2006 Viviani Valpolicella Classico

SB's utbud av viner från Valpolicella utgör ett slags omvänd pyramid. Massor av Amarone och Ripasso-viner men nästan ingen bas-Valpolicella. Naturligtvis har detta med den stora popularitet de två förstnämda varianterna rönt. Tyvärr tror jag också att det råder en missupfattning om att de två kraftigare varianterna också är av högra kvalité, vilket inte alltid är fallet. Vanlig Valpolicella, särskilt om den odlats i Classico-zonen, är ofta ett förtjusande och väldigt användbart matvin, som gjort för pizza och inte alltför smakrika pastarätter.

Producenten Viviani har sina odlingar i närheten av Negrar, en bit norr om Verona, granngårds med legendarer som Quintarelli och Dal Forno. På sina sex hektar gör man tvåValpolicella Classico varav en ripasso, en recioto och två amarone. Sedan en tid tillbaka har man arbetat hårt och målinriktat med att minimera användandet av artificiella medel i sitt jordbruk. M a o minimal användning av konstgödning och bekämpningsmedel. Målet är att bli helt ekologiska. De enda av Vivianis viner som tagits in till Sverige är några lådor amarone med prestigevinet Casa Dei Bepi i spetsen. Ikväll dricker jag det Vivianis mest prestigelösa vin, deras enklaste Valpolicella Classico och önskar att fler fick möjlighet till den upplevelsen.

Vinet är en klassisk blandning på 75% Corvina, 20% Rondinella och 5% Molinara. Det är genomskinligt med klar rubinröd färg. Doften är så typiskt Valpolicella med massor av friska körsbär och mandel. Inte så komplext kanske men vänligt och inbjudande. Smaken är knappt medelfyllig, mycket frisk med riktigt bra och matvänlig syra. Körsbären och mandeln går igen. Här finns också en typisk lätt bitterhet som tillsammans med syran påminner lite om lingon. Alkoholhalten ligger på föredömliga 12% och vinet kostade c a 7 euro i en lokal affär.

I och med detta inlägg blir det ånyo en paus från irrfärderna. Jag kommer att koncentrera mig på viner från Friulien och Slovenien, kanske med ett par korta avstickare till Piemonte, Venetien och Köpenhamn.

2006 Tim Adams Riesling

Första gången jag provade Tim Adams Riesling förflyttades jag direkt till Tyskland. Efter att ha identifierat vinet som en riesling var jag benhårt tvärsäker på att det handlade om ett tyskt vin. Även i kväll transporterar mig detta australiensiska vin till Tyskland. Inte till något idylliskt vinberg. Nej, vinet, eller snarare vinets doft, för mig till en rastplats längs autobahn. Petroleumdoften finns där men den doftar spillolja snarare än cykelkällare. Lägg till lite vägdamm, skiffer och andra mineraler samt en del bränt gummi. Som att stå i avgaserna bredvid en fortfarande varm, nedsliten polsk långtradare. Låter det oangenämt ? Jag gillar det. Snacka om karaktär.

Smaken är inte heller den på något sätt insmickrande. Vinet är rent och stramt. Ingen tutti frutti eller piggelin här inte. Nej, vinet bjuder på en del citrus, mer mineraler och en knivskarp syra. Att dricka vinet på egen hand är nästan smärtsamt men till en kokt lax med hollandaise var det perfekt. Ett mycket bra matvin.

Årgång 2006 som jag drack är slutsåld men 07:an var med i augustisläppet finns fortfarande att köpa. Jag har ingen erfarenhet av att lagra skruvkorksviner men Tim Adams riesling borde vinna på några år i källaren

2003 Pio Cesare Barolo Ornate

Häromkvällen fick jag möjlighet att prova några viner blint. Deltagarna fick veta att ett av vinerna var av avsevärt högre kvalité än de övriga och följdaktligen avsevärt dyrare. Det tog inte många sekunder att identifiera hermelinen bland katterna. Ur ett av glasen strömmade en doft som stal showen totalt och gjorde att vi direkt tappade intresset för de övriga vinerna.

Färgen på vinet i det "dyra" glaset var nästan ogenomskinligt mörkrött tegelfärgad med en viss dragning åt brunorange i kanterna. Doften tog nästan andan ur mig. Här fanns så många olika element att girigt suga i sig. Hallon, rosor och en märklig doft som fick mig att tänka på svamp och multna löv var det första jag noterade, sedan vanilj och kaffe från de rostade faten. Det fanns också något som drog åt det mörka hållet, tjära och lakrits. Verkligen en fröjd att sitta och nosa på. Smaken var lika intensiv den med massiv frukt och frisk syra. Vinet var såklart extremt fylligt och hade massor med riktigt fina tanniner. Strävt men inte på något sätt brutalt. Eftersmaken tycktes oändlig.

Trots allt detta så blev jag inte helt såld. Initialt blev jag såklart förförd av allt som pågick men när jag började reflektera över hur jag uppfattade vinet så dök andra tankar upp Jag tyckte att eken dominerade alltför kraftigt på bekostnad av det genuint piemontesiska . Efter en stund kändes vaniljen nästan kväljande och trängde undan den riktiga nebbiolo-karaktären. Ett extremt imponerande vinbygge som inte funkar för mig. Hade det handlat om musik så skulle jag kallat det för överproducerat.

Samtidigt får mitt omdöme tas för vad det är. Min erfarenhet av viner i 500kronorsklassen är extremt begränsad och jag kan heller inte riktigt bedöma hur detta väldigt unga vin kommer att utvecklas. Jag gissar dock att vaniljen kommer att fortsätta dominera och då passar jag.

Prosecco och köttbullar

En serie förvecklingar, missförstånd och hänsyn till diverse sociala konventioner ledde till en av årets på pappret märkligaste mat - vinmatchningar. Eller kanske jag borde skriva missmatchningar. Åtminstone på pappret. För i verkligheten så funkade det faktiskt riktigt bra med kötbullar, mos på mandelpotatis, gräddsås, vaxbönor och rårörda lingon till en flaska Solatio Prosecco di Valdobbiandene från producenten Alterive.

Vinet är, som sig bör, mycket ljust med de minsta av små bubblor. Det är nästan helt stilla, eller tranquila som det heter i prosecco sammanhang, med bara en lätt, knappt förnimbar sprits. Det doftar som jag minns att Merry fruktsoda doftade. Friskt, allmänfruktigt, druvigt och lite sött. Smaken är däremot helt torr, med distinkt syra och mera frisk tutti fruktighet. Jag vet inte om det är rätt ord i sammanhanget men jag uppfattar vinet som väldigt rent, stramt och distinkt för att vara en prosecco. Mot slutet kommer också en viss bitterhet som blir en perfekt pendang till de rårörda lingonen. Oerhört läskande lättdrucket och försvinnande gott på ett förtjusande okomplicerat sätt. Flaskan var tom i ett huj. En ljum semesterkväll i bersån hade det lätt kunnat poppas flera korkar. Just nu känner jag mig rätt nöjd med att min leverans dök upp två månader försent. I annat fall hade nog lagret varit tomt nu

2006 Castello del Poggio

Nej, det blev inget OS-guld och därmed inget tillfälle att korka upp något bubbel. Istället en slö söndagseftermiddag framför tv:n med avslutningsceremoni och - så småningom - Bo Hagströms Solens mat. Vanligtvis välunderrättad källa gör gällande att sagde Bo är en manschauvinistisk svinpäls, men hans strövtåg i Italiens mer undanskymda räjonger får det alltid att vattnas i munnen på mig. De program jag sett på senaste tiden handlar nästan uteslutande om kvinnor som driver olika rörelser med kulinarisk anknytning. Den här gången hälsar han på mor och dotter någonstans i Toscana, ett strävsamt par som driver en agricultura och är i stort sett självförsörjande på grönsaker, kött, olja och vin. Vinodlingen baseras på lokala druvor, föga kända utanför det närmaste grannskapet. Först var besökarna på cantinan skeptiska - och damerna gör också klassisk chianti på sangoviese för att anpassa sig till marknadens krav - men nu har deras mer speciella viner även de blivit en försäljningsframgång.

Modern botaniserar bland grönsakerna, kelar med en favoritkanin som snart ska halstras i den vedeldade ugn där det mesta av maten lagas till och utbrister gång på gång i ett uttryck som översätts med: "Naturen - det är grejer det!". Det framgick inte om de båda kvinnorna känner till slow food-rörelsen, men de lever och verkar verkligen i dess anda som så många av de kvinnor Hagström letar upp.

Vi äter spaghetti med köttfärssås och dricker en barbera från Piemonte, 2006 Castello del Poggio (nr 96316). En trevlig bekantskap, som ett flertal andra bloggare - bland annat Finare Vinare - har rapporterat om. Jag hade inte tid att lufta så länge, men hällde vinet i en skål medan såsen puttrade och pastan koktes. Möttes sedan av kryddiga dofter och ett saftigt vin som smakade av körsbär, lingon, hallon och lakrits. Mycket vin för pengarna och alldeles utmärkt till maten, sammantaget är det läge att bunkra upp med några flaskor till att ha i beredskap inför hösten.

Så en rättelse: jag skrev för ett tag sedan att Monti Garbi 2004 eventuellt går att hitta fortfarande, men det var ju förstås alldeles fel. Istället får man vara glad om man hittar några 2005:or, ty 2006:an har redan kommit på Bolagets hyllor. Dessa årgångar vet jag inget om, däremot att de futtigt få flaskor av 2004:an som är kvar i källaren ska vårdas ömt. Och att tiden går väldigt fort.

2006 Inama Carmenere Piu'

Gårdagens Soave följs upp av en röd variant från samme producent, Inama. Till 2006 Carmenere Piu' har druvorna hämtats från Colli Berici, ett område en bit öster om Soave Classico-zonen eller strax söder om Vicenza. Inamas vingård i Colli Berici ligger i ett område med mycket järnrik lerjord. Här har man odlat franska druvor som Cabernet Sauvignon, Merlot och Carmenere sedan 1800-talet, den sistnämnda av någon anledning ofta förväxlad med Cabernet Franc.

Carmenere är huvuddruvan i kvällens vin men som namnet antyder finns det mer. Mer innebär mer precis Raboso Veronese och Merlot, oklart i vilka mängder. Vinet är varmt mörkrött med blålila kanter. Doften är rätt udda och spännande. Jag hittar en del animaliska drag, nystyckat fläsk. Jag noterar också lite rök, tjära och körsbär.

Smaken är häftig, ungdomlig och frisk. Det är rejält bett i den friska syran. Tydlig körsbärsfrukt och kanske lite slånbär. Mot slutet finns det mandeltoner och ett litet lätt bittert nyp. Riktigt gott, väldigt italienskt och väldigt mycket Venetien trots de franska druvsorterna. Till vinet åts en charktallrik med en färsk salami som bara kryddats med lite svartpeppar och salt, sedan vildsvinskorv, San Danieleskinka och sopressa Veneta. Vinet och maten var som gjorda för varandra. 2006 Inama Carmenere Piu' finns i beställningssortimentet.

2007 Inama Soave Classico

Systembolagets politik med ett ordinarie sortiment gör att det ofta blir ett vin i taget som får representera ett distrikt eller en appellation. Barbaresco representeras av Voghera, Barolo av Fontanafredda och när det gäller Soave är det Ca'Rugate som blir både utgångspunkt och slutstation. Efter att ha läst kommentarerna till MSVins intressanta genomgång av 2006 Chianti Classico förstår jag att Brolio också har en sådan roll Min känsla är att det är till viner som dessa den vinintresserade vänder sig när han/hon ska röra sig utanför sina favoritområden. Inga dåliga exempel på något sätt men samtidigt känns det lite trist att det blivit så standardiserat. Tryggt, men inte så kul. Lite IKEA-känsla. I beställningssortimentet breddas perspektivet och för den som orkar finns det många spännande upptäckter att göra.

Inama är en rätt stor producent av kvalitets-Soave. Man gör ett par vingårdsbetecknade varianter och en standard Soave Classico som man producerar c a 150.000 flaskor av. I kväll dricker vi standard-varianten som finns i beställningssortimentet. Vinet är ljust halmfärgat och mycket aromatiskt. I doften trängs blommighet med inslag av salvia och rosmarin med citrus. Smaken är frisk med den lättaste av lätta antydningar till sprits. Mineraliteten är tydlig. Här finns mer citrus och en aning mandel mot slutet.

Vinet är 30 kr dyrare än Ca'Rugates vingårdsbetecknade Monte Fiorentine och kanske inte riktigt i samma klass. Jag tycker ändå att denna Soave Classico är intressant, kanske mest tack vare mineralerna, och väl värd att prova.