2005 Castello di Lispida Amphora

De som följt bloggen en tid känner till min fascination för det lite slarvigt brukar kallas för naturliga viner. Viner gjorda på druvor som odlats biodynamiskt och helt utan tillsatser. Castello di Lispida är medlem i Vini Veri en hardcore vini naturali producent. Amphora är deras mest extrema variant. Druvorna, 80 % Tocai, 20 % Ribolla Gialla, jäser i stora underjordiska terracotta-kärl under ett par veckor. Därefter försluts kärlen och jäsningen pågår till vårdagjämningen. Sedan tas skalresterna bort, vinet hälls tillbaka i lerkärlen där de lagras ytterligare åtta månader innan buteljering.

Vinmakaren Alessandro Sgaravatti är förstås mycket influerad av Josko Gravner ifrån Friuli men Catsello di Lispidas vinmarker ligger i Venetien, ett par mil söder om Padova i ett annars lite anonymt distrikt.

Jag drack ett annat av Castello di Lispidas vin, Terralba, och blev mycket fötjust. Vad som inte framgår av det inlägget är att vinet utvecklade sig mycket fint i den öppnade flaskan och blev allt mer komplext. M a o så är nog Terralba bättre än vad som framgår av inlägget och därför var mina förväntningar på topp när jag satte korkskruven i min enda flaska Amphora. Jag ska villigt erkänna att öppnandet föregicks av en svår attack av korkskruvsångest väl medveten om att det var några åt för tidigt. Dessutom kanske en torsdagskväll med gulasch på menyn inte var den inramningen som Amphora förtjänade. Efter en stunds velande drogs dock korken ur flaskan och vinet dekanterades med stor försiktighet.Amphora genomgår ju ingen filtrering och det blir kvar en rejäl bottensats i flaskan.

Trots dekanteringen och att flaskan förvarats stående i ett par dygn så är vinet lite lätt grumligt. Beslöjat skulle man kunna säga. Färgen är åt det gyllengula hållet som är så vanligt bland vita viner som haft långvarig skalkontakt men här finns också ett lätt rosa inslag.

Jag tycker mig också känna igen en del aspekter av doften. Den är stor och kraftigt sötblommig. Rosor eller linjekonvaljer, lite citrus och mineraler. Här finns också något som inte känns så angenämt. Först associerar jag till mera mineraler, det påminner om doften som uppstår när man slår två gråstenar mot varandra. Intressant. Till en början. Tyvärr blir denna aspekten alltmer framträdande och efter en stund påminner aromerna om de som kan strömma från en tågluffares gympadojor.

Smaken är initialt rätt återhållen. Blommigheten går igen men här finns ingen sötma alls. Vinet är helt torrt och syran är mycket framträdande och tankarna drar iväg mot surkål. Efter en stund i glaset kapsejsar det fullständigt. Det är bara illasmakande och surt.

Uppenbarligen en defekt flaska. Kanske har vinet inte klarat resan från Italien, kanske har det inte förvarats som det borde. Det är säkert så att viner helt utan tillsatser kräver lite försiktigare hantering. Jag hoppas att kunna besöka Castello di Lispida inom kort och få möjlighet att prova Amphora i både röd och vit version liksom senare årgångar av Terralba.

2006 Castello di Lispida Amphora

Under julledigheten hann jag med att besöka Castello di Lispida beläget i doc-zonen Colli Eugenai,
ett par mil söder om Padua. Jag hoppas att någon gång få ihop ett inlägg om besöket. I kväll sökte jag inspiration i en flaska 2006 Amphora.

Flaskan är i behändigt halvlitersformat, ett format som även Vini Veri-kollegorna Radikon och Kante använder sig av. Jag läste förresten en artikel där Radikon menade att han producerade halvlitersflaskorna för den som åt ensam medan litersflaskorna var anpassade för två. Själv tycker jag en halvliter funkar väldigt bra en vardagskväll för två.

Castello di Lispida är en mycket spännande producent som tillämpar strikta biodynamiska principer men nöjer sig inte med det. Toppvinerna, röda och vita Amphora, lagras på enorma terracottakärl i ett försök att gå tillbaka till ett slags arkaiskt vinmakande. Det vita vinet har legat fjorton månader i förseglade amforor, varav sex månader med skalen.

Vinet är betydligt klarare än den (defekta) 05:a jag drack för ett tag sedan. Färgen är ljust guldgul med ett speciellt lyster. Doften är initialt lite knuten men öppnar upp efter en stund i glaset. Aromerna får mig att associera till kåda, pinjenötter, lösningsmedel och äppelcidervinäger. Fruktigt utan att jag riktigt kan artbestämma Låter det otrevligt ? Jag fascineras och njuter.

Smaken följer aromerna rätt väl. Syran är avrundad och balanserad. Lite oxidativa inslag. Fylligt och med hög viskositet. Ett mycket annorlunda vin. Intressant men också enligt min smak väldigt gott. Det passade bra till schnitzlar med grillad paprika, var utmärkt till lite San Daniele-skinka och en fullträff till ost. Vinet är som gjort för Comté och valnötter. Jag måste nog ändå säga att trots att jag gillar Amphora så tycker jag nog att producentens andra vita, Terralba, är strået vassare. Det har tillbringat tre år på stora ekfat och är ett mera komplext vin. Tyvärr är senaste årgången slutsåld.

Castello di Lispida - Alessandro Sgaravatti

En envis förkylning har gjort det meningslöst att ha några värderande uppfattningar om det som finns i glaset. Istället har jag försökt att gå igenom och få ordning på anteckningarna från mitt möte med Alessandro Sgaravatti, ägare till Castello di Lispida. När jag besökte egendomen i julas var han på resande fot men i somras fick vi till ett möte. Inte på Castello di Lispida utan på Alessandro Sgaravattis andra arbetsplats, den enorma campingplatsen Union Lido belägen ett par mil öster om Venedig.

Såväl mitt besök på Lispida som deras viner (läs mer här) och den information jag samlat om Alessandro Sgaravatti hade väckt min nyfikenhet. Han är utbildad läkare, publicerad poet och driver en av Europas största, och mest välrenommerade campingplatser. Dessutom har han utvecklat Castello di Lispida till en fantastisk hotelanläggning. Och så gör som sagt kompromisslösa, naturliga viner i absolut toppklass.

Vi träffas på Alessandros kontor där det råder en hög aktivitet. Det är nästan omöjligt att inte kommentera på skillnaderna mellan hans båda arbetsplatser, mellan hallabaloet på campingkontoret och den pastorala friden på Castello di Lispida. - Jag håller med skrattar Alessandro. Det är stor skillnad på många sätt. Det passar mig väldigt bra att kunna växla mellan att arbeta administrativt och praktiskt, mellan att leda en grupp människor och att arbeta ensam. Jag har dessutom kunnat lösa det så att jag kan vara permanent på Lispida under den mest intensiva perioden från september och framåt.

Vi börjar prata om Lispidas historia som är ett slags kontinuerlig historia om uppgång och fall. Riktigt när det grundades vet man inte men från 1300-talet och framåt finns det dokument som bekräftar dess existens. Först som ett kloster som raserades av Napoleons armé i början av 1800-talet. 1850 köptes marken och klosterruinerna av en familj som skapade mycket av det nuvarande Castello di Lispida och drev lantbruk. Vid nybyggnationen sparades de gamla vinkällarna som används än idag. Egendomen omfattade då 180 ha och man började med vinodling i stor skala. Det mesta av produktionen såldes som öppna viner men några vingårdsbetecknade buteljeringar gjordes, däribland Cabernet Franc-vinet Lispida och Rieslingen Terralba, två namn som Alessandro återanvändt. 1928 såldes egendomen till familjen Sgaravatti som drog upp de mesta av vinrankorna för att ägna sig åt att producera tomatfrö. 1963 såldes markerna till Alessandros mors familj. Morfar tog över men bedrev väldigt lite verksamhet. Den ursprungliga planen var att anlägga en golfbana, något som lyckligtvis inte blev av Man producerade istället en del vin till familjens campingplats men det mesta av ägorna låg för fäfot.1985, under pågående medicinstudier, upptäckte Alessandro stället som då var i bedrövligt skick. Han fick sin mammas tillåtelse att börja en upprustning av egendomen. -Ett arbete utan slut konstaterar Alessandro utan att se vare sig ledsen eller det minsta bekymrad ut.

Jag kan inte låta bli att undra varför en man i Alessandros ställning väljer den svåra vägen att producera naturliga viner när han betonar att verksamheten på Lispida inte är någon hobby.
-Det handlar väldigt mycket om passion, det är en stor anledning till varför jag gör de viner jag gör på Lispida säger Alessandro. Passion och en vilja att förstå och visa att det finns ett alternativt sätt att göra saker på. Innan jag började göra vin så studerade jag gamla romerska traditioner för att lära mig ett slags arkaiskt vinmakande. Jag for också till Japan för att lära om Masanobu Fukuoka och hans teorier om jordbruk. Genom gemensamma bekanta kom jag i kontakt med Josko Gravner som lärde mig mycket om det direkta hantverket. Jag arbetade hos honom, han besökte Lispida och kom med råd. Av honom köpte jag också mina första fat.

Det första vinet som buteljerades på det återuppståndna Castello di Lispida var 1995 Terralba som då gjordes på Chardonnay. Fr o m 1997 gjordes det på mestadels Tocai och sedan 2000 har det fått ett tilskott på 20% Ribolla Gialla. Ett vin från Veneto gjort på de två mest typiska druvorna från Friulien. - Det är influenser från Gravner säger Alessandro. Tocai fanns sedan tidigare på Lispida men det var Gravner som såg en perfekt plats för Ribolla Gialla på mina marker.

Ett annan influens från Gravner är användandet av terracottaamforor för lagring av vin. Någongång 1996-97 påbörjades experiment och 2001 blev första årgången som nådde markanden. Till en början gjorde Alessandro ett rent tocaivin, Amphora Bianco. 2003 kom det även ett rött amforalagrat vin, Amphora Rosso. Det vita var det allra första moderna vinet som enbart lagrats på terracotta.

Alessandro berättar om vinifieringsprocessen för amfora vinerna: Efter skörd och avstjälkning krossas druvorna och hamnar sedan i amfororna. Efter 12 -16 timmar börjar jäsningen och pågår i sex dagar. Därefter fylls amforan upp till brädden och den försluts med ett lufttätt lock av plexiglas. Man får fylla på amforan lite då och då. Den måste vara helt fylld. Vid vårdagjämningen skiljs skalen från vinet, amforan rengörs noggrannt. Därefter pumpas vinet tillbaka i amfororna där det lagras ytterligare 8 - 9 månader. Det vita buteljeras därefter utan filtrering eller tilsats av sulfit. Det röda vinet lagras därefter 18 månader på stora ekfat.

Alessandro menar att amforavinerna är de mest kompromisslösa vinerna eftersom man inte får någon hjälp av träet. Han säger också att amforan kan förstärka vissa aspekter av ett vin och om utgångsmaterialet är dåligt så märks det mycket tydligare på dessa viner. Årgångsvariationerna blir större och det är viner som är svårare att förstå och uppskatta.

Lispidas fatlagrade viner jäses i öppna träfat. Vita Terralba får en månads skalkontakt medan de röda ges dubbla dosen. Därefter följer tre respektive fyra år på fat.

Mot slutet talar vi en del om hur det är att arbeta utifrån organiska och icke-interventionistiska metoder. -Det ställer till en del problem i relation till en del kunder menar Alessandro. Vinerna blir olika från år till år. Vinbarer och enotek vill oftast ha en produkt som smakar någorlunda likadant varje årgång. Samtidigt finns det ju kunder som uppskattar just detta, att vinerna får ge uttryck får ett specifikt år och de villkor som rådde då. Viner som berättar en historia. När man arbetar som jag gör betyder det också att man inte kan bli så stor. Naturlig vinproduktion kräver att du är närvarande hela tiden och följer utvecklingen noga. Jag har inte så mycket att spela med i källaren och måste därför vara väldigt nogrann i vngårdsarbetet. Allt måste vara perfekt.

Castello di Lispida har märkt en minskad efterfrågan på de stilla vinerna och har ställt om en del av produktionen, totalt 15 - 18.000 flaskor/år, till mousserande viner. När det gäller Terralba så har man dragit ned produktionen med mer än 50% till c a 3.000 flaskor per år. Man håller också på att experimentera med en amforalagrad spumante. C a 80% av produktionen säljs på hemmamarknaden medan resterande 20 säljs utomlands, främst till Japan och USA. Vågar man hoppas på att någon svensk importör nappar ?

2014 Francesco Cirelli Montepulciano d'Abruzzo Amphora

Azienda Agricola Cirelli är väl precis en sådan där livsmedelsproducent som enligt danska forskare inte alls är bra, varken för miljön eller för oss konsumenter. Ni vet, de håller frigående djur, bedriver diversifierad odling med bl a spannmål, oliver och frukt. Och, de besprutar inte. Det finns en vinproduktion också med en stor andel gamla stockar. Rätt oväsentligt förmodligen då danska forskare inte har funnit någon evidens för att sådana ger bättre vin...

Så, låt oss fokusera på vinproduktionen. Francesco Cirelli odlar trebbiano och montepulciano. Båda butelljeras i två versioner, en ståltankslagrad och en amforalagrad. Ikväll provade jag om den amforalagrade montepulcianon som jag först stiftade bekantskap med på förra måndagens 4 nyanser av Europa-provning. Vinet är mörkt och tätt i färgen. Doften bjuder på sirlig blommighet, körsbär, mörka plommon och mineraler. Smaken är fyllig och kraftfull utan att vinet känns det minsta tungt eller svårdrucket. Jättefin ungdomlig frukt som balanseras av pigga syror och greppiga tanniner. Ovetenskapligt gott.

Importeras av Bonden&Vinet och kan beställas via privatimport

Stinkande oranga viner

Du vet att du är en hopplös vinnörd när du tillbringar en dag på resande fot för att prova ett gäng illaluktande oranga viner. Oranga ja, just det. En del vinskribenter har föreslagit att man ska inrätta en ny kategori för dessa långmacererade, naturliga viner. Idag kategorisera de som vita vilket varken stämmer när det gäller färg eller struktur. Vi talar om viner gjorda på vitvinsdruvor men med en vinifiering som påminner mer om den hos ett rött. Lång maceration och flera år på stora ekfat (eller på amfora av terracotta).

Jag och Trisse infann oss på Terroiristen, vinbaren på Nörrebro, för att tillsammans med innehavaren och importören Stefan Jensen prova några oranga viner och även ett par röda naturliga viner.Dagen inleddes med två viner från Radikon. Radikon, granne med Josko Gravner i Oslavia på gränsen mellan Friulien och Slovenien, är en av de ledande producenterna av naturligt vin.

2004 Ribolla Gialla har en vacker orange bärnstenslikanande färg. Doften har en del sherrytoner, inte olikt ett Jura-vin. Man hittar även apelsinmarmelad, nötter och mineraltoner. Det finns också något mer svårdefinerbart som jag associerar till mjölksyrade grönsaker. Något jag ofta hittar i naturliga viner. Smaken är vild och otämjd med en fantastisk intensitet och koncentration. Syran är mycket hög, vinet har rödvinsaktiga tanniner, viss bitterhet och en eftersmak som hänger kvar länge. I smakpaletten dominerar citrusfrukten och mineraltonerna.

2004 Oslavje är ett blandvin där jag inte lyckats klura ut beståndsdelarna. Framställt på samma sätt som Ribollan. Detta är lite mer sansat i jämförelse med föregångaren men även det ett mycket intressant vin.

När vi provar om vinerna ett par timmar efter första provningen har båda genomgått en enorm utveckling. De känns båda betydligt mera harmoniska och komplexa. Ribollan har fått en mycket tilltalande blommighet i doften. Nu är vinerna mer än bara intressanta och vi börjar fantisera om lämpliga matmatchningar. Hummersoppa, manchego och fetost föreslås.

Nästa vin, 2004 Massa Vecchia Biancho, härstammar från Toskana. Det är gjort på 60% vermentino och 10% vardera av malvasia, sauvignon blanc, trebbiano och ansonica. Färgen är intensivt guldgul och lite lätt grumlig. Doften är inte kul. Åtminstone inte till en början. Det luktar avlopp och hav med lite inslag av gummistövlar. Efter en tid på karaffe vädras det mesta av det orena bort men det försvinner aldrig helt. Efter luftningen kommer frukten fram med toner av vinteräpple och päron. Mycket mineraler och intressant blommighet. Smaken är fyllig, frisk och vinet är även det rätt strävt. Tyvärr finns även här ett orent inslag som förtar mycket av upplevelsen. Defekt ? Vinet importeras till Sverige av Vinomatik

Vi fortsätter till Veneto för ett stopp hos Castello di Lispida. 2006 Amphora har provats ett vid ett tidigare tillfälle och var då en positiv upplevelse. Dagens flaska var tyvärr defekt. Vinet var helt grumligt med en lätt sprits men gav ändå en tydlig hint om hur bra det kan vara.

Lyckligtvis var de båda röda vinerna från Lispida i toppform. 2002 Montelispida är 100% merlot från Colli Euganei strax söder om Padova. Vinet har fått fyra år på stora ekfat och har en minimal tillsats av svavel. Doften är stor, mäktig och intensiv. Torkade frukter, marmelad, kryddor och rosblad är några av mina associationer. Någonstans, på behörigt avstånd, anas stallbyggnaden med tillhörande gödselstack Smaken är mycket fyllig. Jag upplever den som fokuserad, precis och koncentrerad. Mycket av aromerna går igen men här förflyttas jag också till mörkaste hörnet mosters jordkällare där de bortglömda burkarna med jordgubbssylt stod. Lång, god eftersmak. Rustikt och elegant på samma gång

2002 Terraforte var ännu bättre. Här är merlot-druvorna blandade med 50% Sangiovese. Grunderna är desamma men med lite extra komplexitet. Syran lite mer markerad, inslag av mogna körsbär. Ett annat exempel på ett slags rustik elegans. Kan inte någon importör börja ta in Castello di Lispidas viner ?

Eftermiddagen fortsatte med ett gäng viner från Oltrepo Pavese som kommer att rapporteras om i ett senare inlägg.