Sällan har väl en ale verkat så lockande som Oppigårds Late Summer Ale (nr 1432): ett närmast poetiskt namn och ett grundmurat gott rykte för bryggeriet det kommer från. Sällan har väl därför förväntningarna varit så höga, inte minst efter reservationslösa hyllningar i DN med starka rekommendationer att njuta ölet till kräftor.
Jag blev inte helt såld - kanske just för att mina förväntningar var så höga. Det är en kompetent ale, absolut, som står sig väl mot både inhemska och utrikiska konkurrenter. Den vackra flaskan pryder sin plats bland kräftfat, knäckebröd och ostar. Men för mig, just i samband med kräftor en ljummen augustikväll, var det ändå något som saknades. Alen föll isär i en torr/besk och en syrlig del. Jag längtade efter en komponent som kunde överbrygga klyftan som uppstod. Jag ber att få återkomma vid ett senare tillfälle, när jag prövat produkten i annat sammanhang, kanske till kalops eller på egen hand.
När jag ändå är inne på avdelning besvikelser: till slut har jag vid ett tillfälle kommit på kant med Tegernseerhofs Selection Riesling årgång 2006 (nr 4280), som starkt bidragit till trevnaden här och här. Sist vi skruvade korken av en flaska fann jag vinet doftlöst, platt, beskt och utan den finess som jag vant mig vid att möta. Det var inget fel på vinet, bara inte särskilt gott där och då. Kanske var det temperaturen, eller glasen (smala champagneglas-liknande sådana) det dracks ur. Kanske hade jag fått någon smaklök på tvären.
Alltså: upplevelsen varierar med tillfälle och omständigheter. Även om det kan innebära tråkiga överraskningar ibland är det ju också en av tjusningarna: att det inte alltid blir exakt som man förväntat sig.
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen late summer ale. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen late summer ale. Sortera efter datum Visa alla inlägg
måndag 11 augusti 2008
måndag 1 september 2008
Late Summer Ale revisited
Min tidigare, något avvaktande njugghet mot Oppigårds Late Summer Ale har nu förbytts till förbehållslös uppskattning.
Den gångna helgen bjöd på strålande sensommarväder: soligt och lagom varmt för lättklädda promenader i det fortfarande grönskande landskapet. Dessvärre grönskade det också i singeln som täcker största delen av tomten. Söndagen ägnades därför åt ett intensivt skyfflande, rotande och krattande för att få bort allt gräs som frösått sig och växt sig frodigt under den senaste tidens regnande. Tänk på vilodagen så att du helgar den - med hårt arbete denna dag. Ryggen värkte och svetten lackade som under värsta högsommarvärmen.
En sådan lisa då att ta en paus, äta lite snabbt hoprörd pasta med soltorkade tomater och läska sig med en ale. Nu fungerade LSA utmärkt som törstsläckare, med sin no-nonsense beska. Och visst finns där en småsyrlig fruktighet som får livsandarna att återvända. Faktiskt perfekt komponerad för just den här årstiden, lite mörkare i tonen och med en rostad klang av sommarens långsamt vissnande växter. Om den här drycken funnits till hands de vindstilla, ljumma sensommarkvällar i min ungdom då halmen skulle bärgas hade inget kunnat vara mer passande.
Jag måste vara på humör - eller rejält törstig, alltså - för att verkligen uppskatta en ale efter förtjänst. Här gjorde jag det så grundligt att jag genast måste korka upp en butelj till, att avnjuta i den soliga bersån. Mitt enda bekymmer därefter var, att det blev förbannat svårt att återuppta slitet med ogräset igen.
Den gångna helgen bjöd på strålande sensommarväder: soligt och lagom varmt för lättklädda promenader i det fortfarande grönskande landskapet. Dessvärre grönskade det också i singeln som täcker största delen av tomten. Söndagen ägnades därför åt ett intensivt skyfflande, rotande och krattande för att få bort allt gräs som frösått sig och växt sig frodigt under den senaste tidens regnande. Tänk på vilodagen så att du helgar den - med hårt arbete denna dag. Ryggen värkte och svetten lackade som under värsta högsommarvärmen.
En sådan lisa då att ta en paus, äta lite snabbt hoprörd pasta med soltorkade tomater och läska sig med en ale. Nu fungerade LSA utmärkt som törstsläckare, med sin no-nonsense beska. Och visst finns där en småsyrlig fruktighet som får livsandarna att återvända. Faktiskt perfekt komponerad för just den här årstiden, lite mörkare i tonen och med en rostad klang av sommarens långsamt vissnande växter. Om den här drycken funnits till hands de vindstilla, ljumma sensommarkvällar i min ungdom då halmen skulle bärgas hade inget kunnat vara mer passande.
Jag måste vara på humör - eller rejält törstig, alltså - för att verkligen uppskatta en ale efter förtjänst. Här gjorde jag det så grundligt att jag genast måste korka upp en butelj till, att avnjuta i den soliga bersån. Mitt enda bekymmer därefter var, att det blev förbannat svårt att återuppta slitet med ogräset igen.
tisdag 19 augusti 2008
Tillbaka i vardagen
Så är det åter vardag. Det gick fort att komma in i lunken. Väldigt fort. Redan i måndags hamnade jag i akut tidsbrist och kvällsmaten fick bli hämtmat hos kinesen. Förhoppningsvis blir det bättre när rutinerna sitter. Nåväl, till kinamat och OS-TV funkar det bäst med öl och gärna då en weissbier.
I måndags kväll blev det en amerikansk variant från kultbryggeriet Flying Dog . Weissbier funkar ju ofta väldigt bra till kryddstark asiatisk mat genom att den saknar beska och har en del exotiska aromer. In-Heat Wheat Hefe Weissen som det fullständiga namnet lyder är en något atypisk weisse. Färgen är klassiskt ljusdimmig. En rejält aromatisk öl där doften utöver klassisk skumbanan bjuder på kryddighet i form av nejlikor och god maltighet. Smaken följer aromerna rätt väl men här finns faktiskt en del beska som jag tycker gör denna weissbier lite extra intressant. Funkar utmärkt till maten och kanske allra bäst till en grön curry. Flying Dog importeras till Sverige genom Wicked Wine men kan enligt uppgift bara beställas som privatimport. Butiken på Scandlines färjeterminal i Helsingör brukar ha det mesta ur Flying Dogs sortiment
När jag hämtade den beställning som avslutar inlägget upptäckte jag till min stora glädje att det lokala systembolaget plockat hem några lådor av Oppigårds Late Summer Ale, som Trisse bloggat om här, och den fick bli kvällens nästa öl. Det första som slår mig är att Oppigårds verkar ha bytt material i sina halvlitersflaskor. De känns lite glattare, lättare och mera lättappade. Förmodligen också mera miljövänliga. Innehållet är hursomhelst lika högklassigt som vanligt. I den flaska som jag drack saknades ingenting. Jag uppfattar den som mycket torr och stram ale men visst finns frukten där. LSA smakar rätt bra, trots kraftig beska, till den asiatiska maten men är säkert bättre till kräftkalaset eller kroppkakorna.
Efter maten tvingade min nyfikenhet mig att öppna en Hercules Double IPA från amerikanska Great Divide. En kopparfärgad ale med riktigt fint skum. Doften bjuder på diverse citrusfrukter, aprikoser, maltig gräddkola, och en del animaliska toner. Häftigt, javisst men ingenting mot vad som väntar. Första smakvågen följer aromerna med tillägg av engelsk apelsinmarmelad med obscena mängder skalbitar. Sedan sköljs den undan av en massiv humlebeska som balanseras av frisk syrlighet. Eftersmaken (eller kanske rättare sagt efterbeskan) sitter kvar i en evighet. De dryga 9 % alkohol märks bara i form av en imponerande fyllighet. En verkligen mäktig ale men kanske saknas lite komplexitet. Väl värd att prova. Jag kan inte låta bli att jämföra med Bröckhouse Epic Ipa och då drar Hercules det kortaste strået.
tisdag 9 september 2008
Isterband
I fredags, innan syrah-provningen, förde arbetet mig till Smålands allra mörkaste delar. Jag bestämde mig för att förena nytta med nöje och försöka hitta riktiga isterband. Vanliga fabrikstillverkade varianter finns ju att tillgå i så gott som varje kyldisk men dessa har väldigt lite med den äkta varan att göra.
Under hela min uppväxt åkte vi till Småland för att hälsa på släktingar. Varje gång åts isterband, rödbetor och skalpotatis. Isterbanden fanns i två varianter, en lämpad för kokning och en för stekning. I samband med Smålandsbesöken stannade vi alltid till hos Sandbergs Chark i Liatorp och köpte med oss en rejäl dos av båda sorterna. Sandbergs slog igen sin butik för ett tiotal år sedan och ingen har tagit vid. Receptet på isterbanden såldes till IKEA för en spottstyver och kanske har Sandbergs isterband spritts över världen. Åtminstone något som kallas för Sandbergs isterband för självklart så har IKEAS kopior väldigt lite med orginalet att göra.
Själva poängen med isterband är den milda syrligheten som förstärks av rökningen och lätt sälta i kombination med rätt hög fetthalt. Korngrynen ger en lite grövre struktur till korven. Industriella isterband syras på artificiell väg medan den genuina, hantverksmässigt framställda varianten får sin syrlighet genom att korvarna får "hänga på tork". Då tillåts mjölksyrebakterierna föröka sig tills dess att de får den rätta syrligheten. När isterbanden syras på detta sättet blir syran mildare och rundare. Jag uppfattar de industriella som mycket skarpare och fränare i smaken.
Isterbanden jag köpte tillverkades hos en liten producent i Åseda och var av det rätta virket. Jag köpte två varianter, rökta och torkade. De rökta med lite mer markerad smak och de torkade mera delikata men båda varianterna förödande goda. Om de var lika goda som Sandbergs vet jag inte. Åseda-banden har inte lagrats bland minnen från uppsluppna släktsammankomster men det kändes att de var på riktigt och det räcker långt. De åts med skalpotatis och sallad på rödbetor, kapris, senap och vinegrette.
Vad dricker man då till isterband. ?Traditionen bjuder mjölk eller möjligtvis lageröl. Jag tror att en Refosco från Friulien (eller en slovensk Refosk) skulle funkat ypperligt men jag var inte sugen på vin efter fredagens utsvävningar utan valde istället Oppigårds Late Summer Ale och Hercules Douple IPA från Great Divide. LSA:n var helt perfekt och Double IPA:n OK.
Jag har tyvärr glömt namnet på Isterbandstillverkaren i Åseda men där lär nog inte finnas så många. Finns det någon som tips på andra bra isterbandsproducenter tar jag tacksamt emot dessa.
Själva poängen med isterband är den milda syrligheten som förstärks av rökningen och lätt sälta i kombination med rätt hög fetthalt. Korngrynen ger en lite grövre struktur till korven. Industriella isterband syras på artificiell väg medan den genuina, hantverksmässigt framställda varianten får sin syrlighet genom att korvarna får "hänga på tork". Då tillåts mjölksyrebakterierna föröka sig tills dess att de får den rätta syrligheten. När isterbanden syras på detta sättet blir syran mildare och rundare. Jag uppfattar de industriella som mycket skarpare och fränare i smaken.
Isterbanden jag köpte tillverkades hos en liten producent i Åseda och var av det rätta virket. Jag köpte två varianter, rökta och torkade. De rökta med lite mer markerad smak och de torkade mera delikata men båda varianterna förödande goda. Om de var lika goda som Sandbergs vet jag inte. Åseda-banden har inte lagrats bland minnen från uppsluppna släktsammankomster men det kändes att de var på riktigt och det räcker långt. De åts med skalpotatis och sallad på rödbetor, kapris, senap och vinegrette.
Vad dricker man då till isterband. ?Traditionen bjuder mjölk eller möjligtvis lageröl. Jag tror att en Refosco från Friulien (eller en slovensk Refosk) skulle funkat ypperligt men jag var inte sugen på vin efter fredagens utsvävningar utan valde istället Oppigårds Late Summer Ale och Hercules Douple IPA från Great Divide. LSA:n var helt perfekt och Double IPA:n OK.
Jag har tyvärr glömt namnet på Isterbandstillverkaren i Åseda men där lär nog inte finnas så många. Finns det någon som tips på andra bra isterbandsproducenter tar jag tacksamt emot dessa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)