp och ner och den andra som bas för bellini. I vilket fall som helst bättre än att gå ner till kvartersbutiken och köpa lösgodis. Nyttigare. Roligare.

Veteöl

På middagsagendan stod drakbollar - små färsbiffar med krabbkött - och en salad på glasnudlar. Min själs älskade var inne på engelsk cider och jag hängde på till ölavdelningen. Vilken öl går till asiatisk mat? Weissbier, tydligen, i alla fall enligt rekommendationen på hyllkanten.

Erdinger Weissbier Kristallklar (nr 1505) har jag svårt att se skulle gå till något. Att dricka rätt upp och ner var det i alla fall värdelöst. "Die Prickelnde Frische" har det som epitet - och nog var det prickligt kolsyrespritsigt så det räckte. Till det en urlakad, avslagen doft och en såpigt vattnig eftersmak, som den sista och onödigaste stora starka när alla barens lampor redan tänts och alla som inte haft vett att gå hem än hänger som bleka mjölpåsar över disken. Med ens erinrar jag mig svagt att jag haft liknande erfarenheter av just denna weissbier tidigare och förbannar mitt dåliga minne.

Dest trevligare är Paulaner Weissbier Kristall (nr 1530), så mycket rundare och med mustiga aromer av vete tillsammans med lite syrligare citrusfrukter. Lätt som en plätt, förstås, men helt ok till de ganska milt kryddade köttbullarna och den lite limesyrliga salladen.

Dagen efter testade jag Wisby Weisse (nr 1564). Den grumliga varianten, som i doft och smak visade stora likheter med Paulanern. Möjligen en aning mer beska och gnuttan mer sprits, men samma tilltalande, vetemättade fruktighet som hos bayraren. Än en gång står det klart att man inte längre måste gå över ån efter vatten när det gäller öl (nå, i det här fallet kanske, eftersom det kommer från Gotland). De svenska mikrobryggerierna har hög svansföring och har inget att skämmas för vid internationella jämförelser.

Lugdunum och prissänkningar

Eller Konsten att tillbringa flera dagar vid Rhônes stränder utan att vare sig dricka eller äta särskilt gott. Det är enkelt: man håller sig till det man ska, det vill säga bevistar en konferens i universitetslokaler i de södra utkanterna av Lyon, och är därmed hänvisad till snabba och slumpvisa nedslag i stadens mer intressanta räjonger. Esping hade inte behövt känna avund - stjärnkrogar och jakten på intressanta viner lade jag ner ganska omgående. Därmed inte sagt att jag gick torrskodd ur vistelsen, och husets röda var ofta ett helt ok om än anonymt appellationsvin.

En hel del blaskig och överkolsyrad Heineken blev understundom mitt öde, men många caféer och barer förde trivsamt nog någon belgisk klosteröl. Inga som gav ett bestående intryck, dock.

Väl hemma försöker jag uppdatera mig på vad som timat på vinfronten. Jag märker att jag verkligen inte har koll, när jag ser att Finare Vinare hittat en av allt att döma smaklig budget-grüner veltliner i oktobersläppet. Så utmärkt bra - just det jag haft högst på önskelistan och som ska finnas att tillgå hela det kommande året.

I övrigt har jag, som vanligt vid månadsskiften, snöat in på Bolagets rea-lista. Först kom ingenting, sedan ingenting, sedan en drös dyra viner som fortfarande skulle få det att svida i plånboken vid köp och så - ett myller av viner av vilka många i överkomligt prisläge. De flesta finns i löjligt små kvantiteter, så små att man i flera fall misstänker att det rör sig om inventeringsmissar, men det finns också några viner det bör gå att få tag på. Naturligtvis är det de tillfälliga nyheter som inte blivit hype och raskt försvunnit från hyllorna, men med tjugo procents sänkning kan ändå flera av dem nu vara värda att kolla upp. Jag fastnar vid en första anblick för en Mosel-riesling och en kompis från Kamptal. En sydafrikansk chenin blanc samt en fransk sauvignon blanc hoppas jag kunna bärga hem några buteljer av.

Men fan vet. Sist jag försökte beställa hem rea-vin, en verdicchio från Marche, lyckades Hansakompagniets personal slarva bort min beställning. Och då hade jag ändå ringt den butik där det enligt hemsidan skulle finnas fyra flaskor, försäkrat mig om att de fanns där och fått dem undanlagda. Sedan hade jag kontaktat Hansakompagniet och lagt in en beställning där, med löfte att de skulle fixa det. Mycket tröttsamt. Nu har jag lämnat in en lapp till en kille där, som lovade ta tag i min beställning så snart han hade tid.... det känns ytterst osäkert - imorron får jag nog kolla upp att det blivit gjort. Trist att man ska behöva stå och vaka över personalen för att de ska göra sitt jobb.

Tips på bra kap ur rea-katalogen emottages tacksamt!

Terroiristen

Köpenhamns vintelligentsia har fått en ny träffpunkt. Idag höll Terroiristen invigningsreception och framöver kommer vinbaren att hålla öppet torsdag till lördag.Innehavaren Stefan Jensen har många spännande planer för Terroiristen som det går att läsa om på hemsidan. Stället ligger i stadsdelen Nörrebro på Jägersborgsgade 52. Som namnet vittnar om handlar utbudet om terroir-viner och fokus ligger på Italien och Slovenien. Den övervägande delen av vinerna som säljs är ekologiskt/biodynamiskt producerade. Här kommer att finnas ett stort utbud av vin som säljs glasvis. En utmärkt möjlighet för den som vill prova sig fram bland en samling helt unika viner.

Under invigningsdagen var det inte läge för något provande men det dracks Bressan 2001 No 3 från en imponerande jättebutlej som måste hav varit minst en dubbelmagnum. En intressant cuvée på Pinot Nero, Cabernet Sauvignon och Schioppettino. Det blev också ett märkligt rosé-vin gjort på nebbiolo där jag missade på namn och tillverkare samt lite annat spännande från Sutor och Simcic.

I Köpenhamn har det under det senaste decenniet vuxit fram en handfull ölställen som verkligen befinner sig på the cutting edge. Terroiristen är Köpenhamns första vinbar på den nivån.

2006 Domaine Monier St Joseph Cuvée Tradition

Domaine Mornier är en relativt ny producent i St. Joseph som på sina 6ha producerar tre röda och ett vitt vin. Odlingen sker helt enligt biodynamiska principer. Cuvée Tradition är Domaine Morniers enklaste vin och det enda som just nu finns tillgängligt hos danske importören Emilie Vin. De övriga vinerna är slutsålda vilket är lätt att förstå utifrån förhållandet mellan pris och kvalité.
Ungdomligt är det enklaste, och mest korreka, sättet att beskriva vinet på. Färgen är väldigt intensivt blåröd och vinet är tydligt genomskinligt. Doften är som kalvar på grönbete. Det hoppar och spritter aromer ur glaset. Frukterna tumlar först runt, hallon, vinbär och blåbär stångas om utrymmet. Sedan studsar bildäcken fram och till slut lite peppar och rökta charkvaror som inte vill verka alltför angelägna. Över allt ihop finns en fin, inte alltför framträdande fatton. Smaken är lika intensiv som doften. Den följer aromerna väl. Vinet är mycket friskt med rätt hög syra och medelfylligt. Ett oerhört charmigt vin som jag föreställer mig är nästan omöjligt att inte falla pladask för om man gillar syrah. Supergott nu och säkert ännu bättre om låt säga ett halvår när vinet hunnit sansa sig men inte förlorat sin ungdomliga charm.