Billigt Vin

2008 Grgich HIlls Chardonnay

2012-02-01T19:48:00.001+01:00

Några gånger har jag skrivit om att dricka utanför boxen, lämna komfortzonen eller att utmana de egna gränserna och de förutfattade meningarna. I praktiken är det ju väldigt lätt. Det är rent av löjligt enkelt. Bara att välja valfri flaska på det lokala systembolaget, korka upp och bli utmanad. Den typen av utmaningar resulterar dock oftast i att de förutfattade meningarna förstärks. En riktig utmaning kräver lite mer finess och en flaska som man faktiskt kan riskera att gilla trots att man inte borde.

Ger jag mig ut på vänsterkanten så riskerar jag väl vid det här laget att trilla över kanten. Istället söker jag mina utmaningar inåt, i riktning mot mittfåran. För visst är det väl där kalifornisk, barriquelagrad chardonnay hör hemma ? Eller ?

Grgich Hills Estate grundades 1977 av Mike Grgich, mannen som låg bakom vita vinnaren i den legendariska Paris-provningen 1976, 1973 Chateau Montelena chardonnay. I filmen "Bottle Shock", som sägs handla om evenemanget, lyser Grgich med sin frånvaro. Ett faktum som mest verkar ha med Hollywood och Stalinistisk historieskrivning att göra. Under drygt 30 år har Grgich byggt upp en enorm mönsteranläggning som idag omfattar 130 ha och producerar 70.000 lådor årligen. Hela produktionen är biodynamisk sedan några år tillbaka.

Kvällens vin, 2008 Grgich Hills Estate Chardonnay är Grgich instegs-chardonnay. Vinet har inte genomgått malolaktisk jäsning. Det har lagrats 10 månader på 60/40-blandning av använda och nya fat av fransk ek. Färgen är ljust guldgul med lite gröna reflexer. Doften är inte helt lättfångad. Aromerna är inte svåra att pricka in. Här finns gröna äpplen, citrus och tropisk frukt. Toner av kokos, vanilj, mandel och mineraler. Svårigheten är att fånga kombinationen av det stora anslaget med ett visst mått av återhållsamhet. Ofta tycker jag att varmodlad chardonnay kan bli för påträngande, övertydlig och aromerna känns ibland mer fruktlika än riktigt fruktiga. Grgich Hills chardonnay doftar äkta vara.

Smaken är stor och fyllig med generös frukt i flera lager. Smaken följer aromerna väl. Syran är mycket frisk och gör att vinet visar upp fin balans. Lång, god eftersmak där den friska syran och mineraltonerna får briljera. Trots 14.5% alkohol så känns vinet inte tungt eller spritigt. Det funkar fint även efter en halvtimme i glaset.

Det här är riktigt gott inget snack om saken. Tillrättalagt och polerat, javisst men också gediget, välgjort och välsmort. Lite som att färdas i en sprillans ny Lexus på en perfekt väg. En behaglig och högst njutbar åktur med den lätta onsdagsberusningen som destination.

Emilie Vin i Fredensborg säljer för 245 DKK.

2008 Rosso del Gnemiz

2012-01-30T21:36:00.003+01:00

Ibland behandlar livet en bättre än man förtjänar. Efter en osedvanligt påfrestande arbetsdag stod det en potatisgratäng med rostbiff och rödvinssås på köksbordet vid hemkomsten. Precis vad som behövs för att göra en annars tung januarimåndag till något lite mer än uthärdlig. En sådan dag och sådan mat kräver naturligtvis ett rejält vin. Valet föll på 2008 Rosso del Gnemiz, en bordeauxblend på 70% Merlot och 30% cabernet fån Colli Orientale del Friuli.

Jag besökte Ronco del Gnemiz i somras men har aldrig blivit färdig till att skriva något. Egendomen har funnits länge men det var först under tidigt nittiotal, när grundarens dotter Serena Palazzolo tog över, som satsningen på riktigt. Idag har man c a 13 ha vinmarker där man framförallt valt att satsa på franska druvor som merlot, cabernet, sauvignon blanc och chardonnay. Man odlar också mindre mängder av inhemska malvasia, friulano, schioppettino och refosco.

Odlingen är ekologisk sedan många år tillbaka och man tillämpar biodynamiska metoder men är inte certifierade. Serena är den som har det huvudsakliga ansvaret för vingårdsarbetet medan hennes partner Christian Patat fokuserar på jobbet i källaren. Källararbetet kan nog bäst beskrivas som klassiskt där förebilderna står att finna i Bordeaux. Christian Patat agerar konsult hos många av de allra främsta producenterna i regionen, däribland Miani, Il Carpino, Antico Broilo och Ronc di Vico. Han driver också negociantfirman Nec-Otium. Under mitt besök provar vi enbart Ronco del Gnemiz vita viner som genomgående håller mycket hög klass och borde tilltala de som gillar bourgogne, chablis och sauvignon blanc från Bordeaux.

Rosso del Gnemiz är det först röda jag provar. 15 dagars maceration på ståltank och 22 månaders lagring på hälften nya, hälften ettåriga barriquer. Vinet har en tät mörkröd färg med en tydlig dragning åt blått i kanterna. Doften är intensiv med saftiga plommon, körsbär och en aning svarta vinbär. Generöst, fylligt och varmt. Faten är tydligt närvarande men inte dominerande. Med lite mer fokuserat sniffande så anar jag en del tjära, tobak och salmiak.

Smaken blir en mycket positiv överraskning. Kraftfull och fyllig med en våg av läcker bärfrukt som skulle kunna bli förmycket. Precis innan man hinner säga syltigt så kickar de riktigt friska syrorna in och ger smakupplevelsen en riktigt lyft. Tanninerna är av den bestämda sorten utan att kännas det minsta jobbiga. Mycket lång eftersmak med en vansinnigt läcker blandning av svarta vinbär och körsbär. Det här skulle lätt ha kunnat bli för mycket av det goda men syrorna och tanninerna ger balans.

En mycket intressant upplevelse med ett vin i en stil jag vanligtvis inte faller för men, som sagt, är det bra så är det bra. Finns att köpa hos DWC i Köpenhamn som även importerar en del av de andra producenterna som Christian Patat samarbetar med.

Det georgiska qvevri-symposiet återbesökt

2012-01-28T08:18:00.000+01:00

Några av de amerikanska deltagarna i det internationella georgiska qvevri-symposiet i september 2011 (se här, här och här) har lagt upp en foto- och videoblogg från sin resa i österled.

Provning med nyfikna noviser

2012-01-22T16:50:00.000+01:00

Någon gång i höstas fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att hålla en opretantiös vinprovning för en grupp noviser. Ingen hade något uttalat vinintresse men alla tyckte om att dricka ett glas vin ibland. Stor nyfikenhet men ingen direkt kunskap. Vi provade fem viner i en mer traditionell provningskontext .

Mina tankar inför provningen handlade om att försöka väcka gruppens nyfikenhet för vad vin kan vara, att hjälpa dem att hitta de egna preferenserna och kanske framförallt förmedla att vinprovning inte behöver vara så särskilt märkvärdigt. Jag bestämde mig också direkt för att välja viner jag gillar, viner som jag tycker har något att säga och inte utgå från någon lagom nedlåtande föreställning om vad som skulle kunna tänkas gå hem.

Vi började med 2010 Occhipinti SP68 Bianco som direkt väckte reaktioner. -Det doftar sött men smakar friskt sa någon. En annan provare menade att vinet doftade blommigt, lite som fläder. -Jag brukar inte gilla vitt vin men det här var annorlunda löd en annan kommentar. Och vips så var vi igång och snackade naturvin, skalmaceration och hantverksmässig vinproduktion.

De röda provades två och två. Första paret ut var 2010 Occhipinti SP68 Rosso och 2009 Domaine Leon Boesch Rogue Luss, en fatlagrad pinot noir från Alsace. Det var inget snack om vilket vin som gick bäst hem hos deltagarna. Kombination av lätthet och smakrikedom hos SP68:an förvånade och fascinerade. För min del blev Rogue Luss kvällens stora utropstecken. Sansad fatlagring, ljuvlig jordgubbsfrukt, lätt rökighet i kombination med frisk syra och rätt distinkta tanniner. Ett vin som växte i glaset under kvällen och satt som en smäck till den efterföljande boeuf bourguignon.

Provningen fortsatte med lite kraftigare doningar. Jag hade valt 2006 Masi Amarone Costasera som en lite folklig eftergift. Det visade sig att ingen i gruppen kände till begreppet amarone utan närmade sig vinet rätt så förutsättningslöst. Vinet ställdes mot 2006 Saint Jean du Barroux La Pierre Noir, en grenachedominerad blandning från Côtes du Ventoux. Kraften i båda vinerna imponerade och fler än en trodde att amaronen var ett starkvin. Flera upplevde vinet som tungt. La Pierre Noir verkade pricka de flestas smakpreferenser med kraftfulla mörka bär, lakrits och mycket lång eftersmak. -Smakrikt utan att bli för mycket löd en sammanfattande kommentar.

Vi öppnade ytterligare några flaskor till maten och hann med att smaka 2004 D'Arenberg The Galvo Garage, 2007 Delas Crozes-Hermitage och 1983 Anjou Blanc Reserve. För min del var det spännande att prova vin i en lite annan kontext än den jag är van vid. Det är kul att konstatera att det inte alltid är mycket av allt med sötma på toppen som går hem. Kanske är föreställningen om att vin ska smaka på det sättet lika inlärd som andra föreställningar ?

2006 Filippi Soave Classico Colli Scaligeri Vigne delle Brá

2012-01-21T09:29:00.002+01:00

När drack du senast en soave som fick dig att haja till ?

2006 Vigne delle Brá är gjort på 100% garganega som lagrats 20 månader sur lie . Odlingen är ekologisk och vingården ligger på c a 400 meters höjd. Vinet har en djupt guldgul färg. Doften är mogen och mäktig och det händer massor. Här finns mycket framträdande mineraltoner, svavel och sälta. Efter en stund dyker det upp en antydan till petroleum. Frukten är fet och mogen med inslag av citrus och tropiska frukter. Det finns också en viss nötighet eller möjligen mandeltoner.

I munnen känns vinet verkligen mjukt, krämigt och avrundat. Det är fylligt och kraftfullt men känns inte tungt. Intressant mineralisk sälta, frisk syra och klockrena citronpastiller skapar tillsammans en intressant och mycket matvänlig helhet. Riktigt bra.

2006 Vige delle Brá finns att köpa hos Cibi&Vini för 119DKK

2003 Roagna Barbaresco Pajé

2012-01-19T21:35:00.002+01:00

Jag har ett lätt neurotiskt förhållande till en del av mina vinflaskor. Redan innan jag avslutat meningen hör jag protester från övriga familjen.som vill stryka "lätt" och ersätta "en del av mina vinflaskor" med "det mesta". Men nu är Billigt Vin en vinblogg och vi smalnar av perspektivet. OK ?

En del flaskor åker fram och tillbaka mellan slaktbänk, klädskåpet på jobbet och lådan under sängen. Roagnas 2003 Barbaresco Pajé är en sådan där flaska som varit på gång så länge men som det av någon underlig anledning aldrig kännts rätt att öppna. Som så många gånger förr löste IV-Patrik mitt dilemma genom en insiktsfull kommentar om ett annat vin. "Det behöver inte vara något speciellt tillfälle" vill jag minnas att han sa.
Och så är det ju. Såklart. Korkar man upp en speciell flaska så BLIR ju tillfället speciellt.

2003 Barbaresco Pajé har fått många bloggare att gå i spinn och det är med skyhöga förväntningar jag närmar mig den. Det första intrycket är lite av en besvikelse. Intressant doft med mineraler och lövbrasa i främsta rummet. Det finns en del mörka körsbär och hallon lite försynt i bakgrunden men det svänger liksom inte. Jag häller tillbaka mitt glas i karaffen och väntar ett par timmar. När jag häller upp för andra gången har det verkligen hänt saker. Jag möts av en helt ljuvlig doft där frukten verkligen vaknat till liv och tagit en mer framträdande plats i helheten. Alla de typiska nebbiolomarkörerna finns där men det som verkligen knäcker mig är den balanserade och självklart harmoniska helheten.

Smaken funkar på precis samma sätt. Jag skulle kunna rabbla associationer tills jag blev blå i huvudet och ändå inte fånga det som jag upplever som den stora poängen med vinet. Återigen balansen och helheten. En verklig skönhetsupplevelse som får mig att ena stunden slappna av och njuta för att nästa stund fyllas av en hisnande känsla. En skönhetsupplevelse. När jag sedan sitter där med eftersmaken av mineraler och körsbär känns det som att jag blivit en bättre människa. Åtminstone lite.

2009 Ca'Orologio Calaóne

2012-01-12T21:58:00.001+01:00

Colli Euganei är ett litet DOC-område som ligger i Veneto, några kilometer söder om Padua. Området var fram till för ett tiotal år sedan mest en lokal, eller regional angelägenhet. Man har såklart producerat vin sedan urminnes tider men den här delen av Italien är synnerligen välmående ekonomiskt och som på så många andra håll konsumerar man helst lokalt. Det är ju heller inte långt till Venedig och turistfällorna längs den Adriatiska kusten. Jag kan föreställa mig att producenterna inte haft några alltför starka incitament att ge sig på kvalitetsproduktion.
PÅ senare år har det dock skett en målmedveten satsning på att höja kvalitén. Nyligen fick moscato giallo-vinet Fior d'Arancio DOCG-status och de röda bordeaux-blandningarna en hel del positiv uppmärksamhet. Här finns också en av Italiens naturvinspionjärer, som jag besökte härom vintern, Castello di Lispida.

Ca'Orologio är en relativt ny producent. Ägaren Maria Gioia Rosellini tog över verksamheten 1995 och lanserade första årgången 2002. Produktion är ekologisk och man arbetar delvis biodynamiskt. På 12 ha producerar man strax under 30.000 flaskor per år. Calaóne är gjort på en blandning av 60% merlot, 35% cabernet och 5% barbera. Vinet lagras i två år varav ett på 70% och 30% ett-åriga barriquer. Ingen filtrering.

Vinet är mycket mörkt blårött och helt opakt. Doften vittnar direkt om att druvorna odlats i ett mycket varmt klimat. Den har intensiv arom av mörka bär, plommon, kaffe och vanilj. Den vulkaniska jordmånen känns i de tydliga mineraltonerna. Det är ett verkligt fullmatat paket med mycket stoppning men som ändå inte riktigt förmår att härbärgera 15% alkohol.

Vinet smakar precis som väntat. En veritabel käftsmäll med frukt, fat och alkohol. Bra, frisk syra och tanniner som stramar upp hjälper en del men för mig blir det för mycket. Vinet skulle utan tvekan vinna på lagring och det är definitivt välgjort och inte utan poänger. En italiensk nya världen-tolkning på gott och ont.

Vinet finns i beställningssortimentet för 189 kr men kan också köpas hos Cibi&Vini i Köpenhamn för 135 DKK. Flaskan var ett varuprov från C&V

2008 Bartolo Mascarello Barbera d'Alba San Lorenzo

2012-01-10T21:34:00.001+01:00

Efter storhelger och ledigheter med mycket mat och ännu mer vin lovade jag mig själv att trappa ner på ätandet och drickandet ett tag. Asketism ligger inte för mig längre. Vita veckor och hälsokurer har en tendens att ackumluera ett sug efter det man under en begränsad tid undviker. Däremot kan ett visst mått av återhållsamhet vara på sin plats. Men det är inte så lätt som det låter och det har gått sådär. I måndags fanns det fortfarande några halvdruckna flaskor kvar som behövde tömmas och när jag kom hem från jobbet ikväll doftade det lasagne redan i hissen.Giuseppe Rinaldis 2006 Dolcetto d'Alba som provades på trettondagsafton har satt sina spår och när det vankades lasagne satte suget efter ett redigt och traditionellt matvin in. Ett så mycket redigare och traditionellare matvin än Bartolo Mascarellos Barbera d'Alba San Lorenzo finns nog inte. Den fick det bli.

Vinet har en vackert rubinröd färg. Doften har mycket fin frukt på ett sobert, elegant och lite sparsmakat sätt. De tydliaste komponenterna är körsbär och skogsbär. Tydliga mineraltoner, lakritsrot och kryddor.

För mig är grejen med barbera balansen mellan frukt och syra. Bartolo Mascarellos barbera utför balansakten på ett så totalt avspänt sätt att det verkar helt självklart. Smaken korresponderar direkt med doften. Det finns lite sötma från frukten och en rejäl och mycket stringent syra. Lite värmande alkohol i avslutningen tillsammans med lakrits, kryddor och lätta, finkorniga tanniner.

2008 Barbera d'Alba San Lorenzo är såklart ett löjligt bra matvin som jag kan tänka mig att dricka till det mesta, från pizza till långkok. Gärna i stora klunkar. Det står helt klart att drickbarhet inte är är något som började med Occhipinti eller Lapierre. Om nu någon trodde det. Samtidigt är det så mycket mer än ett bra matvin. För mig är det ofrånkomligt att närma mig en flaska från Bartolo Mascarello utan en viss andäktighet.
Det är en traditionsbärare och en symbol för piemontesisk stolthet och integritet. Det tar dock inte särskilt lång tid för andäktigheten att ge efter för lusten till ytterligare en stor klunk. Det här måste vara den bästa barbera jag har druckit.

Stort tack till Italienska Viner för flaskan.

2006 Paolo Bea Arboreus

2012-01-07T15:58:00.003+01:00

Under trettondagsaftonsprovning hos Patrik förde jag inga anteckningar. Spännande viner, god mat och trevligt sällskap håller min uppmärksamhet fullt sysselsatt. Att försöka få ner intrycken på papper gör att åtminstone jag missar det som är poängen med att umgås, äta och dricka. Dessutom har ju Patrik med sedvanlig ackuratess redan fångat och förmedlat intrycken av det som dracks.

Ett par av vinerna har dock fortsatt att prata med mig såhär två dagar efter det begav sig. Giuseppe Rinaldis 2007 Dolcetto d'Alba gjorde ett enormt intryck på mig under kvällen. Då när det begav sig handlade samtalet mest om ursprung, tradition, bedårande körsbärsfrukt och lätta men distinkta tanniner. Nu har konversationen övergått i ett envetet tjatande om hur jag missade när BB-Vinimports nebbiolo-tåg avgick och att Dolcetton fortsatt finns att beställa från Stefan Töpler för vad som i sammanhanget måste anses vara närmast en symbolisk summa. Nu har det lugnat sig lite och lådan är beställd. Det andra vinet som fortsatt snacka är Paolo Beas 2006 Arboreus. Även här handlar snacket om ursprung, tradition och hantverk. Samtalsämnena är de samma men dialekterna är olika.

För Paolo Bea är det här med att göra naturliga viner inget nytt. Han har aldrig gjort något annat. Som vinproducent etablerade sig Bea 1980. Innan dess gjorde man vin till husbehov och odlade mer frukt och grönsaker. Idag är förhållandena de omvända och av egendomens 15 ha är 11 vingårdar. Min gissning är produktionsmetoderna inte förändrats i någon större utsträckning.

2006 Arboreus är gjord på 100% trebbiano spoletino. Druvan är en lokal variant av trebbiano med tjockare skal och högre syra. Druvorna till Arboreus kommer från en 125 år gammal vingård. Rankorna är högt uppbundna och under dem odlar man kronärtskockor.

Vinet är guldgult i färgen med en liten dragning åt orange och helt klart. Förvånansvärt ljust för att ha genomgått tre veckors skalmaceration Efter jäsning har vinet lagrats två år på ståltank, därav 232 dagar på jästfällningen innan buteljeringen. Efter ytterligare nio månaders flasklagring släpps vinet på marknaden.

Jag håller med Patrik om att doften får en att associera till ett rött vin. Här finns något rustikt, rejält och arketypiskt italienskt i doften. Lite brandrök och tjära men också honung, mandel, citrus och aprikos. Här har vi ytterligare ett strålande exempel på att det går att göra vita viner med skalmaceration utan att metoden skymmer vare sig ursprung eller druva.

Till en början är smaken något av en besvikelse efter den särpräglade och, på sitt sätt, storslagna doften. Vinet har rätt hög viskositet och det fyller på något sätt munhålan utan att egentligen ha tillräckligt med stoppning. Med stigande temperatur och luft så händer det saker. Frukten, framförallt aprikos, gula plommon och citrus, får mer spänst och pondus. Plötsligt så levererar även smaken och infriar alla löften. Syran är frisk men avrundad och tanninerna lätta och mycket finkorniga.

För mig var det här en riktigt stor upplevelse där säkert etiketten spelat en roll i sammanhanget. Och visst är de vackra, Paolo Beas etiketter. Och inte bara vackra. De vackert handtextade etiketterna innehåller massor med information om produktionen. Här kan vi tala om verklig transparens.

Den som vill läsa mer om Paolo Bea hittar ett helt kapitel i Neal Rosenthals utmärkta bok "Reflections of a winemerchant". Vill du prova Paolo Beas viner kan du vända dig till danska Winewise

2007 Jean Yves Peron Champ Levat

2012-01-04T20:49:00.002+01:00

Jag har inte sett Jean Yves Perons namn på någon av de svenska vinbloggarna ännu. Däremot verkar han vara på väg att bli ett stort namn i naturvinskretsar. Peron håller till i Savoien, inte långt från Albertville. Där har han ett par hektar med inhemska druvor som de vita jaquère, roussanne och altesse, och den röda altesse. Odlingen är biodynamisk och allt arbete i vingården görs för hand. Inget annat är möjligt då vingården ligger på en brant sluttning och marken är mycket stenig. Peron tillämpar maceration carbonique och använder inget, eller mycket lite, svavel. Jag var egentligen mest intresserad av Perons vita, eller rättare sagt oranga, viner men allt var utsålt hos Petillant. Nya årgången väntas in till våren. Istället blev det några varianter av den röda mondeuse, en druva jag aldrig tidigare provat.

Vinet går i en rödbrun, lite grumlig nyans. Det ser faktiskt mer intressant än tilltalande ut. Doften däremot siktar direkt in sig på lustcentrat. Det händer massor på en gång. Jag skulle vilja beskriva doften som skinande röd. Bär i alla former och röda, lätt bedagarde , äpplen. Vinet känns lätt oxiderat och jag får nästan lite vin jaune-vibbarDet dyker upp inslag av varmt gummi, knallpulver och en touch av stallighet. Efter en stund hittar jag lite blyga violer

Smaken borde kanske inte ha överraskat mig men jag var inte helt förberedd på vad som skulle komma. Aromerna återspeglas i smaken rätt väl men ändå blir första reaktionen förvirring. Det påminner mest av allt om en belgisk geuze. Mycket stall och en vitvinslik syra som är på gränsen till vass. Men med lite tid vänjer sig sinnena vid uttrycket och vinet blir mer tilltalande. Eller rättare sagt, jag blir mer tilltalad av vinet. Det är ganska lätt, mycket saftigt, slankt och absolut bentorrt. Frukten och violerna tittar fram

Det här påminner inte om något annat rött vin jag druckit och jag är fascinerad. 2007 Champ Levat vann verkligen över mig. Naturvinskarektaristikan finns där men vinet känns som en blandning av en terrano från Carso, en lätt syrah från norra rhône och ett vin jaune. Låter det osannolikt ? Prova själv ! Finns hos Petillant och kostar 175 DKK.

Ronchi di Cialla

2012-01-02T23:07:00.000+01:00

Så, nytt år och nya föresatser. Varför inte vänta en stund med att göra som vanligt, ställa in och ställa ut
löftena om bättring. Igår skrev jag om de tre friulanska vingårdsbesöken som ännu inte resulterat i bloggposter och nu sitter jag här och försöker dra mig till minnes vad som utspelade sig under ett par eftermiddagstimmar i slutet av juli.

Ett överambitiöst schema gjorde att besöket hos Ronchi di Cialla var dagens tredje besök men inte det sista. Jag anlände naturligtvis kraftigt försenad, rejält stressad och med trötta smaklökar. Det mesta rinner av mig direkt när jag stiger ur bilen på familjen Rapuzzis gårdsplan. Sönerna Pierpaolo och Ivan tar emot och visar runt. Det är bedövande vackert, lugnt och förvånansvärt svalt. Vi går in och jag får träffa föräldrarna Paolo och Dina Rapuzzi.

Paolo Rapuzzi är idag i 80-årsåldern och sönerna har tagit över det mesta av driften. Paolo bjuder mig att sitta vid bordet och börjar berätta en fascinerande historia. När han startade Ronchi di Cialla 1970 var han runt 40 och hade ingen erfarenhet av jordbruk eller vinodling. Paolo hade haft ett företag med agentur för Olivetti skrivmaskiner men trivdes inte med det han gjorde. Tillsammans med hustrun köpte han de 30 ha som idag är Ronchi di Cialla.

När jag försöker säga att det var ett modigt steg att ta så avbryter Paolo mig, lägger handen på min axel och säger - Det var inte mod, det var vantrivsel och jag har aldrig ångrat mig. Nu var det inte bara så att familjen Rapuzzi gav sig ut på ett för dem okänt område. För 40 år sedan var det inte många producenter i Friulien som buteljerade. De inhemska druvorna rycktes upp och man nyplanterade mest franska druvsorter och nyckelordet inom lantbruket var industrialisering. Paolo Rapuzzi gjorde precis tvärt om. Markerna runt Prepotto har sedan urminnestider ansetts vara de absolut bästa för att odla schiopetto. Förmodligen har druvan också sitt ursprung här. 1970 var den i princip utdöd men med hjälp av de kvarvarande rankor han kunde hitta fick Paolo Rapuzzi igång den första kommersiella schioppettinoodlingen sedan andra världskriget.

Till en början var motståndet från kontrollerande myndigheter stort och det var en hel del byråkrati som behövde hanteras. I oktober 1977 skördades första årgången. 3.500 rankor planterade på 2 ha gav totalt c a 4.000 flaskor. Första årgången finns fortfarande att köpa på gården för 720 euro. Den buteljerades f ö som Vino da Tavola. 1989 fick Schioppettino DOC-status i Colli Orientale. 1995 fick Cialla cru-status med rätt att sätta ut namnet på etiketterne. En officiell sottozona med Ronchi di Cialla som enda producent. Utöver schioppettino får även verduzzo, picolit, ribolla gialla och refosco dal peduncolo rosso odlas.

Paolo Rapuzzi berättar att man använt barriquer för i stort sett alla sina viner sedan starten. -Jag ville göra bra vin lämpat för lång lagring berättar Paolo och fortsätter -Luigi Veronelli rådde mig att kontakta Antinori som var den ende i Italien som använde barriquer vid denna tidpunkt. Angelo Gaja började experimentera 1978. Jag var nöjd med resultatet och bestämde mig för att fortsätta på den inslagna vägen.

Idag lagras de röda vinerna 14-18 månader på barrique (hälften nya) och 2½ - 3 år på flaska innan de släpps på marknaden. De vita vinerna får ungefär ett år på fat och ett till två år på flaska. Ronchi di Cialla buteljerar också en enklare schioppettino under druvans pseudonym ribolla nera som lagras på ståltank. Totalt gör man cirka 80.000 flaskor om året. 70% säljs på hemmamarknaden, resten exporteras.

Paolo Rapuzzi har också gjort en annan räddningsaktion när han såg till att en särskilt lågavkastande klon av picolit bevarades. Druvan lider av en genetisk defekt som gör att bara en liten del av blommorna utvecklas till druvor. När de flesta producenter planterade om med nya och "bättre" kloner bevarade Rapuzzi den ursprungliga varianten. Ni kan väl gissa vilken klon det är som de bästa producenterna nyplanterar idag. Paolo visar stolt upp en etikett från italiens främsta vin-plantskola Rauscedo

Vi provar oss igenom en stor del av sortimentet med särskilt fokus på schioppettino som kommer på bordet i tre årgångar, 2007, 2001 och 1987. Jag smakar också 2009 Ciallabianco, och de båda söta 2008 Verduzzo di Cialla och Picolit di Cialla. Självklart är jag påverkad av sammanhanget och av den fascinerande historien jag fått ta del av. Det syns på Paolo Rapuzzi att han är stolt över vad han och familjen åstadkommit och när vi smakar vinerna förstår jag att han tycker att det varit mödan värt.

Jag kan bara instämma. Schioppettinon är såklart huvudnumret. Runt Prepotto blir schioppettino lättare och elegantare än när den odlas i de varmare delarna av Colli Orientale. Jag fascineras av den generösa och fruktiga 07:an som får mig att tänka på en blandning av syrah från norra Rhône och Pinot Noir. 01:an är lite tvär och mindre tillgänglig (är det den ökändaschioppettinotunneln som spökar?) medan årgång 87 är ett otroligt vackert vin.

Även de vita vinerna är mycket bra. På förmiddagen provade jag sju verduzzo och sju pcolit från synnerligen välrenommerade producenter utan att hitta ett enda jag skulle vilja dricka igen. För söta och för tunga. Ronchi di Ciallas båda sötnosar har perfekt balans med frisk syra och är förhållandevis lätta.

2009 Ciallabianco gjort på 65% ribolla gialla, 30% picolit och 5% verduzzo är ett mycket aromatiskt vin med vit persika, citron, vanilj och mandel i doften. Munkänslan är rund och fyllig med söt frukt och frisk syra. Mycket lång eftersmak. Kanske det vin som överraskade mig allra mest.

Ett stort tack till familjen Rapuzzi för ett fantastiskt mottagande och en oförglömlig eftermiddag. Nu blir det till att bearbeta Carlo, Fabio eller Stefan att plocka hem några lådor så jag slipper att vänta till nästa sommar.

Nyårsdagsfunderingar

2012-01-01T19:49:00.001+01:00

Det började väl rätt så bra när det gäller förra årets spådom angående amaronens återupprättelse i den svenska bloggosfären men rätt snart blev allt som vanlig igen. Eller kanske ändå inte riktigt för JC's Vintankar håller Valpolicellas fana högt. Någon riktigt spridningseffekt har jag ännu inte sett. Detta borde ju såklart avhålla mig från vidare förutsägelser men det kanske kommer en eller annan lite längre fram. Nu tänker jag dock börja med att blicka bakåt.

Att bo på skånska landsbygden har sina fördelar men också en del nackdelar. Det är långt till alla de spännande vinevenemang som går av stapeln i huvudstaden. Köpenhamn ligger ju lite bättre till men deltagande i en provning kostar ändå ofta minst en halv semesterdag. Lösningen har fått bli att ordna en del själv. Under året har det blivit provningar med Philippe Gimel och Eric Lichtlé. Förhoppningsvis blir det fler liknande arrangemang. Vi får se om det går att få hit Fulvio Bressan under 2012. Jag jobbar på det. På tal om Fulvio så känns det oerhört kul att konstatera att många upptäckt hans viner under 2011. Lite av året genombrott i bloggosfären skulle man väl kunna säga.

2011 innebar också ett par vinresor. Tillsammans med Jörgen i Costières de Nîmes och på egen hand i Friuli-Venezia Giulia. Från den senare resan finns det fortfarande några obloggade besök. Det är min ambition att rätta till det sorgliga faktum att besöken hos Ronchi di Cialla, Ronco del Gnemiz och Le Due Terre inte avhandlats på Billigt Vin. Det var stora och inte helt lättsmälta besök som fick mig att bli något mindre kategorisk vad gäller barriquelagring och förhoppningsvis också lite klokare. Det är onekligen bra att resa och möta verkligheten ibland.

På tal om resor så tycker jag att det känns som att vinvärlden har växt under 2011, åtminstone har min vinvärld gjort det. Jag har fått möjlighet att prova viner från Georgien som jag verkligen uppskattat och hoppas få möjlighet att dricka mer av under 2012. Även om man håller sig inom den gamla vinvärlden så har 2011 verkligen lärt mig att det finns massor av intressanta viner bortom allfarvägarna.

Så, nu ska jag försöka blicka lite framåt och ta hjälp av det sista vinet jag drack under 2011. 2010 Les Champs Libre Lard, des Choix är kommer från Ardéche och görs av René-Jean Dard (Från Dard&Ribo) och Hervé Souhaut. Vinet är gjort på en stor andel gamay med lite syrah på toppen. Odlingen är biodynamisk och om vinet svavlats så är det minimalt. Det doftar blandsaft med hög halt körsbär och röda vinbär, röda äppelskal och kryddor. Enkelt, rustikt och rättframt.

Smakmässigt är det lätt, mycket saftigt och friskt. I smaken är det precis samma blandsaft men körsbären och de röda äpplena känns mera framträdande. Smaken är lite gles och rätt kort eftersmak. Trevligt och opretantiöst men också snabbt glömt.

Hade jag fått det här vinet på karaff i en fransk bykrog så hade jag blivit glatt överraskad och troligen beställt in en till. Nu köptes det på en vinhipstershop i Köpenhamn för en dansk hundring. Det känns lite märkligt att vardagliga bonnviner buteljeras, förses med snajdiga etiketter och blir till identitetsskapande accessoarer. Jag gissar att vi kommer att se mer av den varan framöver. En annan spådom är att företeelsen inte blir så värst långvarig.

En annan, och betydligt mera intressant utveckling kan Elisabetta Foradori få illustrera. En av Italiens mest välrenommerade och respekterade biodynamiska producenter gör strålande viner av druvan teroldego. Hon har nu börjat göra naturliga och amforalagrade viner på druvorna från två av hennes bästa vingårdar. Man kan naturligtvis se det som ett sätt att hoppa på naturvinståget. Ett annat perspektiv är att se Elisabetta Foradori som någon som vill prova att utvecklas vidare. Det ska bli oerhört spännande att prova de nya teroldegovinerna liksom att smaka hennes amforalagarade och macererade nosiola.

Bästa vinerna under 2011 ? Jag kan inte klicka fram någon sammanställning via Cellartracker. Om jag ska vara helt spontan istället så vill jag plocka fram två viner från en oförglömlig eftermiddag tillsammans med Paolo Rapuzzi. En Schioppettino di Cialla från mitten av 90-talet och den vita Biancho di Cialla gjorde båda ett oerhört stort intryck på mig.

Ett annat vin som jag hoppas att få dricka igen var en vital och ungdomlig 1991 Terranum från Edi Kante. Det grämer mig fortfarande att jag inte handlade några flaskor på plats. 18 euro vill jag minnas att de kostade... 2001 Bora di Kante gick heller inte av för hackor.

En av året ögonöppnare för mig blev vad som gåt att åstadkomma med carignan från gamla stockar. Marc Kreydenweiss Ka har jag återkommit till i minnet ett antal gånger. Chateau d'Or et de Gueules 2009 Qu'es Aquo har jag druckit även efter hemkomsten från Costières de Nîmes och den måste också med på ett hörn. Minst lika bra var f ö samma producents mourvedre 2007 La Bolida.

Jag har ännu inte hunnit korka upp årets första vin. Det får anstå tills imorgon.

Lunch på Vespro

2012-01-01T12:07:00.002+01:00

I fredags gjorde jag årets sista Köpenhamns-tripp med besök hos Cibi&Vini och Petillant. Ingen regelrätt safari alltså utan snarare enoscouting i vinvärldens ytterområden. Jag tog mig också till Nörrebro för lunch på Vespro som ligger bara några stenkast från Terroiristen och Relae.

Jag är i rätt skeptisk till Italienska restauranger utanför Italien. Det finns så väldigt mycket som kan gå fel och väldigt sällan har man det mod, den självkänsla och det kunnande som krävs för att hålla det enkelt. Många är rena klåpare medan andra går i finmatsfällan och krånglar till det.

Vespro ligger en halvtrappa ner från gatuplan. Lokalen är liten och har uppskattningsvis plats för ett 30-tal gäster. Enkla trästolar, små bord och en inramning som känns genuin. Jag känner mig rätt säker på att ingen restaurangstylist satt sin fot på Vespro. Stället, som öppnades i somras, drivs av familjen Burattelli. De beskriver stället som vinbar och café men det finns rejäl lagad mat att få.

Menyn är liten. Man kan äta en fyra-rättersmeny som ändras dagligen eller välja på en del smårätter. Jag satsar på en piatto misto och får efter 20 minuters väntan in en synnerligen välfylld tallrik med småportioner av olika primi och sedan ett par rejäla skivor kalvstek med skysås.

Maten är fantastiskt god och tillagad på ett sätt som gör mig rörd. I skysåsen finns en rejäl kvist med rosmarin kvar, polentan har gratinerats med ost och en anings aning tryffel. Jag serveras också ett slags gnocchi som jag gissar är gjord på mannagryn. En rätt jag ätit många gånger tidigare men aldrig på restaurang. Faktum är att det känns inte riktigt som att vara på restaurang. Upplevelsen ligger närmre den att vara hembjuden till någon som har en mamma som verkligen kan laga mat. Och som har en riktigt bra vinkällare ska man kanske tillägga.

Vinlistan är som sig bör rakt igenom italiensk och merparten av vinerna är ekologiska. Namnen i listan känns igen från Cibi&Vini, Winewise och Carlo Merolli. Här finns såklart viner från de välkända distrikten men lika ofta går man i andra riktningar och söker sig bort från allfarvägarna.

Jag ser verkligen fram emot att äta en full meny på Vespro. Det här är inte ett ställe som kommer att vinna stjärnor och utmärkelser utan en restaurang som vinner hjärtan

2008 Zaglia Refosco dal Peduncolo Rosso - Årets scoop från Carlo Merolli ?

2011-12-30T20:55:00.001+01:00

Häromdagen kom det ett mail med rubriken "En tankeställare" från den svenska bloggosfärens hovleverantör Carlo Merolli. Mailet talar om "ett elitärt sökande" som Carlo menar ger ett "begrænset perspektiv af vinens verden" och slår ett slag för den gamla världens "randdistrikter". Svenska bloggare får också ett erbjudande om att gratis prova en flaska av Carlos senaste scoop 2008 Zaglia Refosco dal Penduncolo Rosso Riserva från Friuli-Venezia Giulia. Tyvärr han jag beställa innan mailet kom. När det regnar manna från himlen står den fattige där med tvättad hals...

Även om jag har provat mycket vin från F-V G, däribland åtskilliga refosco i olika form så är erfarenheten av viner från denominationen Latisana betydligt mindre. Jag har provat några av Zaglias viner tidigare men där tar det nog slut. Nåväl, Carlos mail och hans stora entusiasm har verkligen satt fart på min nyfikenhet. Det hinner inte gå särskilt lång tid mellan hemkomst och uppkorkning.

När jag provar vinet pop'n'pour så slås jag av en kraftfull bärdoft men vinet känns också lite snällt och tillrättalagt. Inte alls som jag väntat mig. Jag slår upp vinet på karaff, tar en löprunda och återvänder till vinet två timmar senare. Då har det hänt saker. Doften är verkligen imponerande med intensiva bäraromer. Surkörsbär och svarta vinbär men man kan nog hallucinera fram andra arter också om man har den läggningen. Jag hittar också lakrits, violer och kryddnejlika.Smaken följer aromerna mycket precis. Massor med söta mogna bär, en frisk syra med riktigt bra bett och distinkta tanniner. Eftersmaken är en läcker triptyk på maraschino-körsbär, svartavinbär och larkrits.
Jag kan bara hålla med Carlo om att det här är ett verkligt scoop. Jag har i och för sig druckit bättre Refosco men då har priset varit det dubbla eller mer.Kostar 73.50 DKK/SEK. Ett suveränt tillfälle för den nyfikne att lära sig lite om vad vitvinsregionen Friulien kan åstadkomma i rödvinsväg.

2009 Famille Kreydenweiss Chateauneuf-du-Pape

2011-12-28T21:19:00.000+01:00

Det är trängsel på slaktbänken just nu. Julen kom emellan och stoppade upp vinkonsumtionen. Dessutom är en Danmarkstripp nära förestående och det gäller att hinna kolla upp vilka av tidigare hugskott som det behöver fyllas på av.

Ett sådant som jag inte hunnit prova är 2006 Famille Kreydenweiss Chateauneuf-du-Pape. När jag och Jörgen i våras besökte familjen Kreydenweiss i Manduel gjorde 08:an av samma vin stort intryck. Jag passade på att köpa några flaskor hos Theis Vin när de sålde 06:an för strax över 200 DKK men har inte blivit färdig att prova förrän nu.

Vinet är gjort på köpta druvor som odlats biodynamiskt och 06:an är första årgången på marknaden. Druvorna kommer från en 2 ha stor vingård med 100 - 120-åriga grenache-stockar. Det finns en liten del, c a 5%, syrah och mourvedre i blandningen. Efter skörd transporteras druvorna c a 50 km från Chateauneuf-du-Pape till familjen Kreydenweiss anläggning i Manduel där vinet jäses och lagras på 600-litersfat.

Färgen är mörkt, tätt och purpurfärgat. Doften går lite i samma still. Det är en mörk, mäktig vägg av mosade jordgubbar och körsbärslikör som strömmar ur glaset. Bakom den mäktiga frukten finns typiska örtkryddor och mineraler tillsammans med en del fattoner

Smaken matchar inte riktigt doften fullt ut och vinet känns betydligt lättare än vad doften vittnar om. Första intrycket är kraftfullt med läcker kirsch- och jordgubbsfrukt men smaken är förvånansvärt kort. Bra syra hjälper upp och ger helheten fräschör och elasticitet. Tanninerna är lite trista och bittra och eftersmaken har inte den förväntade längden. Alkoholen slår dessutom igenom när vinet närmar sig sval rumstemperatur. Stoppningen som krävs för att ett sådant här vin ska funka saknas helt enkelt.

Ett mer än passabelt vin men inget jag känner något behov att att fylla på lagret med. I samma stil, fast bättre, och för mindre pengar, finns Philippe Gimels L'Argile och La Pierre Noir. I betydligt angenämare prisklass hittar man Marc Kreydenweiss Costieres de Nimes-produktion

2005 Masi Toar

2011-12-27T20:55:00.002+01:00

Här har vi ett vin som av någon anledning har fått lämna världens bästa vinsortiment. Jag tror faktiskt att 2005 var sista årgången av Masis Toar som sålts via monopolet. Enligt Philipson&Söderbergs hemsida är vinet numera förpassat till beställningssortimentet. Som aktuell årgång anges fortfarande 2005. Man kan väl gissa att vinet inte sålt särskilt väl trots ett positivt omdöme på Billigt Vin för knappa två år sedan.

Nåväl, jag gillade vinet när jag provade det för första gången och jag har gillat det så där en gång i halvåret sedan dess. Kvällens vin var det sista i lådan. Det har inte förändrats nämnvärt i färgen sedan första provningen. Vinet har fortfarande en intensivt rubinröd färg. Doften känns däremot mer sammanhållen. Fin frukt med körsbär och plommon som har ett lite vilt och otyglat stråk. I bakgrunden finns lite kryddor, viol och lakritstoner.

Smaken är ganska fyllig men inte alls tung. Frukten är mycket vital och smaken speglar aromerna väl. Mycket frisk syra och en lätt bitterhet som påminner om surkörsbär och slån. Tanninerna har rundats av men gör sig fortfarande påminda.

Inget märkvärdigt vin och definitivt inget som jag kommer att handla lådor av för att lagra. Likväl är det ett vin som jag uppskattat. Ikväll excellerade det till hemkörd lasagne som gjorts helt utan genvägar.

2007 Sylvain Loichet Pernand-Vergelesses "Les Belles Filles"

2011-12-21T22:52:00.000+01:00

Bourgogne i allmänhet och vit sådan i synnerhet är kraftigt underrepresenterad på Billigt Vin. Sylvain Loichet är däremot kraftigt överrepresenterad. Åtminstone för att vara bourgogneproducent. Nu är det inte så att jag aktivt sökt upp hans viner. Det är snarare så att de råkat komma i min väg då de importeras till Danmark av Emilie Vin. Tidigare har jag provat två av Sylvain Loichets röda viner tidigare men av någon anledning har det vita blivit liggande. När jag igår kväll befann mig i ett zombie-aktigt post-julshopping-tillstånd och behövde något som kunde tänkas passa till ett inspelat avsnitt av Inspector Frost föll valet på 2007 Pernand-Vergelesses "Les Belles Filles"

Vinet är ljust guldgult i färgen. Första glaset slinker ner utan att göra särskilt mycket väsen av sig men när jag häller upp det andra börjar det hända saker. Den trevliga men rätt enkla äppel/citrus-blandningen växer allt mer i glaset med luft och lite stigande temperatur. Plötsligt blir Inspector Frosts eskapader mindre intressant och fokus hamnar allt mer på det som finns i glaset. Toner av rostade hasselnötter och kritiga mineraler blir mer framträdande och frukten blir rikare och får mer pondus. Lite mer exotiska varianter tittar fram Fattonerna anas i form av lätta stråk kokos och vanilj I bakgrunden skymtar något som skulle kunna utvecklas till petroleumdoft. Helheten är intressant och subtil snarare än påträngande.

Smakmässigt levererar vinet kanske inte riktigt så mycket som doften lovar. Munkänslan är ganska fet och rund. Fin tropisk frukt, lite honungssötma, äpple och frisk syra. Bra eftersmak med goda nötighet.

På det hela taget ett riktigt gott vin som fick mig att stänga TV:n och plocka fram en bit gruyère och lite valnötter. Kostar 135 DKK

2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello

2011-12-19T18:31:00.003+01:00

Hmm, det är inte alla inlägg på Billigt Vin som jag har lust att läsa om. När jag provade 2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello för första gången tog nog entusiasmen och lusten att hitta träffande metaforer överhanden. Att prova om vinet var en betydligt angenämare upplevelse.

Det har nu gått dryga tre år sedan jag senast bloggade om 2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello och senaste smakprovet ligger ungefär ett år tillbaka i tiden. Att det hänt en del sedan sist står klart redan vid en okulär besiktning. Vinet är fortfarande mörkt och tätt men istället för blått har kanterna nu börjat anta en mera brunröd nyans.

Doftmässigt har vinet också sansat sig en del. Komponenterna är desamma men doften är nu betydligt mera sammansmält och den nästan liköraktiga körsbärsfrukten har rätat in sig i ledet. Nu domineras doften av läder och stalltoner medan frukten bildar fond tillsammans med provencalska örtkryddor,järn, blod och blöta stenar.

Smaken är djup och fyllig utan att kännas det minsta tung. Smakerna korresponderar perfekt med doftintrycken men jag upplever frukten och örtkryddorna som mera framträdande. De söta körsbären balanseras bra av syran. Finkorniga tanniner och lätt bitterhet i avslutningen.

2005 Domaine le Sang de Cailloux Cuvée Doucinello är i nuläget riktigt trevligt att dricka. Bra till mat och funkar även fint på egen hand. Om jag gillar det bättre nu än vid första försöket är jag däremot inte helt säker på nu. Nu känns vinet mera harmoinskt och som att alla bitarna fallit på plats. Den ungdomliga och burdusa charmen funkade dock föredömligt bra ihop med vinets rustika framtoning.

2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti vs 2003 Schiavenza Barolo Prapó

2011-12-15T19:40:00.004+01:00

När man är många runt bordet är matvalet för mig rätt givet. Jag älskar långkokt kött. Särskilt om det har fått dväljas många timmar i rött vin. Vinvalet är precis lika lätt. Nebbiolo ska det vara. Sedan Carlo Merollis entré i mitt medvetande har det dessutom blivit möjligt att bjuda med lite klass. I helgen som var gjorde ett tiotal personer tabberas på mina 2006 Cascina Cucco Barolo Ceratti. Lagret av 2003 Schiavenza Barolo Prapó blev åderlåtet, om än inte lika hårt.

2006 Barolo Ceratti går i en lite mörkare tegelbrun färg. Doften är precis så direkt och charmerande som jag minns den från i somras. Massor av bedårande röda bär som vildhallon och körsbär tillsammans med en lätt touch av målarfärg och mynta. Här finns lite tillbakadragna nebbiolomarkörer som rosor och tjära. Går man lite mer på djupet finns det ett lager med kryddor och andra fataromer. En supertrevlig sniff med andra ord som det är lätt att förlora sig i. Smaken går i precis samma stil. Ett förhållandevis lätt och elegant anslag med riktigt fin nebbiolofrukt där sötman balanseras perfekt av syrorna. Bestämda tanniner och bra längd.

2003 Barolo Prapó etablerar inte samma omedelbara kontakt med lustcentrat. Färgen vittnar om ett riktigt moget vin i orangebrun nyans. Doften sänder samma signaler med torkad frukt, läder och balsamvinäger. Frukten har smält in i helheten men man kan ana hallon och körsbär.

Med lite tid i glaset börjar det träder fram aromer från nytjärad träbåt. Inte samma direkta likeability som i det föregående utan mer distingerat.

Smaken står i god överensstämmelse med aromerna. Sötma från den torkade frukten, frisk syra och finkornigt men kraftfullt taninpaket. Kraftfullt är nästan ett understatement. Jag upplever tanniner i häftigaste laget och gästerna ser ut som avdankade Stonesmedlemmar efter att ha provat.

Jag gillar båda vinerna skarpt trots deras stora olikheter. Jag har uppskattat tidigare flaskor av Prapón betydligt mer. Denna flaskan var fortfarandefullt njutbar men jag tror inte på att lagra någon längre tid. Cerattin är vådligt god i nuläget och håller säkert länge till. Konklusionen blir att dricka upp Prapón och handla mer Ceratti 06or.

Cerattin är ombloggad här, här, här och här

Prapón här, här och här

Vinforum fyller 25

2011-12-11T18:49:00.004+01:00

Förra hösten tillbringade jag några dagar i Oslo. Jag arbetade på dagarna och kollade in Oslos naturvinsscen på kvällarna. Eller rättare sagt. Jag hängde på Café Bacchus och provade mig igenom deras vinlista. En av kvällarna gjorde Fredrik Kolderup från naturvinsimportören Non Dos mig sällskap. Ett givet samtalsämne var naturligtvis skillnader mellan den svenska och norska vinmarknaden. Fredrik menade att en förklaring till den stora mångfalden och det förhållandevis välfungerade norska monopolet stod att finna i den norska vinjournalistiken i allmänhet och tidningen Vinforum i synnerhet. Naturligtvis blev jag nyfiken och tog ut en prenumeration.

Nu har jag med stor behållning läst Vinforum i ett drygt år. Mycket utifrån att man tar vin på största allvar. På så stort allvar att man kan ha distans till det man skriver om. Frånvaron av trams är total. Istället för flams och trams får läsaren ta del av tankegångar och reflektioner kopplade till vin som lyfter allt en nivå eller två. Även om Parkers drickfönster kan leda till kortvariga existentiella funderingar ibland så håller några av artiklarna i Vinforum en kvar i sådana tankegångar. Läs till exempel Per Maelengs källarbetraktelse "Kjeller til besvaer".

Om det nu finns någon redaktionell vinsmak hos Vinforum så är den djupt rotad i det traditionellt europeiska. Bordeaux, bourgogne, barolo och brunello är stadiga fundament. Det är tydligt att man gillar lagringsdugliga och matvänliga viner. Samtidigt finns det en stor öppenhet för vad som händer i vinvärlden. Jag tänker då inte på kaffesmakande sydafrikaner eller nya världen-flörtande spanjorer. Däremot har man närmat sig "naturvinsrörelsen" med öppenhet och försiktigt intresse - men inte utan reservationer - i artikeln "Perspektiver på naturvinsbevegelsen". Ett förhållningssätt som jag tycker är mer utvecklande än såväl distanslöst hyllande som kvasivetenskapliga invändningar. Ett förhållningssätt som får mig som läsare att tänka själv.

Ett återkommande inslag på vinforums sidor är omfattande restaurangrecensioner. Här tycker jag att man emellanåt blir lite väl skitnödiga. Särskilt när det gäller konsten att kombinera mat och vin. Det är så fokuserat att jag upplever att man helt missar poängen med att äta och dricka. I en debatt rörande standarden på danska sommelierer ger man stort utrymme till ett svar från allas vår Carlo Merolli som för fram synpunkten att kombinera mat och vin inte handlar om "rocket science". Återigen bereds jag som läsare möjlighet att reflektera över vilket förhållningssätt som passar mig bäst.

Trots många verkligen läsvärda artiklar så bestämde jag mig för att inte förnya min prenumeration när inbetalningskortet damp ned i brevlådan för ett par veckor sedan. Fem nummer kostar trots allt 540 NOK vilket gör någonstans runt 120 - 130 kr/nummer. Läsvärt, javisst men kanske inte prisvärt. När Vinforums jubileumsnummer - 25 år som vintidning - dök upp några dagar senare började jag tänka om. Plötsligt fick texterna jag läst en kontext som vittnade om en närmast heroisk insats av Ola Dybvik och Arne Ronold. Hur man genom enträget arbete faktiskt påverkat, eller starkt bidragit till att skapa, den norska vinscenen. Hur man genom ett kritiskt men konstruktivt förhållningssätt kunnat bidra till att få ett fungerande monopol, hur man bidragit till att en seriös vinskribentkår kunnat växa fram. Jag kan lova att det inte varit en tur i mild väderlek och medvind. Efter att ha läst jubileumsnumret från pärm till pärm känns det rätt självklart att vilja bidra till att institutionen Vinforum kan fortsätta existera.

I en text i jubileumsnumret berättar Ola Dybvik om hur Vinforum drev en rättssak mot norska staten om att en facktidsskrift inte fick ta in annonser om det som tidningen handlade om, d v s alkohol. Vinforum förlorade saken och fick dessutom betala över två miljoner norska kronor för att täcka statens rättegångskostnader. Ett hårt slag för tidningen som också väcker en del funderingar hos mig. Kanske kan man se det som kunde ha inneburit ett dråpslag som något av en välsignelse. Kanske är det med vintidningar som med vinrankor. Man får bäst resultat när betingelserna är på gränsen för vad tidningen eller vinrankan tål. Eller åtminstone det intressantaste resultaten.

Räknetrissen på prärien

2011-12-08T07:22:00.001+01:00

Nå, kanske inte riktigt på prärien. Men Malmö har ändå sin egen stäpp, mitt i stan. Här håller Räknetrissen gärna till och förlorar sig bland industriruiner och andra lämningar. Du kan läsa mer om detta här.

Närmsta Systembolag är Värnhem, men det är stängt tills vidare på grund av vattenskador. Så det får bli Hansacompagniet - nästan lika nära, två kilometer - om man behöver fylla på under olika friluftsaktiviteter. Kanske är det inte här man drar korken ur den där Sito Moresco för 289 bagare - eller så är det just det man borde göra. Hur som helst, på Hansa och i vissa andra butiker finns det kvar ett litet lager av de exklusiva decembernyheterna, vilka Räknetrissen sent omsider lämnat in en rapport om.

90486 2005 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Émile. 344 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
95031 2010 Leth Scheiben Grüner Veltliner. 159 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
90504 2005 Trimbach Pinot Gris Réserve Personnelle. 234 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
95042 2010 Groebe Kirchspiel Riesling Grosses Gewächs. 259 kr. Medel 3,5 (4 betyg). Få flaskor kvar.
90507 2008 Cloudy Bay Chardonnay. 219 kr. Medel 3,4 (5 betyg)

90490 2009 Montefalco Rosso. 119 kr. Medel 4,17 (6 betyg)
90506 2009 Sito Moresco. 289 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
90508 2008 Fèlsina Berardenga Chianti Classico. 149 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90487 2009 Châteauneuf-du-Pape Tradition. 249 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90519 2008 Castello di Brolio Chianti Classico. 329 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
90521 2008 Quinta de Chocapalha Cabernet Sauvignon. 139 kr. Medel 3,5 (6 betyg)
90068 2003 Gran Clos. 149 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
99013 2008 Hermitage Marquise de la Tourette. 269 kr. Medel 3,5 (4 betyg). Få flaskor kvar.
90384 2006 Barolo Azelia. 315 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
90505 2007 Barolo Marcenasco. 343 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
90511 2006 Barolo Dagromis. 425 kr. Medel 3,5 (4 betyg)

Omdöme från Munskänken, BKWine, DN, GP, HD och Tasteline.

Montefalco Rosso, det billigaste röda vinet i listan och därtill det med högst medelbetyg, har visat sig vara en trevlig bekantskap i det begynnande vinterklimatet. Med bra luftning och lite tålamod blir det här vinet från Arnaldo Caprai riktigt välsvarvat. Bra frukt (körsbär, torkad frukt), sjysst syra, kryddigt, matvänliga tanniner. Ungt, kan nog vara på sin topp om två-tre år - prognosen för att frukten ska hålla sig vital är relativt god.

2006 Candido Salice Salentino La Carta

2011-12-06T17:49:00.004+01:00

I min lokala Munskänksförening har vi vinlotterier. Jag brukar vinna ungefär vartannat år vinna en flaska av föregående provnings matvin. Denna gången plockade jag hem en flaska 2006 La Carta medan min bordsgranne vann en något mer åtråvärd pava 2007 Aurora Barricadiero.

Jag minns inte när jag provade ett sextioniokronorsvin senast. Lite kul att se vad man kan få för vin för de pengarna idag.

Vinet har en mörkt tegelbrun färg. Doften är riktigt sympatisk och talar direkt om sitt syditalienska ursprung. Här finns generöst med torkad frukt, kryddor, tobak och läder. På något märkligt sätt får jag både botti- och barrique-vibbar på en och samma gång. Fattonerna är mycket framträdande men inte direkt störande. Hemsidan talar om botti-lagring men min känsla är att det inte är hela sanningen.

I smakbilden är den torkade frukten i centrum. En publik dos sötma som hjälpigt stagas upp av syrorna som gärna hade fått vara snäppet högre. Tanninerna är närvarande men gör inte mycket väsen av sig. Kryddig och lite bitter avslutning.

På det hela taget är La Carta en mycket positiv överraskning. Det är såklart väldigt mycket mainstream men ändå med en hel del karaktär. Jag saknar balans mellan sötma och syra vilket gör att jag blir nöjd fortare än vanligt. Mycket vin för en relativt liten peng är det hursomhelst.

Tillägg efter avslutad måltid: Jag drack vinet till hemkörd lasagne och här kom det inte riktigt till sin rätt. Efter att ha avslutat måltiden med en rejäl bit chokladdoppasd mandelmassa upptäckte jag att det fanns ett halvy glas av vinet kvar. När jag drack sista klunkarna med allt det söta kvar i munnen smakade det mogen Barolo.

2008 Eugenio Rosi Poiema

2011-12-04T21:39:00.004+01:00

Under den senaste månaden har jag provat två av Eugenio Rosis viner och fått en ny favorit-producent att lägga till den ständigt växande listan. För att läsa om dessa, och dessutom få lite bakgrundsinformation om producenten, klicka här och här.

Kvällens vin är 2008 Poiema, en druvren marzemino och det vin jag varit mest nyfiken på. Marzemino är en lite anonym druva som odlas på många håll i norra italien. Den trivs allra bäst i Trentino och det är nästan bara här man gör druvren marzemino. Eugenio Rosi tillämpar en speciell teknik för sin marzemino där vinet får genomgå en andra jäsning genom att tillsätta en del torkade druvor. Vinet lagras sedan på en blandning av barriquer och 500-litersfat av körsbärsträd och kastanj.

Vinet har en tät, mörkt blåröd färg. Doften domineras av riktigt pigg och saftig bärfrukt. Det är alla upptänkliga frutti di bosco som passerar revy. Vildhallon, björnbär, surkörsbär och blåbär. Det finns också ett påtagligt inslag av järn. Med lite tid i glaset kommer det ett tydligt inslag av svarta vinbär tillsammans med lakrits och viol. Diskreta men sköna naturvins-vibbar gör bilden komplett.

Smaken levererar precis allt det som doften lovat. Det här är ett saftigt, friskt och riktigt drickvänligt vin. Den fina bärfrukten spelar huvudrollen även här. Lite tydligare inslag av svarta vinbär. Superba och mycket precisa syror, silkeslena tanniner och bra längd på smaken.

Mmm. riktigt bra och jag kan tänka mig ett flertal personer som skulle gå igång på det här eller något annat av Eugenio Rosis viner. Cibi&Vini säljer

Julkaka

2011-12-04T10:10:00.002+01:00

Vi värnar om miljön och satsar på återanvändning. Här följer ett recept på julakaka i repris. Recpetet är trots exakta måttangivelser mer att se något att hänga upp sina improvisationer kring.

Det är viktigt att smeten har rätt proportioner men nötter och torkad frukt kan man lävla efter lust och läggning. I årets variant har jag plockat bort hälften av russinen och lagt till fikon. Ingen mandel kom med utan istället blev det ett kilo blandade val- och pekan-nötter. Jag minskade något på sockret och rev i 200 gr mandelmassa. Konjaken substituerades mot Famous Grouse.

Så, prova på och gör din variant. Det är lite jobb med att hacka och blanda men du belönas med en fantastisk doft i köket och ett oslagbort gott inslag till gottebordet. Perfekt till portvin och alkoholstark julöl med sötma.

280 g vetemjöl (ska siktas)

1 ½ tsk kanel

1 tsk kryddnejlikor (ska stötas i mortel till ett fint pulver))

1 tsk muskotnöt (rives till ett fint pulver)

1 tsk mald kryddpeppar

3/4 tsk salt

454 gr russin

454 gr gula russin

227 gr kanderat cederfrukt (suckat?)

454 gr kanderat apelsinskal

113 gr citronskal

100 gr kanderade körsbär

100 gr kanderad ananas

225 gr rumsvarmt smör

200gr socker

6 ägg

3 cl pressad citron

12.5 cl pressad apelsinsaft

227 gr grovhackad mandel

konjak efter smak

Blanda mjöl och kryddor, rör i all frukt. Rör smör och socker mjukt och smidigt. Blanda i ett ägg i taget. Blanda de båda blandningarna. I med juicerna och konjaken. Smöra en rymlig form, eller två. Klä dem med bakplåtspapper och smöra även detta. Häll i smeten och grädda 2 - 4 timmar beroende på formens storlek, i 120 - 135 graders värme.. När kakorna är färdiga tag ur dem ur formarna men låt dem svalna i pappret. Häll sedan lite konjak över och slå in kakorna i nytt bakplåtspapper. Förvara dem i lufttät burk. Vänta minst en vecka, gärna tre innan du smakar. Den som är begiven på konjak kan öppna paketen ibland och hälla över ytterligare någon dosis.

2007 Domaine Marc Kreydenweiss Perrières

2011-11-30T21:31:00.005+01:00

Costières de Nimes är rätt svårslaget när det gäller att leverera intressanta viner för en billig peng. Kvällens vin är köpt hos danska Theis Vin för c a 70 DKK. Just nu kostar det 90 och har fortfarande fyndstämpel i min bok. Normalpriset på 130 DKK känns faktiskt helt OK.

Vinet är gjort på biodynamiskt odlade druvor. Blandningen, som varierat en del genom åren, består i årgång 2007 av 40% carignan, 20% syrah, 20% grenache och 20% mourvèdre. Carignandruvorna kommer från drygt 80-åriga stockar. Hur vinet lagrats har jag ingen uppgift om men jag tror inte att det sett någon ny ek.

Vinet har en djupt röd, ganska tät, färg. Direkt vid öppningen är vinet inte särskilt medgörligt. Doften ger läder, steniga mineraler och järn tillsammans med lite funkiga tongångar fast utan något större sväng. Med lite luft börjar det hända saker och vinet släpper loss. Det dyker upp saftiga röda bär, herbes de provence och lavendel. Riktigt trevligt att sniffa på. Rejält och jordnära.

Smaken fortsätter på den inslagna vägen. Aromerna är områdestypiska och känns igen i smaken. Vinets struktur känns dock betydligt mera norditaliensk. Här är ett slankt friskt vin med skinande ren, röd bärfrukt, riktigt fräsiga syror och lätta finkorniga tanniner. Ett superbt matvin som funkar riktigt bra till döttrarnas nya favoriträtt Biff Stroganoff.

Räknetrissen och pälsjägarna

2011-11-17T17:46:00.001+01:00

Skidan slinter knappast men det är vinter enligt Bolagets kalendarium. 15/11 kom ett litet nyhetssläpp som väl inte sänder chockvågor genom den vinintresserade allmänheten. Här finns några få saker som måhända kunde vara av intresse att prova någon gång (läs: två franska rödtjut till relativt billig peng samt ett rött från Marche och ett från Basilicata, det senare med det förtroendeingivande namnet Taverna).

HD, BKWine, Munskänken och i viss mån DN och GP bidrar med poäng.

VITA
95713 2010 Mâcon-Villages Chardonnay. 69 kr. Medel 4 (5 betyg)
90191 2010 Arlewood Sauvignon Blanc Semillon. 119 kr. Medel 3,75 (4 betyg)
95864 2010 Simboli Gewürztraminer. 69 kr. Medel 3,6 (5 betyg)
99184 2010 Château de la Jaubertie White. 90 kr. Medel 3,33 (3 betyg)
95683 2009 Casa Santa de Vitória Reserva Branco. 109 kr. Medel 3,33 (3 betyg)

RÖDA
95690 2010 Colleja. 62 kr. Medel 4,25 (4 betyg)
99179 2009 Château de la Jaubertie Red. 90 kr. Medel 4,25 (4 betyg)
92000 2008 Taverna. 105 kr. Medel 4,25 (4 betyg)
99198 2007 Cùmaro Rosso Conero Riserva. 149 kr. Medel 4,2 (5 betyg)
99072 2009 Vieux Chateau des Jouans. 109 kr. Medel 4 (4 betyg)
95679 2010 Swartland Malbec Shiraz Mourvedre. 69 kr. Medel 3,8 (5 betyg)
96011 2010 Enigma. 59 kr. Medel 3,75 (4 betyg)
95711 2007 Val de Los Frailes Crianza. 79 kr. Medel 3,5 (4 betyg)
99070 2010 Casillero del Diablo Malbec. 69 kr. Medel 3,4 (5 betyg)
95385 2009 Tapiz Syrah. 99 kr. Medel 3,25 (4 betyg)

2008 Eugenio Rosi Anisos

2011-11-15T19:09:00.004+01:00

-Hur är det möjligt ?

-Men det kan väl ändå inte stämma ?

-Hur fan bär han sig åt ?

Där har ni några frågor som väcktes i mitt huvud när jag provade Eugenio Rosis 2008 Anisos. Frågorna hopar sig och några svar är inte helt lätta att finna. Det har varit mycket googlade och pusslande. Ett par saker står dock helt klara. Eugenio Rosi är en fantastisk vinmakare och jag SKA besöka honom i sommar. Övrig information är ihopsamlad från något osäkra källor.

2008 Anisos är en blandning på 60% pinot bianco som odlats på 400 m ö h, 20% av den inhemska nosiola som växt hundra meter högre upp och slutligen 20% chardonnay som kommer från en vingård som ligger på hela 800 meters höjd. Arbetet i vingården är biodynamiskt och arbetet i källaren kan närmast beskrivas som icke-interventionistiskt. Naturjäst, två månaders skalmaceration, inget svavel tillsatt, ingen filtrering, ingen klarning och lagring i ett år påbotti och ett år på flaska. Ett tillvägagångssätt som väcker förväntningar på ett orangt, beslöjat, funkigt och strävt vin. En beskrivning som inte alls stämmer in på Anisos.

Vinet har en djupt guldgul färg och det är helt klart. Vinet riktigt glänser och skimrar i glaset. Doften är verkligen maxad, intensiv, komplex, fullpackad och absolut ren. Elegant och nobel snarare än rustik och funkig. Allt rör sig på flera plan samtidigt. Honungssötma och tropisk frukt i ett lager. Citrusskal och äpple på ett annat och vanilj, hasselnötter och mineraler på ett tredje. Fataromerna är tydliga men väl integrerade i det övriga doftpaketet. Jag har som sagt läst läst att Rosi använt botti men min näsa säger barriquer men har absolut inget att invända.

Med ett sådant påslag av aromer finns det naturligtvis en massa vägar smakupplevelsen skulle kunna ta och det är definitivt inte alla jag skulle uppskatta. Vinet är fylligt och kraftfullt. Smakerna står egentligen väl i överensstämmelse med aromerna och det skulle kunna bli för mycket av det goda. Lösningen heter naturligtvis en syra utav guds nåde och den kommer. Efter att de söta fått sitt utrymmer dyker det upp en superfrisk syra som ger smaken ett riktigt lyft. Det finns en liten lätt strävhet som viskar om skalkontakt men den är knappt förnimbar. Riktigt lång eftersmak där gula plommon, äpplen och kanderad citrus delar utrymmet med mineralerna.

2008 Anisos är ett riktigt imponerande vin. Det är ett strålande exempel på att metoden med lång skalkontakt kan tillämpas på mer än ett sätt och inte alls behöver skymma druv- eller ursprungstypicitet. Jag fortsätter att prova mig igenom Eugenio Rosis portfölj. Two down, three to go.

Cibi&Vini säljer, just nu för fantastiska tilbudspriset 140 DKK

2010 Le Piane Maggiorina

2011-11-13T21:40:00.006+01:00

I somras besökte Italienska Viner Boca-producenten Cristoph Künzli och hans Le Piane. Besöket resulterade i en av de mest välskrivna och intresseväckande blogginlägg jag läst och min nyfikenhet var väckt. När så Stefan Jensen lockade med ett medimportör-tilbud som innehöll såväl nya årgångar som några godbitar ur arkivet var jag inte sen att nappa. Nu är flaskorna hemma och har fått återhämta sig ett par veckor efter resan från norra Piemonte.

Jag väljer att börja med instegsvinet 2010 La Maggiorina. Vinet är gjort på 50% Nebbiolo, 40% Croatina, 5% Vespolina och 5% Uva Rara. Macerationstiden är kort - 5 till 6 dagar - och sker liksom lagringen på ståltank.

I glaset är det en helt transparent skapelse i en mörkröd nyans som uppenbarar sig. Doften är omedelebar och charmig. I centrum finns en läcker jordgubbsfruktighet där associationerna drar både åt det nyplockade och fjolårets sylt. Det finns en del kryddor och stendammsmineraler. Inget under av komplexitet kanske men ändå elegant, nyanserat och allt är på rätt plats.

Vinet är smarikt men väldigt lätt. Strukturen är nästan vitvinslik med ytterst lättfotade och finkorniga tanniner. Aromerna återspeglar sig exakt i smakupplevelsen. Det finns en liten kärna av sötma i frukten som är mycket tilltalande och som är det enda man har att hålla sig i när syrorna drar igång. Här stå verkligen mätarna på klockan tolv. Utan den lilla eftergiften hade jag nog inte stått pall.

På egen hand är 2010 La Maggiorina en liten prövning. Tillsammans med en portion ångande canederli allo speck oroar jag mig mindre över magslemhinnorna tillstånd.

2006 Sutor Sauvignon Blanc

2011-11-07T19:04:00.004+01:00

Första gången jag kom i kontakt med begrepp som "naturligt" vin, skalmaceration och naturjäst var på den Slovenska vinfestivalen i Helsingör. Ett lika osannolikt som underbart arrangemang. Vinerna från Sutor var de första jag provade den dagen och de gjorde stort intryck på mig. Lite senare samma dag provade jag både Simcic och Rojacs viner. Jag träffade också Stefan Jensen för första gången, ett möte som ledde vidare till Bressan, Paolo Bea och en väldig massa annat intressant. Jörgen hälsade på hos Sutor under vår gemensemma Slovenien/Friulien-resa våren 2008. För mig har Sutors viner långsamt fallit i glömska och förrådet är nästan tomt. Det finns nästan alltid något som är lite mer intressant att handla.

Det är lite synd för Sutors viner är som ett par väl ingångna skor. Inte så iögonfallande men bekväma och behagliga. Kanske också moderiktiga med något slags cykliskt förlopp. Jag skrev att förrådet är nästan tomt. Det var en felskrivning för nu är förrådet tömt i och med att jag drog korken ur 2006 Sauvignon Blanc.

Vinet har jästs och lagrats på stora ekfat i ungefär ett år. 15% av vinet har haft skalkontakt i upp till ett år vilket inte satt några större spår på den lätt guldgula färgen. Doften är elegant med krusbär, äpple, päron, citrus-toner och lychee. Det finns också en örtkryddor och rätt tydliga fattoner. Här finns dock inget av det där påträngande, aggressiva och parfymerade som jag ofta finner påfrestande med sauvignon blanc. Sutors sauvigon präglas av balans och rondör.

Smaken följer aromerna mycket väl. Vinet är fylligt och ger en behagligt krämig munkänsla. Mycket hög men väl avrundad syra ger smaken av mogen frukt ett riktigt lyft. I eftersmaken kommer en mjuk men intensiv våg av kanderad citrus som hänger kvar länge.

Sutors viner är sällan spektakulära men alltid väldigt användbara. Ikväll drack vi det till en enkel örtkryddad tomatsås som toppats med fetaost och det var en klockren matchning.

Enda problemet med Sutors viner är prissättningen. När de såldes i beställningssortimentet låg priset på c a 350 kr om jag minns rätt. Winewise säljer för mera överkomliga 195DKK men även på den nivån är konkurrensen hård.

2006 Eugenio Rosi Esegesi

2011-11-06T13:23:00.004+01:00

Esegesis är grekiska och betyder tolkning. Oftast används det i samband med bibeltolkningar. Just förmågan, eller rätten, att tolka är det som gör att vi slipper vara bokstavstrogna. Tolkningen är en väg ut ur det konkreta tänkandet, något som öppnar upp för möjligheten att inta ett perspektiv, anmäla en avvikande åsikt eller en annan förståelse. Något som gör det möjligt att tänka i andra banor än rätt och fel och introducerar möjligheten till skillnader. Något som förutsätter fantasi och kreativitet och kräver öppenhet. Jag vet inte varför Eugenio Rosi valt att kalla sin Cabernet sauvignon/merlot-blandning (80/20) för Esegesis men en möjlig tolkning är ju att han ser vinet som sin tolkning av bordeaux-blandningen.

Eugenio Rosi kanske kräver en lite närmare presentation för av någon märklig anledning har han lyckats flyga under de flesta radrar. Han började sin bana som anställd på ett av de stora koperativen i Trentino. I mitten av nittiotalet startade Eugenio Rosi eget med en liten arrenderad vingård. Idag omfattar ägorna knappt tio hektar i Vallagarina i en by som heter Volano strax söder om Trento. Odlingarna ligger på c a 350 m ö h.

Odlingen är biodynamisk och arbetet i källaren är återhållsamt. Eugenio Rosi fokuserar främst på den lokala druvan marzemino. Han odlar också nosiola, en annan lokal specialitet, och även cabernetfranc och sauvignon, merlot och chardonnay. Den totala årsproduktionen ligger idag på c a 15.000 flaskor.

Esegesi var det första vinet Eugenio släppte på marknaden. Första årgången var 1997. Den nu aktuella är 2006. Vinet har lagrats två år på en blandning av barriques och 750-litersfat och ett år på flaska. Merlotdruvorna har skördats sent, de har fått mogna till en bra bit in i oktober. Färgen är djupt mörkröd med dragning åt brunt i kanterna. Doften är mycket komplex och intensiv utan att vara påträngande. Att utgångspunkten är bordeaux är lika tydligt som att Eugenio gör en tolkning snarare än ett plagiat. Snygg frukt där man hittar skogsbär, plommon och, när vinet luftats en stund, även svarta vinbär. Det finns en toner av kryddpeppar och cigarrlåda. Med ytterligare lite tid i glaset dyker det upp salmiak, dammig grusväg och faktiskt en del grispiss. Fathanteringen är av en sort som förmodligen inte ens Alice Feiring skulle ha något att invända mot. Faten anas som en väl integrerad del i helheten.

Smaken visar upp ett vin i perfekt balans. Vinet är medelfylligt med frisk syra och silkiga tanniner. Det är stramt och strukturerat men någonstans i mitten finns en sötfruktig kärna som kanske stammar från de sent skördade merlot-druvorna. I avslutningen minglar skogsbär och svarta vinbär med mineraler. Eftersmaken är riktigt lång. Den här tolkningen av bordeaux-blandningen ligger definitivt närmre orginalet än de toskanska varianter jag provat

2006 Esegesi är ett mycket intressant och spännande vin från en likaledes spännande vinmakare. Det här är helt klart uppe på Bressan-nivå. Jag ser verkligen fram emot att prova Eugenio Rosis övriga viner. Cibi&Vini säljer just nu tre av dessa för 140DKK/flaska som en del i Bjergvine-kampanjen. Missa dem inte!!!

Nebiolius VdT (Galliano)

2011-11-06T07:41:00.006+01:00

Nebbiolo di Dronero odlas runt Saluzzo i västra Piemonte, inte långt från gränsen till Frankrike. Möjligen var det munkar - utsända av den lombardiske kungen Arperto den andre för att kolonisera trakten - som tog hit tuffa franska vinstockar på 700-talet. Nebbiolo di Dronero har visat sig vara det samma som Chatus, en variant från franska Ardèche.

Beteckningen Nebiolius används i källor från 1200-talet och framåt, men är väl inte kosher idag. Kanske är det därför Gallianos Nebiolius är klassat som vino di tavola. Galliano är en ekologisk gård i närheten av byn Busca. På bergssluttningarna odlar man vin och blåbär.

Så, till vinet: till en början är det mycket fattoner och aceton som sticker i näsan. Men efter en stund i glaset blommar vinet ut och släpper ifrån sig en mycket tilltalande doftbukett av rosor, körsbär, torkad frukt och tobak. En doft som förebådar ett elegant och välkomponerat vin. För en gångs skull håller smaken vad doften lovar. Syran och den sötaktiga frukten är i fin balans. Tanninerna arbetar på i bakgrunden, spelar en nedtonad roll men ger nödvändig struktur och stadga. En vital och sprudlande friskhet, likt ett rytmiskt och melodiöst orkesterstycke från senbarocken.

Det är ett på samma gång lättillgängligt och ambitiöst vin. Alkoholhalten anges till 13 behagliga procent. Till en gräddig potatisgratäng och senare till en vällagrad pecorino sardo gör det ett med utmärkt beröm godkänt jobb.

Sprunget ur vingårdar på 550 meters höjd kvalar Nebiolius in i trevliga Christianshavns-butiken Cibi e Vinis höstkampanj Bjergvine, som även Ingvar ger ett exempel på här. Den vänlige Fabio menar att det är årgång 2005, inte 2006 som det råkat bli i förteckningen över bergsvinerna. Hur som haver, för tillfället går det vid köp av minst tre Bjergvine att få Nebiolius för 100 DKK, vilket får anses som ett mycket överkomligt pris.

PS. Om du har vägarna förbi Cibi e vini, missa inte de läckra små munsbitarna med grillad aubergine, prosciutto, ost och annat.

På strövtåg med Räknetrissen

2011-11-03T20:32:00.004+01:00

Så här långt gånget på den nya månaden handlar det kanske mest om att se var de flaskor man lyckats roffa åt sig hamnar i listan. November är en månad då flera återkommande favoriter - i begränsade upplagor - viftar förbi hyllorna på vägen till sina trogna fans.

I toppen av den röda listan är kritikerna (BKWine, Munskänken, DN, HD och GP) väldigt överens i sina omdömen. Här finns det förmodligen en del riktigt bra viner för pengarna. Följ länkarna och se om det finns flaskor kvar. Allt pytsas inte ut från varudepån till butikerna på en gång och det kan dyka upp nya små skvättar här och var.

VITA
90373 2009 Uva Mira Single Vineyard Chardonnay.
239 kr. Medel 3,5 (4 betyg).
94817 2011 Cloudy Bay Sauvignon Blanc.
199 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
90124 2009 Chablis Grand Cru Les Clos Domaine Pinson.
349 kr. Medel 3,25 (4 betyg).
90473 2009 Riesling Schlossberg Grand Cru Domaine Weinbach.
269 kr. Medel 3 (3 betyg).
90450 2008 Gewurztraminer Altenbourg Domaine Weinbach.
359 kr. Medel 3 (3 betyg).
90464 2008 Puligny-Montrachet Premier Cru Champ Gain Olivier Leflaive.
529 kr. Medel 3 (4 betyg).

RÖDA
90225 2004 Beaune Premier Cru Louis Jadot.
159 kr. Medel 4,25 (4 betyg).
90378 2009 Crozes-Hermitage Alain Graillot.
189 kr. Medel 4,2 (5 betyg).
99262 2008 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano.
179 kr. Medel 4 (4 betyg).
95474 2008 Château Grand-Puy Ducasse Pauillac.
334 kr. Medel 4 (4 betyg).
90456 2009 Corton Grand Cru Clos du Roi, Domaine de la Pousse d’Or.
599 kr. Medel 4 (3 betyg).
90458 2009 Nuits-Saint-Georges Vieilles Vignes, Robert Chevillon.
359 kr. Medel 3,75 (4 betyg).
90380 2008 Quinta do Vallado Sousão.
259 kr. Medel 3,66 (3 betyg).
99048 1973 Viña Valoria.
199 kr. Medel 3,5 (4 betyg).
90247 2001 Beaune Premier Cru Louis Jadot.
159 kr. Medel 3,4 (5 betyg).
95727 2009 Calera Pinot Noir.
199 kr. Medel 3,4 (5 betyg).

PS. Räknetrissen är kvar i Bordeaux, eller rättare sagt bland reabackarna längst in i Bolagets mörka vrår. Det verkar som om han kommer att bli kvar där åtminstone till Mårten Gås. Nu har han rotat fram 2007 Château Fourcas Dupré. Han verkar inte hundraprocentigt såld, men har ändå snabbt sugit i sig flera glas. Märkligt.

2010 Occhipinti SP68 Rosso

2011-11-02T19:16:00.005+01:00

Här skulle jag egentligen ha publicerat mina intryck från förra fredagens 200for200. Ett par missriktade knapptryckningar ledde till att texten försvann och nu vete tusan om jag ids samla ihop mig en gång till. Nåväl, jag tror inte att detta innebär någon större förlust för mänskligheten. Särskilt inte som såväl IV-Patrik som PR-Niels har lämnat sedvanligt förtjänstfulla rapporter från tillställningen.

Haveriet ledde dock till en viss irritation hos mig och för att inte denna skulle spridas till övriga familjen öppnade jag snabbt en säker stämningshöjare.

Cibi&Vini har nyligen fått in en laddning av 2010 SP 68. Vinet som i årgång 2009 tog mig och många andra vinbloggare med storm. Då som nu handlar det om en ståltankslagrad blandning på frappato och nero d'avola. Vinet är helt transparent och klarrött i färgen med en del blå reflexer. Kanske en anings aning ljusare än föregångaren. Doften får direkt all irritation att lämna byggnaden. Det borde gå att förskriva på recept. Pigg, poppig hallon/jordgubb/körsbärsfrukt dominerar doftspektrat. I bakgrunden finns mineraler, apelsinskal och en lätt rökighet.

Smaken känns något lättare och kanske också elegantare jämfört med 09:an. Den ljuvliga frukten i centrum, riktigt pigg syra och mjuka tanniner ger ett vin med massor av charm och skyhög drickbarhetsfaktor.

2006 Domaine Marc Kreydenweiss Barbabelle

2011-10-27T21:20:00.003+02:00

Vårens besök i Costières de Nimes lämnade en massa lösa trådar efter sig. Vi provade en hel drös med viner som jag mer än gärna hade stiftat närmare bekantskap med. En del producenter kändes som direkt nödvändiga att följa upp. Det hade säkert blivit mycket mer CdN på bloggen om det inte varit för monopolet. Där hittar man idag totalt åtta viner från området.

En av de producenter som gjorde allra störst intryck på oss var Marc Kreydenweiss, Alsace-biodynamikern som sedan 1999 även har en egendom i CdN. Tryffelsvinet har något av Kreydenweiss Alsace-viner men inget ur Rhône-portföljen. För att hitta de vinerna får man bege sig över sundet till Theis Vin.

2006 Domaine Marc Kreydenweiss Barbabelle är gjort på en blandning av syrah, carignan och cinsault. Jag är osäker på hur vinet lagrats men gissar på en blandning av använda barriquer och stora fat. Doften bär åtminstone inga som helst spår av någon ek. Istället finns här en läcker blandning av körsbär, björnbär, lavendel och bio-äpplen. I bakgrunden en del funkiga tongångar, lite rök och lätt jordighet. I mitt tycke en väldigt charmig och rustik doft.

Det är ändå smaken som får mig att helt kapitulera inför Barbabelle. Det är egentligen inte ett särskilt spektakulärt vin utan ett väldigt välgjort vardagsvin där perfekt balans och hög drickbarhet är trumfkorten. Vinet är medelfylligt med saftiga bär i centrum. Bra koncentration, frisk syra av nästan italienskt snitt och väl integrerade tanniner.

Vinet kostar runt 90 DKK hos Theis som ett riktmärke. Här åker priserna jo-jo hela tiden och ibland säljs Barbabelle för 60. Man säljer både Alsace- och CdN-vinerna men har inte plockat hem toppvinet Ka, en druvren carignan från 100-åriga stockar. Det är synd. Kanske en boll för Tryffelsvinet att springa på ? Eller för Vinik ?

2006 Latium Amarone della Valpolicella Campo Leon, 2008 Terre di Leone Amarone della Valpolicella Il Re Pazzo och 2007 Campo Reale Recioto,

2011-10-20T21:51:00.004+02:00

Jag har ett problem med amarone. Problemet är att jag sällan känner mig riktigt sugen på amarone. Jag dricker mest av lust och sällan av plikt vilket gör att det är ytterst få flaskor med amarone som korkas upp på hemmaplan. Samtidigt har jag känt att jag borde försöka närma mig fenomenet, inte minst utan från vinterns spådom. När jag så fick en förfrågan om att ordna ett par amaroneprovningar kändes det som en skänk från ovan och en möjlighet att ta mig an vinerna från Valpolicella på ett lite annat sätt än jag brukar. Samtidigt väcktes naturligtvis frågan om jag var rätt man för uppgiften. Jag försäkrade mig om god konsulthjälp och tackade sedan ja till uppdraget. Upplägget blev en provning genom hela skalan från almindelig Valpolicella via superiore och ripasso till amarone och recioto. Här följer mina intryck av de tre tyngsta vinerna.

2006 Latium Amarone della Valpolicella Campo Leon är en mörk, tät och blåröd uppenbarelse. Doften ger ett synnerligen modernt och designat intryck. De rostade ekfaten, 30 månader på 350-liters fat av slavonsk ek, tar rejält med plats. Här finns körsbär och andra mörka bär, kaffe läder, kryddor och choklad. Det är eldigt, intensivt och mycket av allt.

Smaken dundrar på i samma stil men trots allt så känns vinet varken klumpigt eller obalanserat. Precis som doften är smaken fyllig, eldig och fullmatad. Det finns inslag av russin och annan torkad frukt och en del restsötma. Det råder ingen tvekan om vad det är i glaset. Friska syror och tydliga men avrundade tanniner ger balans och stadga. Lång eftersmak där man hinner önska att fathanteringen varit något mera subtil.

Campo Leon är utan minsta tvekan en välgjord och kraftfull amarone. Stilen passar inte mig riktigt och det är framförallt de rostade faten i kombination med den söta frukten som stör. Det blir säkert bättre med några års lagring men jag tror inte att jag kommer att följa den utvecklingen närmre.

2008 Terre di Leone Amarone della Valpolicella Il Re Pazzo är betydligt ljusare och mer transparent i färgen. Jag har ingen uppgift om hur vinet lagrats men av doften att döma så handlar det om en varsam fathantering. Doften är betydligt mera återhållsam men inte på något sätt sluten utan bara mera lågmäld. Här finns fin körsbärsfrukt, björnklister, russin och en del kryddtoner. Doften känns mogen och väl sammanhållen vilket är lite förvånande med tanke på hur ungt vinet är.

Vinet speglar aromerna väl. Det här är mer elegant än kraftfullt. Visst finns det en del russin- och starkvinstoner men det är det är inte alls samma pådrag som i det föregående vinet. Här finns utrymmer för nyanser. Syran är frisk och tanninerna mjuka. Riktigt gott och här får jag lust att fylla på glaset både en och två gånger. Jag kommer definitivt att kolla upp Terre di Leones andra viner.

Dessertviner dricker jag alltmer sällan. Efter att ha smakat 2007 Campo Reale Recioto förstår jag inte alls varför. Vinet har lagrats ett år på ståltank och har en mörkt blåröd, nästan svart färg. Doften är otroligt häftig med klockrena maraschinokörsbär, violer, ugnsstekta äpplen och skumbananer.

I munnen känns vinet trögflytande och sammetslent. Behaglig sötma, frisk syra och en härligt bittersöt avslutning där körsbären och de bakade äpplena hänger kvar länge. Ett fantastiskt trevligt vin som är kvällens stora överraskning för mig.

Att förbereda en Valpolicella-provning har varit ett kul sätt att närma sig området. Med bra hjälp att välja viner, lite provande på egen hand och en del pluggande känner jag att jag lärt mig massor. Det har inte gjort mig amarone-frälst men jag kommer helt klart att prova mer vin från Valpolicella vad det lider.

Campo Leon kostar 295 kr och Il Re Pazzo kostar 299 kr. Båda går att beställa från Vinupplevelser. Recioton kostar 200 DKK från MVineM

Quest for qvevri, del IV - qvevri-symposiet i bloggosfären

2011-10-19T22:19:00.009+02:00

Saperavi-rankor, Pheasant's Tears odlingar i Kakheti-provinsen

Det finns mycket mer att säga om qvevrisymposiet i Georgien, september 2011, när tillfälle ges (för det som redan sagts på Billigt Vin kolla här, här och här).

I väntan på detta, besök gärna vad andra deltagare i symposiet postat:
Alice Feiring
I Glasset (Heidi Jaksland Kvernmo)
Wine Lover's Journal (Diane Letulle)
Tony Aspler
TheWineBlog (Luiz Alberto)

Vinskribenten Alice Feiring och vinproducenten John Wurdeman, en solig septemberdag i Kakheti

Billy Ray Mangham, keramiker från Austin, Texas, var förstås extra intresserad av själva lerkärlet. Han hade också med sig överjävligt goda, hårt rullade cigaretter av organiskt odlad tobak - hade det märket gått att få tag på här hade jag återfallit i nikotinism direkt. Dessutom en man med god musiksmak - Doug Sahm, Guy Clarke, John Prine osv. Enda problemet med att hänga med Billy Ray på kvällarna var att jag glömde ta noter om vinerna vi hällde i oss.

2010 Occhipinti SP68 Bianco

2011-10-17T19:03:00.005+02:00

Arianna Occhipintis röda viner har tagit bloggosfären med storm. Det röda instegsvinet SP 68 har rosats lite extra och det finns verkligen fog för lovorden. För ett par månader sedan nosade Smaka Bra upp en vit SP 68 och min nyfikenhet var väckt. Den blev inte mindre av att det skulle handla om ett vin som genomgått 15 dagars skalmaceration och dessutom var gjort på lokala druvor. När dessutom Piu Rosso-Niels kom med en positiv anmälan var det bara att lägga en order till Fabio på Cibi&Vini och ställa in GPS:en på Torvgade.

SP 68 bianco är gjort på albanello och zibibbo. Den senare även känd som moscat d'alessandria och är druvan man använder till bl a marsala. Vinet är ljust guldgult och skiljer sig rätt rejält från andra macererade vita jag provat. Doften har till en början en väldigt uttalad muskat-karaktär. Det är mycket aromatisk och druvig med massor av fläder och honung. Så här långt skulle man kunna föreställa sig att det var ett sött vin i glaset. Det är inte helt olikt Trincheros Sogni di Baccho. Snart dyker det emellertid upp andra, inte fullt så ämabla, sensationer. Det finns en del naturvinsfunk, lite sunkig disktrasa, citrus och vinteräpplen. Doften drar onekligen åt två håll. Fascinerande snarare än störande.

Smaken fungerar på precis samma sätt. Vinet är lätt med låg alkohol men ändå väldigt smakrikt. Samma druvighet med en aning fruktsötma som balanseras fint av bra syror. Fascinerande avslutning med kanderande citrusskal, vita vinbär, vit persika, lätt mineralisk sälta, viss strävhet och bitterhet.

Jag gillar verkligen SP 68 Bianco och fascineras av smakrikedomen och uppfattar det som betydligt mera apart än det röda syskonet. Kanske inte lika matvänligt och användbart men alldeles förtjusande på egen hand. Kul också med ett vitt vin gjort med 15 dagars skalkontakt där det druvtypiska är intakt.

Cibi&Vini säljer för 119 DKK.

2010 Marínès (Eric Lichtle)

2011-10-16T21:43:00.006+02:00

Vi har fortfarande soliga höstdagar, då Eric Lichtles Edelzwicker Marínès läskar efter en rask eftermiddagspromenad när vi åter kommit in i brasvärmen. Så till synes enkelt, men samtidigt gjort med omsorg och finess. Vilka druvor som ingår och i vilken blandning är inte så lätt att veta, men sylvaner och riesling är det väl och säkerligen en skvätt gewurztraminer också. Blommig och citrusfrisk doft, uppfriskande och vänlig smak - det här är ämabelt som bara den och sällskapet blir ännu gladare än förut.

Egentligen är det här till för sommarens varma dagar, men jag inser snabbt att det som är kvar av Marínès-lagret inte kommer att räcka till våren. Hoppas Lichtle har en ny Danmarkstur på gång inom kort.

2009 Stefan Vaja Glassierhof Lagrein

2011-10-16T09:12:00.004+02:00

Heldag i Köpenhamn men denna gången inte för en vinsafari. Nej, dagen ska gå i naturvetenskapens tecken med besök på Experimentarium. Efter segdragna förhandlingar med döttrarna lyckas jag utverka ett snabbbesök hos Cibi&Vini.

Vid mitt besök har Fabio precis avslutat sitt Le Donne del Vino-tema. Nu är det Bjergvine som gäller och jag gissar att det är ett tema som kommer att göra en del avtryck i den svenska bloggosfären. Redan nu är den lilla butikslokalen på Torvegade full med lådor som det står Patrik och Torsten på. Jag gissar att lådorna med svensk destination kommer att bli fler.

Denna gången fokuserar jag på Anna Occhipinti och det blir bara ett Bjergvin som följer med hem. Vid en googling hittar jag inte särskilt mycket information om Stefan Vaja och hans Glassierhof. Egendomen är belägen i Alto Adige några mil söder om Bolzano omfattar 3.2 ha. Årsproduktionen är c a 15.000 flaskor. Odlingen är certifierad ekologisk. Resten av historien får vinet berätta.

Vinet har en mycket tät ungdomligt blåröd fär. Doften är verkligen ystert bärig, pigg och frisk.Frutti di bosco, körsbär och björnbär. Det finns också ett inslag av viol och lavendel och tydliga mineraltoner.

Smaken är verkligen frisk, saftig och läskande. Vinet överraskande fylligt med den oerhört charmerande frukten i centrumDet är mycket mjukt och nästan helt utan strävhet. Syran är frisk och det finns en god bitterhet i slutet som ger balans. Osunt hög drickbarhet. Om jag hade fått det här vinet blint hade jag nog kunnat hamna i både beaujolais och Österrike.

Det är är ett charmerande matvin av rang som jag är helt övertygad om kommer att falla fler bloggare på läppen. Supergott idag men kan säkert utvecklas ytterligare med ett eller annat år i ryggläge. 105 DKK/varuprov.

Den heta naturvinstrenden

2011-10-11T11:09:00.004+02:00

I en kommentar till mitt inlägg om 2008 Chateau Poujeaux undrar IV-Patrik om jag tar mig "an aristokratin nu när snart sagt resten av vinvärlden springer på naturbollen." Ett spontanköp av ren nyfikenhet som ledde till en befogad och intressant frågeställning. Faktum är att jag allt oftare blir lite trött på allt tal om "den heta naturvinstrenden". Ett sätt att trivialisera en i grunden intressant och, i mitt tycke viktig företeelse. Jag misstänker också att just trendaspekten kan komma att producera en hel del stolpskott. När jag surfade in på DWC Vins hemsida hittade jag en intressant och tänkvärd text av Finn Klysner som är måttligt imponerad av trender, hyper och stjärnskott. Klicka på länken, läs och begrunda.

2007 Le Due Terre Merlot

2011-10-09T21:48:00.004+02:00

Kvällens flaska blev en påminnelse om att jag ännu inte rapporterat färdigt om sommarens besök i Friuli-Venezia Giulia. Faktum är att några av de mest intressanta besöken fortfarande är obloggade. Det finns väldigt mycket att skriva om Silvana Forte, Flavio Basilicata och deras Le Due Terre. Just nu tänker jag bara fokusera på deras 2007 Merlot, det enda av deras viner jag inte provat tidigare.

Druvorna till 2007 Le Due Terre Merlot kommer från 15-åriga stockar. Vinet har jästs på betongtankar och lagrats 22 månader på små franska ekfat. Man använder bara naturjäst och filtrerar lätt innan buteljeringen. Odlingen är ekologisk.

Färgen är mycket tät och mörkröd, på gränsen till svart. Doften är minst sagt imponerande. Saftig plommon, körsbär och svarta vinbär i skön förening. I bakgrunden finns en god kryddighet och över hela härligheten flyter aromer från dyr piptobak och en lätt parfymlik blommighet. Fattonerna är väl integrerade. De känns absolut inte som något påhäng utan bidrar till komplexiteten. Supersympatisk vin att sniffa på.

Smaken kan bäst beskrivas som saftig, fyllig och kraftfull. Frukten är i centrum, generös utan att vara inställsam. Syrorna är mycket friska, tanninerna av det silkiga slaget. Lång, kryddig eftersmak med tydliga inslag av körsbär.

Jag är mäkta imponerad av Le Due Terres merlot, precis som jag är av deras andra viner. Nivån är genomgående mycket hög och det är omöjligt att inte göra kopplingar till Bressan. Båda tillhör Friuli-Venezia Giulias absoluta toppskikt när det gäller röda viner. Finn Klysners DWC Vin importerar till Danmark. Vinet kostar 250 DKK. Läs tidigare inlägg om Le Due Terre här

Räknetrissen mellanlandar i Bordeaux

2011-10-08T16:06:00.006+02:00

Räknetrissen har, efter mitt senaste inlägg om bolagsrea, tagit reda på hur landet ligger till. Snabbt har han - vilket ju förstås redan varje rudimentärt insatt vinnörd känner till - kunnat konstatera att Bordeaux årgång 2007 inte precis räknas till de legendariska.

Nu får jag utstå spott och spe för att jag för det första inte hade koll på detta och i ännu högre grad att jag, för det andra, tjackat på mig ett gäng pavor. Nå, oavsett vad världen anser tyckte jag Haut-Médoc-tjutet Château Citran var riktigt trevligt när jag - genast efter hemkomsten från Bolaget - korkade upp. Jag hade inga referensramar, och blev överraskad av den friska syrlighet och den pigga frukt som smög fram efter en stund i glaset. Måhända lite gröna toner, men inget som störde alltför mycket. Om något hade jag nog väntat mig ett betydligt stramare, tillknäppt och tanninsträvt vin som skulle behöva flera år till för att komma till sin rätt. 50 % cabernet sauvignon, 50 % merlot och något jag säkert kommer att ha som sällskap åt köttstycken med gräddstinna tillbehör inom det närmsta året.

En farlig väg att slå in på, Bordeaux-spåret, det känner jag redan här.

Räknetrissens självpåtagna rekognoseringstur i årgångstabellerna har försenat månadens lista över nyhetssläppet. Nu tycks det inte vara något av de mer upphetsande släppen, och dessutom ska vinerna finnas tillgängliga ett tag framöver, så det må kanske vara hänt. Så här ser det i alla fall ut (BKWine, Munskänkarna, Tasteline, HD/NST, DN och i viss mån GP bidrar med betyg):

MOUSSERANDE
Graham Beck Brut Pinot Noir Chardonnay (7639), 99 kr. Medel 4. Antal betyg 6.
Ferrari Brut (7721), 139 kr. Medel 3,66. Antal betyg 6.
De Saint Gall Premier Cru Extra Brut Blanc de Blancs (7885), 289 kr. Medel 3. Antal betyg 5.

VITT
Domaine Jean Bousquet Viognier 2010 (6013), 82 kr. Medel 3,83. Antal betyg 6.
Gysler Weinheimer Riesling trocken 2009 (2107), 120 kr. Medel 3,8. Antal betyg 5.
Alvarinho Contacto 2010 (6707), 124 kr. Medel 3,66. Antal betyg 6.
Cono Sur Chardonnay 2010 (6600), 75 kr. Medel 3,6. Antal betyg 5.
Cautivo Blanco 2009 (5359), 89 kr. Medel 3,2. Antal betyg 5.

RÖTT
Château les Roches Gaby 2009 (3071), 139 kr. Medel 3,6. Antal betyg 5.
De Loach Russian River Valley Pinot Noir 2009 (2222), 199 kr. Medel 3,6. Antal betyg 5.
Bosman De Royan 2010 (6709), 79 kr. Medel 3,5. Antal betyg 6. (Tycks ha dragits tillbaka från sortimentet.)
Mandorla Sangiovese Cabernet Sauvignon 2010 (2581), 69 kr. Medel 3,4. Antal betyg 3,4.
Saumur Philippe Deval 2010 (2269), 76 kr. Medel 3,4. Antal betyg 5.
Taurasi 2006 (6282), 150 kr. Medel 3,33. Antal betyg 6.
Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 (6000), 79 kr. Medel 3,25. Antal betyg 4.
Bric delle Ginestre Langhe Rosso 2008 (7386), 109 kr. Medel 3,35. Antal betyg 4.
Cautivo Reserva 2006 (5357), 89 kr. Medel 3,2. Antal betyg 5.
Matthias Gaul Pinot Noir 2010 (2848), 119 kr. Medel 3,2. Antal betyg 5.

Som synes når inget rött eller vitt upp till 4 och medelbetygen droppar snabbt ner mot 3.

Hans Artberg ger ett vin, Ch les Roches Gaby, VG. G får röda 2009 Millaman Limited Reserve Carménère och Taurasi, samt bubblen Ernest Rapenau Brut och De Saint Galls blanc de blancs. De Loach Russian River Valley Pinot Noir får, bland många andra, ett klart IG.

Kanske ändå inte en så dum idé att koncentrera sig på rea-vinerna, när allt kommer omkring?

2008 Château Poujeaux & 2007 Guigal Gigondas

2011-10-07T22:31:00.005+02:00

Under de drygt fyra år som Billigt Vin existerat har vi med gemensamma krafter lyckats skrapa ihop 17 inlägg som taggats bordeaux. Det är sådär fyra per år och speglar nog rätt väl hur min konsumtion ser ut. Det finns hela tiden i mitt bakhuvud att jag borde prova mer. Om inte för annat så för att skaffa mig lite referenser. I septembersläppet dök så 2008 Château Poujeaux upp samtidigt som jag fick en förfrågan från några kollegor om att ordna en introducerande vinprovning på temat bordeaux, bourgogne och rhône. Ett par flaskor inhandlades och ikväll korkade jag upp den första.

Vinet är tätt mörkrött med lite blå inslag. Doften är precis som jag föreställt mig att bordeaux ska vara. Det är svarta vinbären, plommonen, kaffearomerna och salmiak i skön förening. Det är elegant, stramt och klassiskt. Inget flamsigt flörtande men heller inte alltför uppsträckt. En doft jag känner mig rätt bekväm med.

Smaken fortsätter i samma stil. Medelfyllig, stram och klassisk. Frisk syra och lite småverisga tanniner. Frukten tillför en hel del - hör och häpna- charm och det är inte det minsta svårdrucket. Att det blir bättre med lagring är väl ingen djärv gissning men det är riktigt gott redan nu, även utan mat.

Jag är lite förvånad över att jag gillar det här såpass mycket och funderar på vad det kan vara som gör att det funkar för mig. Får jag en Chianti Classico gjord i samma stil uppskattar jag det sällan. Det kan ha att göra med att det verkligen är torrt. Kanske är det kombinationen fruktsötma och rostade fat jag ogillar.

Medan jag ändå var igång passade jag på att prova ett annat nysläppt vin, 2007 Guigal Gigondas som fått 94 poäng av Robert Parker och lovord av såväl vinskribenter som av ett par bloggare.

Doften kan man väl beskriva som lika ursprungstypisk som Château Poujeaux men anslaget är naturligtvis ett helt annat. Här är frukten i förgrunden och den domineras av mastiga körsbär och hallon. Fonden utgörs av lite mörkare tongångar i form av nystyckat kött, örtkryddor och trä. På något sätt känns det som att vinet är lite snöpt. Trots lång luftning kommer det aldrig riktigt loss. Det känns dovt och oförlöst.

Smaken går på i samma stil. Vinet är drygt medelfylligt. Allt finns på plats. Frisk syra och tydliga, lite torra tanniner. Kryddig, lite värmande avslutning. Trots det så övertygar det här vinet mig inte riktigt. Jag hittar inte något som fångar min uppmärksamhet, något som väcker mitt intresse. OK, men rätt tråkigt kan väl sammanfatta mina intryck. Och vem vill väl dricka tråkiga viner en fredagskväll?

2010 Markowitsch Pinot Noir Classic

2011-10-06T16:30:00.002+02:00

För ett par år sedan provade jag en tidigare årgång av Markowitsch Pinot Noir Classic. Jag gillade vinet, tyckte att det hade mer karaktär och var betydligt roligare att dricka än de flesta andra pinot-viner i jämförbar prisklass. Jag gjorde en mental notering om att det vore kul prova vinet igen. Något som jag såklart inte blivit färdig till förrän nu.

2010 Markowitsch Pinot Noir Classic är helt transparent ljusrött med lite blå reflexer. Doften är väldigt druvtypisk med hallon jordgubbar och kryddor. Doften bär en del spår av ekfat men det är inget jag upplever som störande.

ster

Smaken är lätt och rätt enkel. Den domineras av jordgubbarna. Jag får klockrena associationer till jordgubbskräm. Frisk syra, lätta, mjuka tanniner och ett kort slut där kryddigheten och en lätt bitterhet tittar fram. Markowitsch Pinot Noir Classic är ett enkelt, oförargligt och lättdrucket vardagsvin. Varken mer eller mindre.

2005 Travaglini Gattinara

2011-10-02T22:24:00.002+02:00

Butiken där jag brukar handla vin i italien verkar ha bytt ägare någon gång under året. Vid sommarens besök så var den vänliga damen borta och ersatt av en lätt stressad herre som inte alls verkade uppskatta de producenter jag frågade efter. Jag behövde handla vin eftersom jag fått möjlighet att skicka hem ett par lådor fraktfritt och kände inte till någon bättre butik.

IValpolicella-sortimentet hade Viviani ersatts av Tommasi och Masi. Damijan Podversic hade försvunnit ur Friulien-avdelningen men det fanns många flaskor från Vie di Romans. Cappellanos Baroli lyste med sin frånvaro medan La Spinetta-hyllan var välfylld. Jag gissar att ni vid det här laget har bilden rätt klar för er.

Den som kan sina nord-piemonteser har väl redan gissat vilken Gattinara-producent som fanns representerad. Travaglini är den mest kände producenten i Gattinara. Med en areal på 42 ha och en produktion som uppgår till 250.000 är man också en av de största. Vingårdarna ligger på c a 350 meters höjd. Jordarna har lågt ph-värde och är rika på järnhaltiga mineraler.

2005 Travaglini Gattinara är gjord på 100% nebbiolo. Vinet lagras på ek under två år, 25-30% på barrique och resten på botti. Vinet går i en rubinröd nyans som börjat dra sig mot de oranga och är helt transparent. Det första doftintrycket är lite lätt kyligt med tallbar och mentol. Det dyker upp lätta pustar av aceton. Det finns inslag av nypon, hallon och jordgubbar, stendamm och lakrits. Ett riktigt trevligt vin att sniffa på.

Smaken lever kanske inte riktigt upp till förväntningarna utan känns lite enklare. Smaken domineras initialt av fruktsötman innan syrorna kickar in och vinet ger klara associationer till hallonbalsamvinäger. Tanninerna är mycket finkorniga och lägger sig som stendamm i munnen. Fina mineraltoner, kryddor och lakrits i slutet. Det som saknas är lite mer stoppning eller substans.

Vinet kostade runt 15 euro och är väl värt sitt pris. På det hela taget bättre än väntat. Samtidigt vet jag att det finns andra, och betydligt mera spännande producenter i Gattinara som IV-Patrik har koll på. På SB finns två av Travaglinis viner att köpa i sexpack.

Bordeaux-brouhaha*

2011-09-30T09:36:00.005+02:00

Fortfarande händer det att Bolaget sänker priserna och fortfarande händer det att rebelliska butiker sätter ut röda prislappar på hyllorna, så att det hela misstänkt liknar rea. Men det är det alltså inte. Möjligen en prisjustering med anledning av den svenska kronans för tillfället starka ställning.

Den här gången har händelsen till och med nämnts i en ganska förvirrande liten artikel i Sydsvenskan. Bland annat ska Systembolagets presschef Lennart Agén ha sagt följande: "Priserna har inte varit ointressanta för kunderna så de anpassas till priserna på värrldsmarknaden". Om Lennart skorrar på r:en eller om det är en felskrivning får vi låta vara osagt, men kanske är den något kryptiska innebörden att de Bordeaux-viner det handlar om faktiskt har kostat för mycket för att kunderna ska lägga sina surt förvärvade slantar på dem.

Jag vet inget om Bordeaux, men antar att många av de aktuella vinerna nu - efter prissänkningen - hamnat i ett mycket gynnsamt prisläge. Det är över hundra viner som blivit billigare, och det rör sig om en sänkning på 20 - 30 %. Det mesta är slottsbordeaux från 2007 och de flesta är röda, men även några vita har lockat till storköp.

Prisspannet är stort, från 99 kr för Château Chantegrive Rouge (tidigare 145 kr) till 5 555 kr Château Ausone (tidigare 6 944 kr). Nästan 1 400 spänn att "spara" där, således. Det finns en hel drös Château-viner, nu i prisläget 129-299, som verkar intressanta.

Allt det här är förstås gårdagens nyheter för den uppmärksamme konsumenten. Lagersaldot har krympt snabbt. Om det finns mer av några av vinerna att hämta på varudepån framgår inte av hemsidan.

*Brouhaha, eng. a noisy stir or wrangle; hubbub; uproar; commotion. Ursprungligen en onomatopoetisk teaterterm från franskan: cry of devil disguised as clergy. Kan möjligen härledas till hebreiskan, bārŭkh hab-ba, blessed be he who comes.
Välsignade alltså dessa Bordeaux-tjut, som möjligen kan visa sig vara ulvar i fårakläder. Ett slags lågmält tumult tycks deras nya prisdräkt i alla fall ha åstadkommit i konsumentledet.

2007 Cottanera Etna Rosso

2011-09-27T17:01:00.002+02:00

Det gapar oroväckande tomt på Etna-hyllan i vinskåpet. När IV-Patriks senaste inlägg väckte min, inte alltför svårväckta, lust till lättfotad lava-juice fanns det bara en påver pava att välja på. Således är det påkallat med påfyllning å det snaraste men i väntan på den får 2007 Cottanera Etna Rosso sätta livet till. Vinet är gjort på 90% Nerello Mascelese och 10% Nerello Capuccio som haft 20 dagars skalkontakt. Vinet har lagrats åtta månader på franska barriquer, åtta månader på ståltank och 18 månader på flaska.

Doften är rätt intresseväckande till att börja med. Den domineras av de typiska Etna-mineralerna kombinerat med multna löv skogstjärn och kryddtoner. Läge för frukten, de röda bären, att kicka in och komplettera bilden. Jag väntar. Och väntar. Inget händer. Det börjar kännas som om man väntar på fel ställe. Med lite god vilja kan det anas någonting där i bakgrunden men inte är det mycket.

Smakmässigt är det på precis samma sätt. Paletten är fullpackad av mineraler och kryddor men frukten lyser med sin frånvaro även här. Bra syra, relativt lätt munkänsla och rejält med finkorniga tanniner. I finalen glimrar det till med rönnbär, malört och blodapelsin men det räcker inte riktigt för att det ska bli godkänt. Allt om Mats omdöme "Välbyggt vin som envist vägrar sjunga" är precis mitt-i-prick.

Tar man sedan med priset i beräkningen så blir det ett kraftigt IG. 299 kr står det på kvittot från bolis vilket intressant nog är precis lika mycket som Ad Libitum tar för Tenuta delle Terre Neres vingårdsviner. Då talar vi om viner på en helt annan nivå.

3xPirro Varone

2011-09-26T21:48:00.004+02:00

Ibland dyker det upp ett vin som påminner en om varför man började blogga och varför bloggen heter som den gör. För ett par månader sedan fick jag en förfrågan från Vinomatik om jag ville prova vinerna från deras nya Apulien-producent Pirro Varone. Jag har blivit lite mer återhållsam med att nappa på dylika erbjudande och tackar oftast nej om det inte känns intressant.

Vinerna från Pirro Varone lät dock lockande. Pirro Varone är en relativt ny producent i Manduria, i hjärtat av primitivo-land som kör ekologiskt och satsar fullt ut på lokala druvor. Namnet har man lånat av en judisk adelsman från trakten som konverterade till katolicismen och använde sin förmögenhet till välgörande ändamål. Pirro Varone har 15 ha vinmarker och man gör ett tiotal olika tappningar. Genomgående en-druveviner och som sagt bara lokala druvor eller åtminstone druvor med stark lokal förankring

2009 Grecale har en spektakulär, djupt guldgul färg. Doften är initialt lite knuten och återhållsam. Med lite luftning så dyker det upp lätt blomstrig parfym. Tittar man djupare iglaset finns det vit persika, kanderade citronskal och mineraler.

Vid första klunken själv munkänslan hela showen. Vinet har hög viskocitet. Det känns fett, mjukt och fyllande. Samtidigt är vinet bentorrt med frisk syra. Smak av gula plommon och de där läckra citronskalen minglar med en lätt bitterhet i finalen. Jag gillar verkligen det här. Ett suveränt munrensande matvin som funkar till det mesta och vore klockrent till en bit grillad tonfisk.

2008 Terre Nere går i en tät mörkröd nyans. Vinet är gjort på 100% negroamaro från 30-åriga stockar. Doften är ren och rak men inte utan nyanser. Frukten i centrum med en kompott på björnbär, hallon och körsbär. Det finns en lätt rökig ton och generöst med kryddor. Smaken gör i samma okomplicerade stil. Härlig bärighet, mycket frisk syra, fin kryddighet och lätta tanniner.

Omdömet från det förra vinet går igen. Ett allroundvin som jag skulle kunna tänka mig att dricka till det mesta. Rustikt och rejält så det förslår.

2008 Pirro Varone Primitivo di Manduria är förstås en druvren primitivo. Min erfarenhet av primitivodruvan är varken särskilt stor eller särskilt god. Jag har gått i väggen av alltför många tre-för-en-hundring-erbjudande. Samtidigt börjar jag ana att det här vinet kommer att vilja utmana mina fördomar. Vinet är mörkrött och mycket tätt i färgen. Doften är stor och mättad med blåbär, mörka körsbär och medicinalörter. Man känner också av att vinet innehåller 15% alkohol.

Smaken är inte så tung som jag befarat. Bärfrukten är i centrum. Det finns en frisk syra som verkligen lyfter och balanserar smaken. God kryddighet och inga tendenser till alkoholgenomslag. Tydliga men väl inpackade tanniner. Ganska trevligt, utan tvekan välgjort med bra balans men ändå ett vin där jag passar ett andra glas. Det blir lite för mycket av det goda.

Grecale och Terre Nere är viner som jag gärna dricker igen. Tyvärr säljs vinerna bara i Stockholmsregionen och då i tre-pack. Grecale kostar 134 kr/flaska, Terre Nere 142 och primitivon närmare 180. De två billigare varianterna känns som bra köp medan jag nog passar på primitivon.

Quest for qvevri, del III - supra

2011-09-19T11:35:00.015+02:00

Några intensiva dygn i Kakheti-provinsen bekräftar det som den amerikanske ambassadören hävdade vid invigningen av qvevri-symposiet, nämligen att vinkulturen vävs in i alla andra aspekter av georgiskt liv, till vardags som till fest.

Själva det grekiska ordet symposium har ursprungligen betydelsen "att dricka tillsammans", under sociala former där debatt, poesi och berättelser hade en central betydelse. I den georgiska traditionen kallas dessa sociala tillfällen för mat, dryck och retorik supra. Under handfast ledning av John Wurdeman, Pheasant's Tears grundare och en av organisatörerna bakom qvevri-symposiet, invigdes deltagarna i denna rituellt upplagda fest.

Samling för supra hos Pheasant's tears i Sighnaghi

John Wurdeman förklarar suprans regler, medan gästerna fortfarande har förmågan att fokusera någorlunda. Den suddige mannen vid bordets huvudände är festens tamada (utbringare av skålar), i högtidsdräkt

En supra har en MC, master of ceremony: tamada. Han - för det är nog oftast en man i detta grundligt patriarkala samhälle - är den som festen igenom håller tal på olika teman, retoriska små stycken som utmynnar i skålar. En gäst kan få ordet av tamada, eller själv ta det. Det som då sägs ska vara på samma tema som tamada bestämt för just denna skål. Den som har hedersuppdraget att vara tamada bör vara retoriskt sofistikerad och ha kunskaper om poesi, litteratur och historia, för att kunna göra skålarna så spirituella och filosofiska som möjligt.

Tamada har också den mer prosaiska funktionen att hålla skålarna i en sådan takt och omfattning att gästerna inte blir för berusade - det hör inte till god ton att bli redlös på en supra. I praktiken innebär det att det blir en mängd skålar och responser, ty det hör till god ton att lyssna på den som talar och att låta bli dryckeskärlen under tiden.

Johns fru Ketevan Mindorashvili (mitten) leder Zedashe-ensemblen, som stod för sången och dansen under supran hos Pheasant's tears

Tamada får gärna kunna sjunga också. Den polyfona sången och musiken är en viktig del av supran. Till symposiets ära hade arrangörerna sett till att denna del av festen höll yppersta kvalitet i form av professionella sång- och dansgrupper. Men det är svårt att tänka sig någon supra utan sång och musik: talen, vinet, maten, sången och musiken skapar tillsammans en mycket känslofylld, samtidigt högtidlig och lössläppt stämning där tamadas skålar och responsen på dem lyfter fram det positiva och hedrande hos deltagarna och i samvaron.

Den mest minnesvärda supran hölls i Pheasant's Tears vinbar i den befästa bergsstaden Sighnaghi. Trots det stora sällskapet och den officiella prägeln blev det en intim fest, som rymde både glädje och eftertanke. Många rätter dukades fram, bland annat fasan i tomatsås och en yoghurt på buffelmjölk. Det bärnstenfärgade qvevri-vinet dracks enligt sedvänjan ur grunda lerskålar, vilket gjorde att tanninerna rundades av - förmodligen mest på grund av den större yta som kom i kontakt med luften, men möjligen också för att vinet haft sitt tidigare liv i ett lerkärl och nu liksom kände sig i sitt rätta element.

Under symposiets supror kom förstås de flesta av talen att på olika sätt kretsa kring vinet som sammanhållande länk i det som fört oss samman just här just nu. En av symposiets talare, New York-baserade skribenten Alice Feiring, passade när hon fick ordet på att tala över sin vän, vinimportören och vin natur-förkämpen Joe Dressner. Hon hade just fått nyheten om hans död. Efter skålen framförde Zedashe-ensemblen, förstärkt av kvällens tamada, en poetisk och känslofylld sång till hans minne. Som Ms Feiring påpekade var det en passande plats och ett vackert tillfälle att hedra den bortgångne, här i icke-interventionens hemland.

2008 Felsina Chianti Classico Berardenga

2011-09-18T21:29:00.002+02:00

2008 Felsina Chianti Classico Berardenga går i vackert granat/rubinröd färg och är ganska transparent. Doften skulle kunna tjäna som skolboksexempel på klassisk Chianti. Här finns generöst med körsbär och andra röda bär i förarsätet. Det är hur trevligt som helst men det kommer mera. Körsbären tonar över i mandelmassa och passerar de krossade körsbärskärnorna på vägen. En del jordiga toner och järn finns också med. Man känner också av att vinet lagrats på ekfat, en blandning av små och medelstora . En hantering som inte på något sätt dominerar doftpaletten utan bidrar till en ökad komplexitet.

En munnen känns vinet slankt, vitalt och piggt. Körsbärsfrukten är ytterst charmerande med lätt sötma. Syrorna är friska och tydligt markerade men känns på något sätt städade. Tanninerna finns där och kan nog egentligen bäst beskrivas med samma adjektiv.

Det här är ett väldigt sympatiskt och trevligt vin som befinner sig någonstans mittimellan det moderna och det traditionella. Roligare att sniffa på än att dricka. Svårt att ogilla men kanske inte heller något att älska En invändning kan vara att det är lite väl mycket lagom. En annan synpunkt är att priser, c a 20 euro, känns några tio för högt.

Quest for qvevri, del II: Alaverdi-klostret

2011-09-17T05:34:00.020+02:00

"Det här är vad biskopen dricker", säger georgiern som står bredvid mig med ett brett leende. I glasen har vi Alaverdi-klostrets kisi, och jag förstår biskopen. Det är årgång 2010, ungt och underbart vitalt i näsan. En floral, mineralrik och lite oxidativ doft jag gärna förlorar mig helt i.

Biskop David av Alaverdi, flankerad av Pheasant's Tears ägare John Wurdeman, vid klostret i Italko

Min nyfunne vän i vinet och jag står och flinar saligt mot varandra ett bra tag innan vi smakar. Och det passar bra eftersom vi befinner oss på helgad mark, nämligen på en patio utanför Alaverdi-klostrets vineri. Han berättar att kisin och de övriga av klostrets qvevri-viner, gjorda på de vanligare druvorna rkatseteli och saperavi, görs i en begränsad upplaga. Kanske mest till husbehov, för biskopen och klosterbröderna. Klostret gör också vin på vanligt vis - i det återuppbyggda vineriet finns det en avdelning med ståltankar och tunnor och en för att göra qvevri-vin.

Qvevri - eller kvevri som är den egentliga stavningen - är själva lerkärlet, i vilket vinet både jäses och lagras. Qvevrins konform, med en spets i nedersta änden, gör att kärnor och stjälkar sjunker till botten och samlas i spetsen. Själva materialet, leran, bidrar till mikro-oxidation under jäsning och lagring. Att göra och bränna dessa kärl är ett utdöende hantverk - efterfrågan har länge varit i avtagande. De senaste åren har intresset ökat lavinartat, relativt sett. Kanske kan biskop Davids och John Wurdemans ansträngningar göra att kunskapen om hur man gör en bra kvevri att leva vidare till kommande generationer.

Traditionellt grävde man ner hela kärlet i marken, som här vid klostret i Ikalto. Klostret grundades på 500-talet, och åtminstone från 700-talet lär man ha gjort vin här. På 1100-talet och framåt vet man att här fanns en vinakademi där munkarna och - får man förmoda - traktens vinodlare utbildades.

Vinpress i anslutning till akademin, som tycks ha varit mycket praktiskt inriktad. Vinet fottrampades, en metod som fortfarande används när man gör qvevri-viner - fast oftast i träkar av samma form.

Kopplingen kyrka, vin och samhälle har alltså gamla anor, och biskop David vill föra den traditionen vidare. Hans vision är att på platsen för den gamla vinakademin i Ikalto bygga upp en ny, där de få mästare som fortfarande behärskar tekniken att göra qvevrivin kan träffas och också utbilda nya generationer vintillverkare i traditionen.

Typisk qvevri-anläggning av senare datum, Ikalto-klostret

Det återuppbyggda vineriet på Alaverdi-klostret är ett annat exempel på biskopens arbete för att föra klostrets roll som traditionsbärare och samtidigt förnyare vidare. Man har fått hjälp med finansieringen av en lokal vinproducent och hoppas förstås att investeringen ska bli en del i att etablera khakheti-regionen som en aktör på vinscenen. Biskop David har också gått samman med två andra biskopar i Georgien för att på olika sätt främja vinindustrin.

Även Alaverdi-klostret grundades på 500-talet. Under århundradena har det raserats och byggts upp igen flera gånger, när landet invaderats eller regimen varit kyrkofientlig. Under den synbarligen öppenhjärtlige och -sinnade biskop David tycks det ha gått in i en ny blomstringsperiod.

Vinet löper som en röd tråd in och ut ur den andlighet som präglar platsen. Innan själva förhandlingarna startar provar vi också rkatsiteli och saperavi från 2010.

Som vanligt, för min del, är det det vita vinet som fångar min uppmärksamhet. Den helt unga rkatsitelin är en vresig gynnare. Kommentarer som "alldeles för torr", "not to my taste" och liknande kan höras. Och det är en tanninrik, inte helt enkel upplevelse att dricka det här vinet nu. Min vän georgiern tror det kommer att vara på sitt bästa om fem år, vilket verkar rimligt. Då kommer förmodligen de skarpa kanterna att ha slipats av. Men redan nu gillar jag mineraliteten och den snustorra syran.

Under symposiets andra dag bjuder klostret generöst in till en lunchsittning, med många skålar och välsignelser från biskopen. Till maten serveras just denna rkatsiteli, och då är det en helt annan femma. Den salta osten, den likaledes salta fisken och den övriga maten tar ut tanninerna och gör vinet mjukare och fruktigare i munnen. Efteråt hörs kommentarer som "the wine went really well with the food" från tidigare tveksamma avsmakare. Ännu ett exempel på hur vin finner sitt uttryck, sin terroir om man så vill, i nära samklang med platsens mat. Och att vin avnjutes bäst i sällskap av god mat, vid ett bord där öppenhet och givande samtal härskar.

Alaverdi-klostret, vid foten av Kaukasus

Quest for qvevri

2011-09-15T20:04:00.011+02:00

Vinkultur och vindrickande i Georgien är djupt inbäddat och intvinnat i den georgiska traditionen och kulturen i stort. Sånggruppen här ovan framför melodiösa och meditativa sånger, ämnade att ackompanjera vindrickandet - vindrickandet som ritual, med närmast religiösa eller heliga övertoner.

Männen står och sjunger på innergården till Nationalmuseet i Tbilisi. Det är en varm septemberkväll och snart ska, bland andra, den amerikanske Georgien-ambassadören inviga det första internationella qvevri-symposiet.

Det är en omtumlande stund. Här möts så många trådar i en vibrerande, pulserande och energifylld nod: en mångtusenårig tradition, forskning och dagsaktuell vinproduktion grundad på denna tradition, en global marknad där nya vägar för viner att hitta från producent till konsument öppnar nya framtidsmöjligheter, ett ungt land som hoppas att vintraditionen och -produktionen ska bli en viktig del av den växande ekonomin.

I centrum för uppmärksamheten, i alla fall ikväll och de närmsta dagarna, står en amfora gjord av lera.

Just det här exemplaret är från 400-talet före Kristus. Men, som vi vet, används terrakotta-amforor än idag för att göra vin enligt traditionella metoder. Qvevri-viner är den georgiska termen och det är också den som används mer och mer för att beteckna dessa viner, även om de är producerade i Italien, Schweiz eller Frankrike. Sedan en tid tillbaka finns en intresseorganisation, mestadels bestående av producenter, som du kan hitta här.

Imorgon går färden till Alaverdi-klostret, där symposiet ska äga rum. Många spännande presentationer och provningar väntar, men redan ikväll var det förstås uppdukat med qvevri-viner på museets innergård. Det var för stökigt vid borden för att ta ordentliga noter eller prata med producenterna, men förhoppningsvis får vi möjlighet att prova flera av vinerna i lugn och ro längre fram.

Jag kom aldrig längre än till de vita, men det är heller inte så konstigt. Ofta läggs hela klasen i amforan och sedan är det lång skalkontakt som gäller - tre månader är ansett som lite, sex månader är standard. Vad får man då om inte orangea viner och där är jag hemma så det stänker om det. Det är ett kärt återseende - eller snarare återsniffande och återklunkande - och jag är plötsligt helt säker på att de närmsta dagarna kommer att bli några av de bästa i mitt vinpimplarliv så här långt.

En herre från Amerika tyckte bättre om de röda (som jag alltså inte kom fram till) och tyckte de vita var väldigt.... rustika. Det är, antar jag, det jag gillar med dem. Tanniner, frukt, blommighet och mineraler i en väldigt potent mix.

En bidragande orsak att jag inte kom så långt i provningen var att en synnerligen gladlynt etnolog, anställd vid nationalmuseet, fyllde mitt glas till bredden med något vin jag inte hann definiera och försökte inviga mig i den georgiska skålningsceremonin. Det gick sådär, inte minst på grund av att den hjälpsamme unge mannen avsmakat grundligt redan. Det var närmast uppfriskande att han inte fäste så stor vikt vid ritualerna utan - helt enkelt - tog tillfället i akt och svirade loss på gratisvin. Hade jag varit något yngre hade jag förmodligen suttit på Frihetstorget och pratat om livets mening med honom vid det här laget.

@Ingvar: Rojac, jag saknar Rojac! Visst, han är inte qvevri men han är queer.

2010 Kellerei St. Michael Eppan St. Magdalener

2011-09-10T22:35:00.007+02:00

För några år sedan åkte jag runt i Trentino. Hemma hos ett par bekanta blev jag bjuden på speck och ett mörkt, syrligt och kumminkryddat bröd. Till maten drack vi ett vin som jag trodde var ett rosévin men som inte var det. Jag blev inte överdrivet förtjust då men av någon anledning har jag burit med mig minnet av det där icke-rosévinet. I takt med att mina smakpreferenser svängt har jag tänkt att det vore spännande att prova det där vinet igen. I somras strålade jag samman med paret som bjöd och fick tillfälle att fråga vad det var vi drack den där gången.

Det visade sig vara en schiava, även känd som vernatsch och trollinger. Druvan härstammar från sydtyrolen där den odlats sedan urminnes tider. Den förekommer även i Tyskland och i Österrike. Tyvärr gjorde jag inget stopp i Trentino eller Alto Adige i sommar och Schiava-viner av god kvalité är inte lätta att hitta utanför Sydtyrolen. Det mesta av produktionen konsumeras lokalt.

Ett vin hittade jag och det kommer från koperativet Kellerei St. Michael Eppan, ett kvalitetsinriktat koperativ som bedriver ekologisk odling. Man har 350 medlemmar, förfogar över 380 hektar och gör 2.500.000 flaskor per år. Markerna ligger på mellan 350 och 500 meter över havet. Man har tre produktlinjer, Classic Line, Cru Line och Sanct Valentin. St Magdalener är ett av basvinerna i Classic Line. Det har jästs på ståltank medan lagringen delvis har skett på stora ekfat, delvis på ståltank.

Vinet är rubinrött och helt transparent. Doften är otroligt omedelbar och charmig. Här finns inget komplicerat, svårtolkat eller djupsinningt. Det är liksom klackarna i taket direkt. Bara att bestämma sig om man vill hänga på och ha kul eller dra. Hallon, smultron och körsbär studsar omkring och vill ha upp,ärksamhet. Det hamnar utan någon större marginal på rätt sida smågodis-strecket. Bakom frukten finns en del mineraltoner och lätta mandelaromer. Jag hinner tänka på både pinot noir och beajoulais innan jag bestämmer mig för att släppa sådana tankar och istället smaka på vinet. Smaken är lika okonstlad och rättfram. Det är mjukt, bärigt och friskt. Härlig bärfrukt och en avlslutning där det dyker upp en del kryddtoner och lakrits. En oemotståndlig och mycket lättdrucken charmör.

En tanke som slog mig medan jag drack var att det här vinet skulle sitta som gjutet i Carlo Merollis sortiment. Där finns redan Istituto Agrario San Michele som också gör en schiava. Den enda jag har kunnat hitta på de skandinaviska marknaderna.

Besök hos Livio Felluga

2011-09-09T23:14:00.007+02:00

Så, dags att återvända till sommarens Friulien-tripp. Ännu så länge har jag bara hunnit med att avhandla dag ett. Andra dagen hamnade jag lite otippat hos den allra största producenten i de kuperade delarna av Friuli-Venezia Giulia. Livio Felluga äger 170 ha i hjärtat av Collio och Colli Orientale. Företaget producerar runt 800.000 flaskor om året. En stor del av produktionen är i premium-segmentet. Inte den typen av producent som jag brukar besöka, inte den typen av viner som vi brukar skriva om. Samtidigt har Livio Felluga en enormt viktig roll i regionen och har varit med och format bilden av det moderna Friuli-Venezia Giulia.

Familjen Felluga har varit vinodlare i många generationer med bas i Istrien. De förlorade sina vinmarker efter första världskriget och familjen flydde till det nuvarande Italien där man började handla med vin för att försörja sig.. Livio Felluga deltog i andra världskriget i Afrika och var krigsfånge i Skottland. När han återvände till hemlandet efter krigsslutet var mycket annorlunda. Friuli-Venezia Giulia hade drabbats hårt och gränserna hade dragits om. Många av vingårdarna var förstörda och lanfsdygden hade börjat avfolkas. Många bönder flyttade till städerna för att arbeta i inom möbelindustrin. Livio Felluga gjorde tvärt om och började köpa mark, renovera de vingårdar som gick att rädda och nyplanterade mycket.

Livio Felluga startade företaget under tidigt femtiotal och var en av de första som buteljerade. Etiketterna pryddes med en karta över området. Carta Geografica" har ändrat utseende genom åren men är fortfarande Fellugas varumärke. Det är inte så svårt att föreställa sig att för den som en gång förlorat sina marker så blir marken extra viktig. Kanske kan man se etiketten som ett uttryck för detta. Livio Felluga var också en tidig stilbildare. Han gjorde varietal-viner och han satte ut druvnamnet på flaskan. Felluga följde också med utvecklingen och var bland de första att följa Schiopettos exempel att andvända modern teknologi i produktionen.

Livio Felluga själv är idag 96 år och har dragit sig tillbaka. Hans fyra barn har tagit över driften och jag träffar dottern Elda på hennes restaurang Terra e Vini.

Efter att ha utbytt lite stela artighetsfraser ber Elda mig att följa med på andra sidan
gatan där Livio Felluga har sitt huvudkontor. Inte särskilt flashigt på utsidan men atmosfären i provningsrummet andas sval god smak och inredningskonsulter. Det känns som att någonting ska visas upp för mig och att jag bör bli imponerad. Elda kommer med ett glas 2009 Friulano och då tar besöket en lika oväntad som positiv vändning. Vinet har verkligen inget stylat eller designat över sig. Det här är ett skolboksmässig Friulano. Härligt aromatisk, rund och fyllig men med vitala syror. -Drick upp så ska jag ta dig med till Abbazia di Rosazzo.

Klostret i Rosazzo är den friulanska vinodlings vagga. Det var här man började odla ribolla gialla, pignolo och picolit för nästan tusen år sedan. Det var också här som Walter Filiputti räddade de sista kvarvarande pignolo-rankorna. Idag är det Livio Felluga som förvaltar den legendariska vinkällaren och man har fått arrendera några hektar mark. Av druvorna härifrån producerar man en vitt barriquelagrad cuvée som döpts efter klostret.

Omgivningarna är fantastiskt vackra och utsikten från klostret tar verkligen andan ur mig. Här skulle jag utan tvekan kunna tänka mig några dagars re-treat. Vi tar in utsikten, besöker vinkällaren och ger oss sedan av i Eldas Land Roverför att inspektera ägorna i hjärtat av Colli Orientale. Efter en rejäl rundtur åker vi tillbaka till Terra e Vini för lunch och provning.

Vi provar Terre Alte, Abbazia di Rosazzo och Illivio. Av de röda smakar vi Sosó och Refoscon. Det här är genomgående mycket imponerande viner som visar upp COF när det är som mest spektakulärt . För mig står Terre Alte i särklass. Fantastisk frukt, områdestypiska mineraltoner och varsam fathantering ger ett vin som en ren njutning. Lyxigt och flärdfullt men i perfekt balans.

De båda röda vinerna är också mycket bra. Sossó är en blandning av Refosco, merlot och pignolo som lagrats 18 månader på barrique. Doften ger mörka bär, viss rökighet, tobak och kryddor. Stor, intensiv och fyllig smak med frisk syra och bastanta tanniner.

Den rena refoscon är också bra med plommon, körsbär och tobak i doften. Fyllig smak med stor pondus.

Allra bäst gillar jag den de vita varietal-vinerna som enbart lagrats på ståltank. Klassiska Friulienviner, rena, aromtaiska och friska med tydlig mineralkaraktär. Perfekta matviner som stortrivs tillsammans med maten på Terre e Vini. Mat som verkligen är värd ett eget kapitel.

Vi äter en friulansk variant på klassisk pasta e fagiole. Lufttorkad och varsamt rökt skinka från legendariske producenten D'Osvaldo. Ostar från lika legendariske Giuseppe Zoff. Grillade grönsaker och rökt ricotta. Alla råvaror är närproducerade och maten är traditionell friulansk husmanskost i försiktigt modern tappning.

Räknetrissen möter leopardmännen

2011-09-01T22:50:00.004+02:00

Räknetrissen kommer förbi och slänger åt mig ett excel-ark. "Här är septembersiffrorna!", fräser han uppjagat.

"Är du stressad?", undrar jag försiktigt.

"Stressad? Jag är inte stressad!", snäser han.

Ok, ok, du är inte stressad, visst. Men innan jag hinner säga "naturkork" försvinner Räknetrissen iväg, högröd i ansiktet och muttrande om Sydsvenskans usla nätupplaga och andra obegripligheter.

Tja, inte vet jag. Personligen tror jag det är klimakteriet som börjar spöka. Och här sitter jag med en tabell som ser ut så här:

VITA
95635 1999 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling Spätlese Kloster Eberbach, Rheingau
139 kr. Medel 4,33. 6 betyg.
92226 2008 Wild Yeast Chardonnay Springfield Estate, Robertson
167 kr. Medel 4,2. 5 betyg.
99019 2010 Domaine Nicole Blanc, Domaines Paul Mas, Pays d’Oc
69 kr. Medel 4. 6 betyg.
90399 2010 Eighty Acres Chardonnay Viognier, Wakefield Wines, Clare Valley
89 kr. Medel 4. 5 betyg.
95662 2010 Selvabianca Malvasia Bianca, Cantine Due Palme, Salento
65 kr. Medel 3,83. 6 betyg.
99071 2010 Domaine de Léry Sauvignon Chardonnay, Domaine Pascal Bellier, Cheverny
79 kr. Medel 3,5. 6 betyg.
94566 2009 Reichsgraf von Kesselstatt Riesling Kabinett, Mosel
110 kr. Medel 3,5. 4 betyg.
90386 2010 Emiliana Reserva Chardonnay Marsanne, Viñedos Emiliana, Casablanca
69 kr. Medel 3,4. 5 betyg.
90391 2008 Geyser Peak Block Collection Water Bend Chardonnay, Alexander Valley
129 kr. Medel 3,4. 5 betyg.
95663 2010 Roero Arneis, Marco Porello.
98 kr. Medel 3,33. 6 betyg.
95660 2009 Château de Lagarde Cuvée Prestige Blanc, Côtes de Bordeaux Saint Macaire
109 kr. Medel 3,33. 6 betyg.

RÖDA
94142 2009 Château La Reyne L’Excellence, Cahors
199 kr. Medel 4,2. 5 betyg.
99040 2010 Paul Mas Estate GSM, Domaines Paul Mas, Pays d’Oc
69 kr. Medel 4,17. 6 betyg.
99189 2007 Gigondas, E Guigal
179 kr. Medel 4. 5 betyg.
99196 2009 Crozes Hermitage Le Rouvre Yann Chave, Crozes-Hermitage
199 kr. Medel 4. 4 betyg.
90415 2007 Château Grand Moulin Vieilles Vignes Grenache, Corbières
109 kr. Meddel 3,83. 6 betyg.
92219 2007 Palazzo della Torre, Allegrini, Venetien
149 kr. Medel 3,83. 6 betyg.
90417 2010 Château Cru Cantemerle, Bordeaux Supérieur
85 kr. Medel 3,8. 5 betyg.
95282 2008 Dogana, Fattoria di Palazzo Vecchio, Rosso di Montalcino
109 kr. Medel 3,8. 5 betyg.
94915 2009 Cloitre Saint Pierre Grenache, Pierre Vidal, Côtes du Rhône
89 kr. Medel 3,75. 4 betyg.
95450 2005 Cerro Añon Reserva, Olarra, Rioja
92 kr. Medel 3,75. 4 betyg.
95579 2008 Château Marquis de Terme, Margaux
314 kr. Medel 3,75. 4 betyg.

Här finns säkert en hel del intressanta kopplingar och reflektioner att göra, men Räknetrissen är som sagt borta med vinden och timmen är sen.

2007 Clos Pacalis La Mariole

2011-09-01T18:48:00.008+02:00

Veckan som gått har varit sådär körig som det brukar bli när allvaret plötsligt brakar igång. Plötsligt så förväntas man vara både här och där och veta det ena och det andra. Bloggandet har fått stå tillbaka. Så kul då när det dyker upp ett vin som liksom bara kräver några rader.

Nej, 2007 La Mariole är inget stort vin men precis ett sådant där vin som jag älskar att korka upp en torsdagskväll till alldeles nygjord merguez, paprikaröra och couscous. Ett vin där allting har fallit på plats och där det inte finns något man önskar vore annorlunda.

Vinet är gjort på 70% grenache, 20% carignan och 10% syrah från 40-60 årga stockar. Producenten Clos Pacalis tillämpar culture raisonée och avkastningen ligger på c a 18 hl per ha.Alla druvorna avstjälkas och macerationen pågår i fyra till sju veckor. Lagringen sker på ekfat. Syrah-druvorna får ett år på ny ek, resten lagras på använda tunnor

Doften är omedelbart charmerande med frukt som känns pigg och frisk men ändå med värme. Solmogna jordgubbar, hallon och kärsbär. Det finns en del garrigue och österländska kryddor,en tendens till lite undervegetation och i horisonten den regnvåta grusvägen. Massor med omedelbar charm och en komplexitet som förvånar.

Smaken är medelfyllig med den charmiga frukten i centrum. Drygt medelfylligt med frisk syra och finkorniga men bestämda tanniner. Hygglig längd i avslutningen. Perfekt balans och ett suveränt matvin.

Vinet var ett varuprov från Vinomatik. Säljs i beställningssortimentet, men bara i Stockholmsområdet, och kostar 474 kr för ett tre-pack. Ett rimligt pris tycker jag.

1999 Doccio a Matteo Riserva (Caparsa)

2011-08-27T22:05:00.007+02:00

Hösten 2010 gjorde Systembolaget ett misstag. Ja, måhända mer än ett, men det är det här jag minns mest. Det hade blivit fel vid listningen av några viner från importören Avatar, och plötsligt kunde man beställa två flaskor till priset av en. Italienska Viner - ständigt på pass - tipsade och sedan var det bara att hålla tummarna.

Vissa beställningar gick igenom, andra inte. En riktigt bra affär var en dolcetto d'alba, Baricchi, som man då kunde få för ca 80 spänn (vilket är ungefär vad Carlo Merolli brukar ta, utan att synbarligen ha begått något misstag). Så till halva priset var det rätt pris, så att säga. Idag kostar Baricchi 164 spänn styck i BS, vilket är långt utanför den bekväma zonen.

Särskilt 1999 Doccio a Matteo Riserva från Radda in Chianti-producenten Caparsa blev ett veritabelt fynd. 260 kr för två buteljer, bara att tacka och buga.

Jag kan inte påstå att jag är ett sangiovese-fan, men det här har jag inga invändningar emot. Tredje flaskan är ett kärt återseende.

Feta tårar längs glaset, mörkrött med en sammetslen lyster. Körsbärsfrukt och blyertspenna i doften. På samma gång avrundat och sprittande vitalt. En sagolik drickbarhet, först till en entrecote och sedan på egen hand. Jag tröttnar inte på den saftiga frukten, de lena tanninerna, den långa rena eftersmaken där en behaglig sötma till slut gör sig påmind i samklang med en angenäm strävhet och en kryddig hetta.

Åh, detta kan jag sitta länge och begrunda. Med några timmars luft blir det än bättre. Ekologiskt/organiskt är det också, enligt IV:s efterforskningar.

Om Doccio a Matteo funnits kvar i BS, vilket det inte gör, hade jag kunnat överväga att beställa det också till det avsedda priset (vilket nog inte är orimligt). Nu är det bara en ynka flaska kvar i förrådet, synd. Men kul har det varit att stifta denna bekantskap!

Paolo Cianferoni, Caparsas Coltivatore Diretto, gör bloggen Il blog di Caparsa för den som behärskar italienska och vill följa händelseutvecklingen.

På tal om Trinchero importerar Avatar Vigna del Noce och Barbera d'Asti Superiore. Det senare kostar 212 kr i BS. Hos Stefan Jensens Winewise kostar det 99 danska. Så i väntan på att det svenska priset - med eller utan misstag - reglerar sig själv kan man ju handla hos Stefan.

2009 Bressan Rosantico

2011-08-27T21:16:00.005+02:00

På något sätt känns det inte helt enkelt att koppla ihop Fulvio Bressan med något rosa. Kamouflage verkar mera vara hans grej. När jag för ett par månader sedan fick ett mail från Fulvios hustru Jelena där hon berättade att de hade ett rosé-vin på gång blev först konfunderad och sedan nyfiken. Under mitt besök i somras fick jag möjlighet att smaka och självklart så var det inget vanligt rosé-vin.

2009 Rosantico är gjort på 100% Moscato Rosa eller rosenmuskateller är en druva som planterades i Friulien under den habsburgska eran. Den har framförallt använts till att göra söta dessertviner och i Isonzo är den DOC-klassificerad. Idag är den inte särskilt vanligt förekommande och mig veterligen finns det ingen som gör en torr variant. Utom Fulvio Bressan förstås.

Vinet ser inte riktigt ut som ett rosé-vin. Visst är det transparent och visst går det i rött men mina tankar far iväg mot Tom Wolfes förstling "The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby". Så ser 2009 Rosantico ut.

Fan vet om det inte doftar så också. Det är en aromatisk, stor och fyllig doft som liksom vräker sig ur glaset. Parfymerad, stor, söt, druvig och kryddig. Typiskt druviga muskat-aromer möter russinsötma och rosor. Det dyker upp lite kanel på toppen. Steget till en mäktig gewurztraminer är inte långt. Det här är riktigt kul att sniffa på. Inte så värst elegant men väldigt inbjudande och helt over-the-top.

Naturligtvis är smaken är smaken i precis samma stil. Till en början känns vinet sött med drag av mogna druvor, russin och rosor. Kanel och andra druvor lurar i bakgrunden när plötsligt en frisk, hög syra och pigga röda bär träder in och lyfter det som skulle kunnat bli lite platt och jolmigt. Eftersmaken hänger kvar riktigt länge med en utdragen kryddighet.

Efter att allting klingat av är det inte utan man undrar precis vad det är man varit med om. Det här är så långt ifrån en "normal" rosé man kan komma. Det är inget picnic vin att dricka till kycklingsalladen utan ett renodlat kontemplationsvin att dricka i splendid isolation helst utan några störande element.

2009 Domaine Frantz Saumon Minéral +

2011-08-24T18:43:00.004+02:00

Frantz Saumon borde vara rejält omhuldad i bloggosfären men hur jag än söker så hittar jag bara hans viner i två svenska blogginlägg. Ett av dessa har jag själv skrivit. Det kan tyckas lite märkligt. Frantz Saumon uppfyller alla kriterier som krävs för att bli en favorit bland vinnördar. Först och främst så gör han riktigt bra viner. Produktionen är liten, helt ekologisk, bara naturjäst används och han gör terroirdrivna viner. Frantz har hållit på sedan 2002 och förfogar idag över 5.5 ha flintjordar i Montluis . Han driver även en liten negociantbusiness vid sidan av de viner han gör under eget namn.

2009 Minéral+ är gjort på 100% chenin blanc och har en ljust guldgul färg. Doften är ytterst charmerande. Det som börjar rätt enkelt med äpple och honung blommar efter några timmar på karaff ut rejält. De initiala aromerna förstärks och kompletteras med en rar blommighet och de mineraltoner som gett vinet dess namn .

Smaken börjar med äpplen och honungssötma. Här finns en hel del restsötma och vinet kan nog betecknas som halvtorrt. Sötman ger vinet en mjuk behaglig rondör och gör det till en oemotståndlig charmör. De riktigt zingiga syrorna balanserar och lyfter smaken som klingar ut i en lång mineralrik avslutning där det också dyker upp grapefrukt och andra citrustoner.

Hade Frantz Saumon haft en importör som sålt till Södermalms vinhipsters tror jag att hans status i bloggosfären sett något annorlunda ut. Nu är det VinRvi (f d Vinminvin) som importerar och levererar till alla och en var, oavsett bostadsort. Tyvärr har stora delar av deras spännande Loire- och Beajoulais-sortiment försvunnit men det finns fortfarande en och annan godbit kvar.

Det andra inlägget då ? Jo det skrevs faktiskt av Anders Öhman innan han startade sitt enmanskorståg i upplysningens tjänst mot biodynamiken. Om vinets förtjänster verkar vi vara helt överens. Fast Saumon är inte biodynamiker. Åtminstone ännu inte certifierad.

2009 Etna Rosato (Tenuta delle Terre Nere)

2011-08-24T10:52:00.004+02:00

Efter en dag i snickartagen svalkar Etna Rosato från Tenuta delle Terre Nere strupen. Färgen drar mot det orangea, en slags lätt sherry-ton. Helhetsintrycket är lätthet, friskhet och enkelhet - det är ett vin som förklarar sig själv klart och distinkt. Det är följsamt utan att vara menlöst, mineralrikt och med markerad, sval frukt.

Jag sitter inte med blocket i hand och smakar, utan går omkring på gräsmattan, begrundar dagens resultat och muttrar nöjt (mest över vinet). Andra glaset, till rökt bjärekyckling och en sallad, fungerar också utmärkt. Längre fram på kvällen hade jag tänkt mig ett annat vin och lite ost, men det blir varken eller. Rosaton passar bra även till brasan.

Italienska Viner och Finare Vinare har dokumenterat bättre, från när vinet var lite yngre. När Birk provade i juni gillade han inte alls Etna Rosato. Hans största invändning var frånvaron av syra. Jämfört med när vinet var helt ungt har kanske denna falnat en del. Men jag uppfattar mineraliteten och frukten som huvudsaken här och har inga problem med avsaknaden av provencalska rosésyror.

Både Tenuta delle Terre Neres Etna Rosato och Etna Rosso i årgång 2009 är slut hos importören, Gunnar Westlings Ad Libitum (båda kostade 129 kr). När jag mailar en fråga om de kommer att återkomma, svarar Westling att så inte är fallet och att han hade kunnat sälja mycket mer än den tilldelning han fått. Nu hoppas han att årgång 2010 får säljstart i november eller december, och vi kan hoppas att det åter blir i beställningssortimentet.

Det är ingen långsökt gissning att försäljningsframgången för Tenuta delle Terre Neres billigare viner hänger samman med den uppmärksamhet de fått på bloggar som Italienska Viner, Finare Vinare och här på Billigt Vin. Jag har inte sett att de blivit omskrivna i gammelmedia, och kan knappast tänka mig att Ad Libitum har någon större annonsbudget. Därmed är det ett exempel på hur prismässigt intressanta viner från små, kvalitetsmedvetna producenter - via små importörer - kan hitta fram till svenska konsumenter, trots att de för en till synes undanskymd tillvaro i BS undervegetation.

2005 Le Ragose Amarone della Valpolicella Classico

2011-08-23T19:19:00.005+02:00

När jag packade vinlådan inför sista semesterveckan som tillbringades på Bjärehalvön så kom det med en amarone. Jag räknade inte med att jag skulle få användning för den men den visade sig komma väl till pass. Med styv kuling, 13 grader ute och regnet piskande mot rutorna i vår dåligt isolerade sommarstugan kändes det rätt gott att kunna tända en brasa, plocka fram några generösa bitar parmesan och korka upp en traditionell amarone. Lägg till en oläst Brunetti-deckare av Donna Leon som varvades med Coltranes "My Favorite Things" så blir bilden komplett och jag mer än nöjd. Hur är det nu man brukar säga ? Det finns inget dåligt väder, bara dåliga aktiviteter.

2005 Le Ragose Amarone della Valpolicella Classico är tätt mörkrött i färgen. Doften är precis som den ska vara. Massor av mörka körsbär, lite mindre russin och andra torkade frukter. Det finns en aning choklad och kryddtoner. Kraftfullt och intensivt men här finns också ett friskt element (svarta vinbär?) som piggar upp.

Smaken punktmarkerar aromerna perfekt. Smaken är fyllig som sig bör men det här är ett väl balanserat vin. Friska körsbär, russinsötma och bitter mörk choklad bildar fond. Här finns bra syra som tillsammans med alkoholen bär smaken och ger en extra kick åt upplevelsen. Trots 15.5% alkohol så känns vinet inte alls tungt utan har tvärtom hög drickbarhet. En amarone helt i min smak som jag definitivt kommer att dricka igen.

Carlo Merolli sålde men jag hittar inte vinet i hans webshop. Kostade c a 240 DKK om jag inte minns fel

2007 Finca Las Palmas Cellar Selection (Trapiche)

2011-08-21T10:03:00.003+02:00

Frågan om att hissa eller dissa - det vill säga om en vinbloggare bör/ska skriva negativt om viner som inte faller i smaken - aktualiseras av 2007 Finca Las Palmas Cellar Selection från stora argentinska Mendoza-producenten Trapiche. 70 % malbec och 30 % cabernet sauvignon enligt Vinner inte på lagrings efterforskningar.

När vinet lanserades i oktober 2009 kostade det 149 kronor. Då hamnade det tvåa på Räknetrissens topplista, när tillgängliga kritikerpoäng räknats samman. Dessutom delade Hans Artberg ut betyget MVG, ett omdöme han inte slösar med.

Bengt-Göran Kronstam i DN blir nästan poetisk: "Vinet här får mig att längta innerligt till Buenos Aires, en av de mest fantastiska städer jag besökt. Till det lyssnar jag på argentinaren Astor Piazzola och hans suggestiva 'Balada para un loco' med text av Horacio Ferrer. Under korken finns samma koncentration, samma kraft, ändå med stor elegans."

Allt om Mat ger omdömet mer än prisvärt, men med förbehåll: "Fylligt, yvigt, ekigt och hårt med starkvinston och speciell stil. Inte för alla."

Jag har aldrig varit i Buenos Aires, eller Argentina för den delen. Jag försätts alltså inte i automatisk transcendens när jag smakar Finca Las Palmas Cellar Selection. Jag har hyfsat höga förväntningar: jag är övertygad om att det finns utomordentliga argentinska viner och varför inte detta? Jag har alltså inte införskaffat det bara för att kunna göra en förväntad sågning, om någon nu skulle misstänka det :).

Tyvärr blir jag ändå besviken. Här möter jag ett övermått av sötaktig, bränd frukt, ek och - inte minst - alkohol. Koncentration finns det, men knappast elegans. En kommande huvudvärk lurar redan bakom hörnet, skulle jag dricka mer än något glas av detta.

Jag försöker följa Diane de Puymorins uppmaning att hitta intentionen bakom vinet, för att kunna uppskatta det utifrån dess förutsättningar. Det är för övrigt en inställning jag sympatiserar med, och som är alldeles nödvändig om man ska kunna förhålla sig balanserat kritisk till någon företeelse över huvud taget, inte minst vin.

Alldeles säkert har man velat gör ett kraftfullt och överdådigt vin, ett som sticker ut från mängden. Tanken måste även vara att det ska fungera till mat. Blodiga biffar från grillen är förstås det man osökt kommer att tänka på - mycket smak, få nyanser.

Jag kan förstå att Cellar Selection kan väcka intresse och få höga poäng i en provning tillsammans med många andra viner. Volymen är uppskruvad och det finns en slags balans mellan frukten, eken och alkoholen. Men det är en balans i en position jag inte söker hos ett vin. När jag kylt det lite slinker det ner lättare, men det är inte någon större njutning.

Enligt etiketten håller vinet 14 % alkohol. Jag tänker på samtalet med Diane de Puymorins Costières de Nîmes-kollega Michel Gassier. Han menade - på tal om en del alkoholstarka viner från det sydfranska närområdet - att det knappast går att sätta ut på etiketten att ett vin ämnat för konsumtion till mat håller över 14 %, men att så nog kan vara fallet ibland. Hur det än förhåller sig med den saken drar Cella Selection, som Allt om Mat påpekar, åt starkvinshållet.

Numera kostar de sista exemplaren på SB 99 kronor. Måhända hade jag blivit imponerad för ett par år sedan, och tyckt att det var ett jädra fyrverkeri för den pengen. Men idag är det inte den sortens stjärnsmällare jag är ute efter. Nu dricker jag hellre Perdera.

2007 Vie di Romans Pinot Grigio Dessimis

2011-08-20T22:12:00.005+02:00

Mitt undre min sista semestervecka så drog Jörgen igång en diskussion om hissandet och dissandets vara eller inte vara i bloggosfären. En intressant diskussion som jag hoppas återkomma till framöver. Även om jag helst både läser och skriver lovord så kan det vara intressant att läsa en text om ett vin som inte fallit en bloggare i smaken. I bästa fall berättar det något om såväl vinet som bloggaren i fråga.

Vie di Romans är en tung producent i verksam i mitt absoluta favoritområde Friuli-Venezia Giulia. VdR är stjärnproducent i Gambero Rosso, Veronelliguiden är alltid överentusiastisk och Parker helsåld. Förra sommaren provade jag en sauvignon blanc som jag gillade utan att helt gå igång på. Kvällens vin är gjort på 100% pinot grigio som jästs på barrique där en tredjedel utgörs av nya fat. Därefter har vinet vilat sju månader på jästfällningen och 10 månader på flaska innan det släpps.

2007 Pinot Grigio Dessimis är djupt guldgult i färgen. Det har en imponerande lyster och är verkligen vackert att titta på. Doften går i samma still, ett vin gjort för att imponera. Här finns massor av ek, (över)mogen tropisk frukt, genröst med honung och kryddtoner. Doften skvallrar också om att det finns en hel del alkohol med i spelet. Mäktig, fullpackat och imponerande är ett sätt att beskriva vinet. Jag skulle nog välja att använda adjektiv som svulstigt, obalanserat och klumpigt.

Smaken drar på i samma stil. Massor med söt frukt, för lite syra och en rejält eldig, för att inte säga brännande, avslutning. Här finns väldigt lite av det jag vill ha i ett vin från Friulien. Det påminner mer om hur jag föreställer mig ett ambitiöst nya världen vin. Det här är inte kul alls.

2007 Perdera Monica di Sardegna (Argiolas)

2011-08-18T18:47:00.009+02:00

Någon gång på försommaren köpte jag några flaskor Perdera, ett vin från Sardinien gjort på inhemska druvan monica (till 90 %, med en liten skvätt bovale sardo och carignan, minsann). Det verkade spännande att prova ett vin från Sardinien och priset var dåmera gynnsamt, 68 kronor jämfört med 85 tidigare.

Lagret tog snabbt slut, jag köpte några flaskor till. De tog också slut, jag köpte mer och så har det fortsatt under sommaren. Egentligen har jag nog inte druckit så mycket annat rött vin än Perdera. Jo, det har jag, om jag tänker efter, men det kanske blir en annan historia.

Jag dricker inte vin enbart för att det är billigt längre - så vad är det då som får mig att korka upp Perdera efter Perdera? Närmast till hands ligger förklaringen att det är ett comfort wine: tryggt och stadigt i konsistens och smak, igenkännbart och behagligt. Som kvällens svenne-chili con carne på nötfärs med lagoma mängder röd chili och vitlök, serverad i en stor gryta som det bara är att sleva upp på tallrikarna av.

Perdera njutes bäst efter en sväng i kylen och välluftat. Lite svalt för annars blir det jolmigt och luftat för att doft och smak ska öppna upp. Till en början är det nämligen rätt snålt, surt och småvresigt. Tätt rödsvart, kompakt.

På sitt bästa humör släpper det ifrån sig dofter av cederträ, lagerblad, terpentin, lite fat och en svårfångad ton av hallon och körsbär.

Ofta kan inte smaken i enklare viner nå upp till det doften lovar, men här tycker jag den gör det. Kryddigheten går igen, frukten finns där tillsammans med lite brända toner. Mogna klarbär i kombination med torkad frukt. Men framför allt också en sjysst strävhet som ger det hela en stram stadga. Någon flaska har fått stå i kylen uppemot en vecka, i den sista slatten har körsbärsfrukten blommat ut på allvar.

SB's hemsida anger årgång 2008, men jag tror alla exemplar jag öppnat varit 2007. Några flaskor har varit lite trötta, men de som varit bra har alltså givit mersmak.

Tillägg: just i den här flaskan stal terpentin/målarfärgsdoften showen efter en stund, en inte alldeles välkommen (men intressant) utveckling som jag inte minns från andra exemplar.

Hissa eller dissa?

2011-08-16T21:15:00.003+02:00

Bör vinbloggare skriva om viner de inte gillar? Diskussionen förs just nu på Do Bianchi, Texas-baserade Jeremy Parzens blogg. Läs gärna posten och kommentarstråden, där finns en del intressanta synpunkter.

För Billigt Vin väcktes frågan i våras, på en restaurang i Nîmes, av vinproducenten Diane de Puymorin (Château d'Or et de Gueules). Snarare, hon ifrågasatte att bloggare - kanske vinskribenter överlag - skriver negativt om viner. Naturligtvis talade hon i egen sak, eller för sitt skrå, men när Ingvar och jag senare vandrade hemåt i Nîmes-natten hade vi fått något att fundera på. Dianes poäng var att det bakom varje vin finns en producent som inte bara investerat pengar utan också sin vision och sin hantverksskicklighet i att göra ett så bra vin som möjligt. För att kunna kritisera ett vin måste kritikern därför, menade Diane, till fullo förstå intentionerna med och förutsättningarna för det - vilket ju egentligen är en omöjlighet. Plus att det ofrånkomligen är ett subjektivt omdöme, en människas smak som förstås inte är densamma som den sammantagna mänsklighetens.

Utgångspunkten för diskussionen på Do Bianchi var att Parzen i ett tidigare inlägg publicerade sina "Golden rules of wine blogging", varav en är att undvika "negativity" och att skriva om saker man gillar. Som jag förstår det är hans goda skäl till denna regel att undvika så kallat näthat och onyanserade sågningar av viner och producenter skrivna av bloggare som kanske inte har så mycket på fötterna. "Nagativity" - gnällighet - i bloggosfären kanske man också skulle kunna kalla det Parzen varnar för.

Det är förstås en välmenande ansats. Samtidigt - vilken trovärdighet får en bloggare som bara skriver upp allting? Och hur kul blir det egentligen? Flera av kommentarerna pekar på vikten av att kunna vara kritisk, kankse inte så mycket till enskilda viner som till branschen. Och här har ju faktiskt bloggarna - många av oss i alla fall - en unik position i och med att vi är oberoende. Inte alltid experter eller ens särskilt kunniga, men oberoende. Man måste alltid sätta tilltro till läsarnas förmåga att själva lägga ihop två och två och bilda sig en egen uppfattning.

Diskussionen leder till att Jeremy Parzen modifierar sin egen gyllene regel till att bloggare bör "undvika negativitet men inte kritiskt tänkande". Bland annat handlar det - som flera kommentatorer påpekar - om att hålla sin kritik balanserad och så nyktert och nyanserat som möjligt redovisa sina förbehåll.

Många är inne på att man helt enkelt låter bli att skriva om det man tycker är dåligt eller ointressant, ett slags tystnadens förbigående. Och med tiden blir det väl så av sig själv - att uppamma energin att skriva om något som inte väcker intresse (åt ena eller andra hållet) blir allt svårare ju längre man håller på. Bloggaren har den fördelen jämfört med journalisten att det inte finns något redovisningskrav, annat än självpåtaget i så fall. Undantaget är de fall man fått varuprover - ett skäl att vara försiktig med att ta emot sådana.

Ändå: visst måste vi kunna skriva om sådant vi inte gillar! Dianes ståndpunkt - som också finns representerad bland kommentarerna på Parzens blogg - bygger på att vinproducenter alltid är engagerade, seriösa och kvalitetsmedvetna hantverkare/företagare. Och förvisso är det dessa vi letar efter och gillar att skriva om, och då oftast gör det i en positiv anda. Men det finns även företeelser i vinvärlden som förtjänar ett kritiskt granskande och producenter som tar genvägar. Och vem ägnar detta ett kritiskt öga? Vinskribenterna i "etablerade" medier? Eller är det kanske här vinbloggarna egentligen har sitt största potentiella existensberättigande, som engagerade och - många gånger - väldigt kunniga konsumenter med en mission?

Tysk basriesling från 2009 och biodynamiskt bubbel

2011-08-15T20:10:00.010+02:00

En alkoholrelaterad sak som hände i Berlin var att jag spillde mojito över datorns styrplatta, vilket gjorde den obrukbar (datorn alltså, mojiton fortsatte funka).

En annan sak var att jag upptäckte Hefe Weissbier dunkel, särskilt Weihenstephans fann jag smaklig. En törstsläckare väl i klass med den ljusare varianten.

Den tredje saken var att vi kom förbi Mövenpicks vinaffär på Leipziger Straße. Kanske inte det sexigaste stället att handla sin riesling, men sortimentet verkade bra, priserna var konkurrenskraftiga (5-7 Euro billigare än KaDeWe för de direkt jämförbara vinerna) och personalen vänlig. Tack till G för tipset!

Hexamer Schlossböckelheimer In den Felsen 2009:er Riesling Trocken kommer från unge Harald Hexamer i Nahe (här en post om honom från BeVine's Blog, här är producentens hemsida). Efter en stund i glaset, när temperaturen stigit till kanske 12 grader, kom vinet loss alldeles förträffligt och uppvisade en ren, syradriven mineralitet. Vid första smaken tyckte jag det var för blommigt och kantrade åt det halvtorra, sötfruktiga hållet, men det stagade alltså snart upp sig och blev en god följeslagare till havsabborre i gräddig kantarellsås. (9,50 för denna basriesling, inget att klaga på.)

Mitt första intryck kan ha att göra med att jag gått direkt över från Heinz Schmitt 2009 Riesling Trocken Qualitätswein. Mosel och mycket mer petroleum i tanken. Härlig doftutväxling, också här en ren syra, en upplyftande friskhet. Omedelbart gillande från min sida. Svårt att kora en favorit - det fina är att det behöver man ju inte göra! Måhända är Hexamer något mer matvänlig medan Schmitt passar bättre för en stund på balkongen - men nu drack vi det senare till kräftor och västerbottenpaj och det var ingen som hade några invändningar. (8,50 hos Mövenpick).

En annan av Heinz Schmitts skapelser har vi här.

Egentligen hade båda de där purunga rieslingarna fungerat som aperitif. Men just denna kväll, ett försenat firande av MSÄ's bemärkelsedag, var det skumpa som gällde. Och inte vilken som helst: K hade av en händelse ramlat på Françoise Bedels Origin' Elle, som lanserades i våras. En riktigt festlig bekantskap. "Torr, nyanserad, mycket frisk smak", menar SB's informationstext och det stämmer, men det är också något mer svårfångat: en sprudlande men ändå jordnära vitalitet, en slags okonstlad ursprunglighet. Finlir men inget fint i kanterna-lir. En lång, lång eftersmak på det. Biodynamiskt, måncykler, kanske nergrävda djurhorn, vem vet? Vill hursomhelst ha mer. Det finns också mer att få, på bolagen runt om i landet.

Finare Vinare har skrivit en mer utförlig post om Origin' Elle här. I kommentarerna finns en diskussion om att champagner från små odlarproducenter ofta är oxiderade och smakar som jäst äppelmust, typ. Tja. Ingen av oss som skålade i Origin' Elle denna kväll är någon champagne-afficionado. Men oavsett hur en champagne "ska" smaka gillade vi det. Visst fanns det äpplighet och en viss oxidation, men som en ingrediens i helheten utan att tippa balansen.

2009 Villa de Puppi Sauvignon

2011-08-15T13:50:00.006+02:00

För ungefär ett år sedan besökte jag Villa de Puppi och provade mig igenom deras sortiment. Jag fick ett mycket gott intryck men det mesta hamnade lite grann i skuggan av Rosa Boscos storslagna viner som provades vid samma tillfälle. Under året har jag provat om Villa de Puppis tocai Taj Blanc ett flertal gånger med mycket gott resultat. Även Italienska Viner har provat och gillat.

Igår öppnade jag sista flaskan 2009 Villa de Puppi Sauvignon och upptäckte till min förvåning att jag faktiskt inte bloggat om den.Vinet är jäst och lagrat på ståltank och har inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Det har en ljust gröngul färg. Doften är mycket frisk och livfull. Nässlor, salvia, krusbär och mineraler i första rummet och tropiska frukter och citrus i bakgrunden. Riktigt trevliga aromer, harmoniska snarare än aggressiva.

Smaken går i samma behagliga stil. Ren frukt, frisk syra, bra frukt och tydlig mineralitet. Trevligt att dricka rakt upp och ner och ett mycket användbart matvin. En ursympatisk sauvignon som säkert skulle kunna ligga ytterligare ett par år.

2007 Cadis Amarone della Valpolicella

2011-08-13T11:47:00.006+02:00

I mina vintras skrev jag en profetia om att Amarone skulle rehabiliteras i den svenska bloggosfären under 2011. Jag kan väl inte påstå att jag sköt riktigt mitt-i-prick. Vi har ju i och för sig fått JC:s Vintankar som skriver entusiastiskt och initierat om vinerna från Valpolicella. I övrigt har det mest blivit lite ströinlägg.

Jag har fortfarande ambitionen att lära mig mer om amarone&co men det verkar alltid komma något i vägen för mina utforskningar. Igår korkade jag dock upp en flaska som stått på slaktbänken ett tag. Det var utan några större förväntningar jag satte korkskruven i 2007 Cadis Amarone. Cadis är en av många etiketter som jättekoperativet Cantina di Soave använder sig av. CdS har idag c a 2.200 medlemmar och förfogare över drygt 6.000 ha vinmarker. Produktionen sker på sex olika ställen i området. Mycket av den inhemska försäljningen sker genom snabbköp och stormarknader. Just Cadis-etiketten är speciellt inriktad på "wines styled for modern distribution channles". Hmm, det här låter lite illavarslande.

Vinet har en tät, djupt mörkröd fär. Till en början känner jag mest alkohol och russin i doften. Med lite tid i glaset dyker det upp en del fataromer, körsbär och mer torkad frukt. Alkoholen är dock hela tiden framträdande.

Smaken är en rätt märklig upplevelse. Vinet spretar åt flera olika håll. Här finns russinsötman som inte trivs så väl ihop med tomatpurén som i sin tur har svårt att komma överens med fattonerna. De gröna paprikatonerna vill inte någon veta av. Tanninerna gör ett halvhjärtat försök att bringa något slags lugn i den närmast Norénska scen som utspelar sig i min munhåla. Det lyckas inget vidare och allt klingar ut i en rätt intetsägande eftersmak där alkoholen får sista ordet. Kanske kan man beskriva även slutet som Norenskt.

En lärdom man kan dra av detta är att man inte ska vara (dum)snål när man köper amarone. Denna flaskan kostade någonstans runt 15 - 17 euro på ett italienskt varuhus. Jag har bestämt för mig att jag sett liknande flaskor i danska snabbköp.

Nynäshamns Ångbryggeri - Brännskär Brown Ale & Stenstrand Summer Ale

2011-08-13T10:44:00.005+02:00

Det var ett bra tag sedan jag skrev om öl på Billigt Vin. Igår kväll provade provade jag två för mig helt nya ale från Nynäshamns Ångbryggeri.

Brännskär Brown Ale är mörkt rödbrunt i färgen. Doften är rätt maltig och bjuder på kavring, mörk sirap och en del nedtonade humlearomer. Smaken är medelfyllig, maltig med viss sötma, lite citrus och aprikos. Eftersmaken har viss beska och lätt bitter syrlighet.

Det här är inget dåligt öl men heller inget jag går igång på. Rätt anonymt faktiskt och långt från den standard som brukar gälla för Ångbryggeriet. Jag kan också tycka det är lite märkligt att lansera en brown ale i maj. Hade passat bättre i oktober

Desto roligare är då Stenstrand Sommar Ale. Tydligen är jag inte ensam i min uppfattning för hela laddningen sålde slut på några dagar. Även en andra batch försvann i ett nafs och många blev utan. Här kan vi verkligen tala om sommardryck trots att det är en kraftig sak med nästan 7% alkohol.

Stenstrand Sommar Ale är relativt ljus i färgen, ljust guldgul. Doften är ren och frisk med massor humlearomer. Citrusfrukten dominerar med uppackning av honung, blommiga toner och lite spannmål. Smaken är medelfyllig och mycket frisk med massor av citrus och örter. Till en början är det citron/apelsinzest som dominerar och mot slutet glider det över i grapefrukt. Jag gillar Nynäshamns kolsyrning och här har de verkligen fått till det. Den är kraftig men inte vass och ger Stenstrand extra fräschör. Riktigt bra. Det blir till att hänga på låset nästa sommar.

Återbesök hos Bressan

2011-08-11T20:28:00.005+02:00

Som avslutning på första dagens Friulien-tripp gjorde jag ett återbesök hos Bressans. När jag anlände till Farra d'Isonzo möttes jag av ett lätt kaos. Mitt på gårdsplanen stod ett gigantiskt terrängfordon som såg ut som det var specialbeställt av Arnold Schwarznegger. Dörrarna var öppna och stereon vrålade ut bluegrass musik. -Fulvio har just kommit tillbaka från en månad i USA förklarade hustrun Jelena.

Fulvio själv var hårt upptagen med att röja upp förödelsen i trädgården efter ovädret som dratt genom delar av Collio några dagar tidigare. Jelena tar mig på en tur bland vinrankorna medan Fulvio hämtar andan. -Ungefär 40% av skörden blev förstörd av haglet berättar Jelena och visar skadorna. Hon tror också att skadorna kan komma att påverka även nästa års skörd. Ovädret var över på en kvart men ställde till stor skada på många håll i området. Bressans var inte de värst drabbade.

Efter en stund ansluter även Fulvio och vi beger oss in i lagringslokalen för att provsmaka de nya årgångarna som nyss buteljeras. Jelena och Fulvio berättar att de är mycket nöjda med de nya vinerna som de menar är mycket väl lämpade för lång lagring.

Vi inleder provningen med 2007 verduzzo friulano som i vanliga fall beskrivs som ett maskulint vitt vin, eller ibland som ett rött vin i ett vitt vins skepnad. Sanningen är att det är närmast guldgult i färgen och att nya årgången är den kraftfullaste jag provat. Mäktig doft med äpplen och aprikoser. Här finns en blommig komponent och honungstoner. Smaken är stor och fyllig, rund och silkig med ett tydliga tanniner. Mycket frisk syra. Imponerande idag med stor potential för framtiden.

2006 pinot nero är inte som någon annan pinot nero jag provat. Färgen är tät och mörkt röd. Doften har en lätt rökighet, flörtig frukt med körsbär och skogsbär och en viss fatkaraktär. Smaken är rejält fyllig, saftig och läcker. Mycket frisk syra och bestämda tanniner. Lång eftersmak. En powerpinot som är mer producenttypisk än druvtypisk.

Vi provar nya årgången av pignol som varit på flaska i två månader. Aktuell årgång är 2000 och vinet känns väldigt, väldigt ungt. Doften bjuder på svarta vinbär, röda bär och kryddöretr. Smaken är mycket frisk med rejäl syra som känns mycket påtaglig trots ett tjockt hull av ung frukt. Samma sak med tanninerna. Bestämda på gränsen till tuffa men mycket väl förpackade. Här finns struktur för mycket lång lagring. Nästa flaska blir nog lagom att öppna på pensioneringsdagen.

Jag fick också ett rejält glas av den mytiska 1997 Pignolo som fortfarande ligger på fat. En del av produktionen buteljerades för några år sedan men Fulvio valde att behålla sex fat för fortsatt lagring. Det är lika bra som jag minns det...

Provningen fortsätter med nytillskottet i Bressans portfölj, ett rosévin!!! Fast det är inte som andra rosévin om nu någon hade väntat sig det. 2009 Rosantico är gjort på moscato rosa en druva som länge odlats i trakten sedan länge. Nu är dock produktionen minimal. Normalt används druvan till dessertviner men Fulvio gör ett helt torrt vin. Det tror man inte när man känner den aromatiska rosenparfymerade, blommiga och druviga doften. Smaken är däremot torr, fyllig och mäktig. En speciell upplevelse som jag återkommer till när jag bekantat mig bättre med vinet.

Det har blivit dags att lämna Bressans och jag berättar mina planer för de kommande dagarna som bl a innehåller ett besök hos en mycket namnkunnig granne. Fulvio lägger armen om mina axlar och säger att han hoppas att jag uppskattar vatten och kemikalier...

Vinomatik importerar Bressans viner och säljer via beställningssortimentet.

Läs mer om Fulvio Bressan och hans viner här

Grekisk Afton i Sjörröd

2011-08-07T20:58:00.008+02:00

Mitt besök hos Evangelos Paraschos fick ett lite abrupt slut beroende på dålig planering från min sida och ett alltför tight schema.Jag hann bara med fatprov och fick lämna stället innan vi han börja prova de buteljerade vinerna.Igår eftermiddag fick besöket en trevlig epilog, en provning med stora delar av Paraschos sortiment. Inte i Collios böljande landskap men väl ett stenkast från Finjasjöns soldränkta stränder i sällskap med Vinosapien och Italienska viner.

Tyvärr tvingades vi konstatera att 2007 Kai, 100% Tocai, var korkad bortom all vett och sans. Synd på så rara ärtor...

2007 Ponca är Paraschos vita toppvin. Ponca är också namnet på den magra jordmånen som anses som ytterst lämplig för produktion av kvalitetsviner och som är typisk för Collio. Evangelos Paraschos vill utvigda begreppet och menar att det innefattar jordmån, klimat, traditioner, la bora, d v s hela det sammanhang som bidrar till att vinet smakar som det gör.

Ponca är en blandning där sauvignon blanc och chardonnay utgör c a 90% och resten består av ribolla gialla, pinot blanc, malvasia, verduzzo och picolit. Fem dagars maceration och sedan två års lagring på stora ekfat. Ingen filtrering, ingen klarning, inget svavel.
Färgen är ljust bärnsten med en dragning åt guldgult. Doften är mycket intensiv och komplex. Den domineras av aprikos med inslag av krusbär och mynta. Det finns honung, torkad frukt och en aning karamell.
Smaken är mycket frisk och fruktig. Vinet är rejält fylligt utan att bli det minsta tungt. Tanninerna är märkbara men förhållandevis mjuka. Bra syra och lång god eftersmak. Ett helt fantstiskt vin där den speciella vinifieringen på inget sätt tar över eller skymmer kvaliteter. Inget dumt ställe att börja på om man vill bekanta sig med oranga viner.

2008 Not är gjort på 100% pinot grigio. Här har skalkontakten pågått i tre veckor. I övrigt är det gjort på precis samma sätt som Ponca. Jag ska säga något om vinets namn. Evangelos Paraschos kommer från Grekland och han har valt den grekiska symbolen för pi som sitt varumärke. På italienska uttalas den "pi greco", alltså "grekiskt p" läser man ut det blir det pi+not=Pinot.

Vinet är betydligt rödare i färgen än det föregående, nästan rosa. Doften kryddig, karamellig och har inslag av aprikos och persika. Smaken har till en början ett stort anslag och känns fylligt och kraftfullt. Österländska kryddor och torkad frukt dominerar men jag upplever att smaken inte riktigt fyller ut det stora anslaget. Frisk syra och rätt så rejäla tanniner. Här upplever jag att metoden lite granna skymmer druvmaterialets kvaliteter och vinet är mer intressant än gott. När jag provar om vinet dagen efter och dricker det till en lätt kanelkryddad spezzatino med polenta gör det jobbet på ett mycket förtjänstfullt sätt. Suveränt matvin. Dag två har smaken växt ett par storlekar och nu levererar det fullt ut.

Vi fortsätter med 2008 Merlot, ett vin gjort på druvor från mycket unga stockar. 30 dagars maceration. I övrigt samma vinifikation som de övriga vinerna. Rätt trevlig doft med plommon, körsbär och mineraler. Smaken är rätt enkel med lite gröna inslag och vi får alla associationer till Cabernet Franc. Bra syra, bestämda men inte tuffa tanniner.

2006 Noir är 100% pinot nero. 20 dagars maceration, tre år på stora ekfat och ett år på flaska innan försäljning. Glöm allt du lärt om italiensk pinot nero. Färgen är ovanligt tät och mörk för druvsorten. Doften bjuder på malört och lite skogstjärn tillsammans med pigga röda bär och typiska biovins-toner. I munnen så upplever jag mer av Friulien än av pinot. Drygt medelfyllig smak, vital frukt, frisk syra och rejäla tanniner.

Sista vinet i i samlingen är 2006 Skala, 95% Merlot med några småskvättar barbera och refosco. Allt från stockar med minst 30 år på nacken. 30 dagars maceration och fyra år på stora ekfat. Doften indikerar till en början att vinet packat ihop, som om det stått förlänge på öppen flaska. Det känns lite oxiderat och för tankarna till gammalt blomvatten. Det tar sig med luft men doften blir aldrig helt inbjudande. Smakmässigt möter man en helt annan spelare. Här finns absolut inget trött eller bedagat. Smaken är ytterst vital och fyllig med läcker frukt, frisk syra och kraftfulla, men väl integrerade tanniner. Stor men men inte alls tung utan i perfekt balans.

En samling mycket välgjorda och intressanta viner som jag verkligen ser fram emot att få följa i framtiden. Jag skrev i mitt förra inlägg om Paraschos att Niklas importerade. Någon drog slutsatsen att det var Vinik och det var även min tanke. Så är emellertid inte fallet utan det är Wine Trade som har hand om importen. Tyvärr går Paraschos viner i nuläget bara att beställa som privatimport. Prismässigt ligger vinerna på mellan 20 och 35 euro i Italien.

Vi drack en massa andra rasande trevliga viner också. Om dessa har Patrik skrivit med sedvanlig ackuratess

En bit Fenseck och 2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati

2011-08-05T19:37:00.005+02:00

När jag motvilligt gav mig ut på stanför att handla något att äta idag efter jobbet trodde jag först att gårdagens excesser hunnit ifatt mig. Jag firade internationella IPA-dagen på Bishop's Arms i Helsingborg. Firandet genomfördes i två akter med en paus i mitten för att se HIF spela sig vidare i Europe League.

Jag möttes av en livlig kommers på torget mem det var inte den vanliga torghandeln med fiskbil och ett par förskrämda grönsakshandlare. Nej, här fanns stånd med franska och italienska delikatesser, läckra bakverk och fin frukt. Jag gav mig ut på Storgatan för en reality-check. Där fanns samma sura Dressman-, Brothers- och Bokia-butiker som vanligt. Jag återvände till torget och allt det härliga fanns kvar. Efter att ha pratat med ett par torg-handlare visade det sig vara ett ambulerande jippo som reser Sverige runt.

Jag gick runt, provade, smakade och började så smått tro på att det som verkade utspela sig på torget verkligen hände och inte var något slags flashback av effekten från psykotropiska humlekottar. Efter att ha talat med försäljaren i ståndet som sålde italienska delikatesser återkom mina tvivel. Jag provade olika ostar och fastnade för en variant med ett rätt oskönt yttre. Fenseck hette den och säljaren berättade att den var gjord på opastöriserad komjölk och skulle passa väldigt bra till "the great wine ??? Jag frågade två gånger vilket vin det var osten skulle passa till. Försäljaren tappade väl till slut tålamodet och bokstaverade B-A-R-O-L-O, "You know, the great wine from Piemonte".

Jag bara undrar, när hände det dig senast att en osthandlare på ett torg i en svensk småstad rekommenderade en barolo till osten. Jag handlade en rejäl bit Fenseck och skyndade hem för att än en gång förvissa mig om att mina sinnen inte svikit mig. Lämpligt nog hade jag precis hämtat en låda 2006 Cascina Cucco Barolo Cerrati. Jag korkade snabbt upp en flaska och skänkte mig ett rejält glas.

Vinet är ljust brunrött helt transparent och har en väldigt vacker lyster. Doften hjälper mig på intet sätt att komma ner på jorden. Vinet har de där fascinerande närmast kaleidoskopiska kvaliteterna som en bra barolo ska ha. Det är svårfångat och byter hela tiden skepnad. Skogshallon, körsbär, mandelmassa, eleganta exotiska kryddtoner och choklad passar revy. Mångfacetterat, spännande och smått omtumlande.

Smaken tjusar mig inte riktigt på samma sätt men visst är det bra. Det är en förhållandevis lätt och elegant barolo med sötma från de röda bären, hög frisk syra och finkorniga tanniner. Det känns inte som något lagringsobjekt men oerhört charmigt och tillgängligt idag.

Och försäljaren hade alldeles rätt för sig. Det satt som en smäck till en bit fenseck

En eftermiddag hos Edi Kante

2011-08-02T19:15:00.010+02:00

Navigatorn i min hyrda diesel-Fiat lovade att trippen från San Floriano del Collio till Duino Aurisina skulle ta en halvtimme. Den tog nästan det dubbla. Jag fick mig en rundtur på den fascinerande högplatån Carso som på något märkligt sätt påminner om en blandning av småländsk landsbygd och zonen i Tarskoskijs "Stalker". Fast med havsutsikt. Jag har varit här för några år sedan och besökt Vodopivec och fångades då helt av det gåtfulla landskapet som känns både välbekant och helt främmande. Man kan säga detsamma om vinerna, oavsett om det gäller de lokala vitovska och terrano eller när Carsos terroir fått sätta sin prägel på internationella druvor som chardonnay och sauvignon. Det smakar alltid framförallt Carso. Välbekant och främmande, alltid spännande.

Jag är på väg till den legendariske Carso-producenten Edi Kante. Jag vet på förhand att jag inte kommer att få träffa Edi Kante själv utan hans systerson Goran. Vi hamnar direkt ut i vingården. -Du måste med ut här och se hur det ser ut för att du ska förstå säger Goran och börjar berätta den fascinerande historien om Edi Kante och hans arbete.

Kante var den förste som buteljerade viner i Carso under tidigt 80-tal. Vin har alltid producerats här men mest för husbehov, till vänner och bekanta och det såldes som vino sfuso. Under 60- och 70-talet lämnade de yngre Carso för att flytta till stan för att hitta bättre försörjning än det magra lantbruket. Edi Kante ville stanna kvar och försöka hitta möjliga vägar till försörjning. Han bestämde sig för att börja producera vin.Trots flykten från landsbygden var det omöjligt att köpa vingårdar utan Kante var tvungen att anlägga nya. De stora kostnaderna för att anlägga nya vingårdar i Carso betydde att det var nödvändigt att satsa på kvalité, något annat skulle aldrig kunnat bära sig.

Det jag får se är en cirka en ha stor vingård som kostat mellan 250.00 - 300.000 euro att ställa i ordning. Tidigare var berget i dagen här. Det krävdes 1.000 lastbilslass med jord. Först ett lager med en jordtyp som är relativt vanligt förekommande i Carso och sedan ett topplager med den speciella och för Carso typiska röda jorden. För att komma åt den röda jorden, som är mycket eftertraktad måste man köpa marken där den finns och sedan transportera jorden till vingården.

Arbetet med att bygga en vinkällare var om möjligt än mer arbetskrävande. Källaren är borrad och sprängd tjugofem meter rakt ned i berget. Under det som ser ut som en rätt anspråkslös anläggning finns tre våningar för produktion och lång lagring. En helt magnifik skapelse, ytterst funktionell och vacker som ett konstverk. Edi Kante verkar vara den sortens person som ser svårigheter och umbäranden som sporrande utmaningar. Utmaningar som sätter fart på kreativiteten. I stort såväl som i smått.

Produktionen är givetvis helt ekologisk. En liten mängd svavel används vid buteljeringen men that's it. Däreomt använder Kante små ekfat för lagring och han macererar inte sina viner som grannen Zidarich gör. Han provade under några år men har nu lämnat den metoden. Här är det klassiskt vinmakande som gäller.

Goran plockar fram ett gäng flaskor, bröd, lokala ostar och charketurier. Provningen kan börja. Vi inleder med två mousserande. NV KK Rosé Brut gjort på 100% Pinot Nero. Vinet har legat ett år på jästfällningen innan det desgorgerades. Goran menar att de skulle vilja lagra det längre men just nu tillåter inte lagringsutrymmet längre tid. Vinet är hursomhelst en ren fröjd att dricka. Blekt laxrosa färg. Doft med friska röda bär och mineraler. Smaken är mycket ren och frisk med hög syra och lätt sälta.

NV KK Brut är gjort på samma sätt men druvorna är 80% chardonnay och 20% malvasia. Även här mycket tydliga mineraltoner, brödiga toner, lätt kryddighet och gröna äpple. Frisk, fyllig och mineralstinn smak som hänger kvar långt efter det att jag svalt.

Vi fortsätter med standardtappningar. 2009 Vitovska har precis tappats på flaska. Doften är knuten men man anar ett elegant friskt och lite blommigt vin med citrus, honung och mineraler. Smaken är ytterligare en variant på temat citrus och mineraler. Vänner av diverse mollusker kan nog inte hitta mycket bättre sällskap till favoriträtten. Munnen känns verkligen rengjord efter en skvätt kvalitetsvitovska.

2009 Malvasia är också den helt nybuteljerad. Här är doften mer aromatisk och kryddig. Smaken är något fylligare än det föregående och mera kraftfull men grundtemat är detsamma

2008 Chardonnay har en lätt sötma, lite tropisk frukt, äpple, citrus och de typiska mineraltonerna i doften. Smaken frisk med hög syra ung pigg frukt och lång eftersmak. Här får jag verkligen känslan av ett vin som behöver ytterligare några år på flaska.

2008 Sauvignon är det av vinerna som har mest druvkaraktär. Återhållsamma, balanserade sauvignon-typiska aromer möter det Carso-specifika. Inget parfymerat utan väldigt elegant. Ren, frisk smak.

Goda årgångar gör man riservor av druvorna från de bästa vingårdarna. Riservorna lagras precis som standardtappningarna ett år på fat men sedan får de ligga på flaska tills de är färdiga. Vilket kan betyda upp till tio år och ibalnd ännu mer. 2006 Vitovska Selektion har fått ett år på fat och fyra på flaska. Man kommer att hålla på det minst två år till, kanske tre. Goran berättar att man alltid gör 3 - 4000 flaskor av riservorna då man inte vill att de ska vara möjligt för många att dricka mogna viner. Priserna ligger sympatiskt nog bara cirka 30% över standardtappningarna. Vinet är elegant guldgult i färgen. Doften är betydligt mera utvecklad än hos den unga vitovskan med större bredd och djup. Samma sak med smaken men här finns både syra och struktur för åtskilliga års ytterligare lagring. -Jag räknar med att detta håller i 15 år till säger Goran.

2005 Vitovska Selektion är ännu bättre. Vinet känns yngre och friskare men samtidigt rundare och fylligare. Inte heller detta vinet har nått marknaden och Goran menar att det mycket väl kan komma att släppas efter 06:an.

Man har valt att kalla 2001 Chardonnay Selektion för La Bora di Kante. Bora är den kalla, hårda vinden som drar fram över Carso. Vinets etikett pryds av en vinterbild från piren i Trieste. Selektion-flaskorna har alltid unika konstetiketter, oftast med någon av Kantes egna tavlor avbildade. Vinet är helt fantastiskt. Fortfarande ytters vitalt, för att inte säga ungdomligt. På något sätt känns det som att lagringen framhävt mineraliteten ytterligare och här kan man verkligen tala om att, för att låna ett uttryck från IV-Patrik, gnaga gnejs med salt och citron.

Kante gör en liten mängd Pinot Noir vissa årgångar men den huvudsakliga röda druvan är terrano. Terrano är en druva med starkt rödblå färg, mycket hög syra och nästan inga tanniner. Vinerna konsumeras unga. För det mesta men inte hos Kante. 2005 Terrano har en magnifik doft. Doften har ett enormt djup med mörka bär där klockrena maraschino-körsbär höjer sig över mängden. Här finns också rejält med järn och mineraler. Smaken är otroligt saftig och bärig med intensiv syra. Lång fascinerande eftersmak. Jag trodde inte det gick att göra bättre Terrano. Men Knate kan.

1991 Terranum är också den 100% Terrano som lagrats tre år på barrique och sjutton år på flaska. Flaskan vi provar har stått öppen i två dagar och Goran menar att vinet ännu inte öppnat upp riktiigt. Tack och lov för det tänker jag när jag drar in den intensiva doften. Här finns också de typiska maraschino-bären men det händer så otroligt mycket annat med örtkryddor, lakrits och mineraler i en salig blandning. Smaken är lätt till medelfyllig men ändå otroligt intensiv. En fröjd att dricka på egen hand och säkerligen ett ypperligt matvin. Och just det, alkoholhalten ligger på 10.5% och Parker gav 93 pinnar.

När jag packar ihop mina saker och gör mig färdig att gå plockar Goran fram ytterligare en flaska. -Här är något verkligen speciellt säger han och jag börjar direkt fundera över vad det kan tänkas innebära. Det som är speciellt i det här sammanhanget måste vara lite extra speciellt. Och det är det ju såklart. Rex Apum är ett muskat-vin som lagrats tre år på barrique. Vinet är guldgult och har en intensiv muskat doft, söt och druvig. Här finns inslag av honung och vilda örter. Smaken blir något av en chock. Vinet är helt torrt och har mycket hög syra. Mycket fylligt och kraftfullt. Ett vin jag skulle velat sitta med länge och begrunda. Tyvärr är det dags att dra vidare mot nästa besök.

Ett fantastiskt intressant och spännande besök. Här får man verkligen hoppas att det dyker upp någon vaken importör å det snaraste. Kantes viner håller absolut världsklass och liknar inte riktigt några andra.

Räknetrissen jagar storvilt

2011-08-01T21:20:00.005+02:00

Ett sparsmakat augustisläpp har nått vissa systembolagshyllor. Tysk riesling av årgång 2009 tycks vara det hetaste heta, enligt kritikernas omdömen och även att döma av många blogginlägg den senaste tiden. Ja två champagner verkar inte heller gå av för hackor, för den som har en femhundring eller så att avvara.

Det är lite semesterglest i tabellen: DN saknas och Sydsvenskans sökmotor tycks efter en tillfällig uppryckning ha kärvat ihop igen. Men trotjänarna BKWine, som för övrigt har en ny hemsida, Munskänkarna och HD - flankerade av GP och Tastelines Camilla och Ulrika - ser till att det blir en lista även denna gång.

Det var ett tag sedan jag tittade till Hans Artberg och hans vanligtvis kärva omdömen. Men nu är han nöjd. "Bacchus hör bön!", utropar han och gillar verkligen ett knippe - som ahn uttrycker det - röda "klassiker". Château Poujeaux, La Spinettas Langhe Nebbiolo och Pin Monferrato Rosso - se listan nedan - är några av dem.

Jag tror ändå det får bli några tyska rieslingar... men vänta nu - jag ska ju ta en tur till Berlin i slutet av veckan. Det verkar roligare att kolla där vad man kan hitta. Om någon läsare har tips på en bra vinaffär får denne gärna höra av sig!

VITA
90353 2009 Künstler Hochheimer Stielweg Riesling Old Vines trocken.
169 kr. Medel 4 (5 betyg).
90339 2009 Clemens Busch Riesling vom roten Schiefer.
169 kr. Medel 4 (3 betyg).
90347 2008 Millton Te Arai Vineyard Chenin Blanc.
149 kr. Medel 3,75 (4 betyg).
90346 2009 Millton Riverpoint Vineyard Viognier.
149 kr. Medel 3,66 (3 betyg).
99067 2008 Tim Adams Riesling.
139 kr. Medel 3,5 (4 betyg).
90357 2004 Reinhold Haart Piesporter Riesling Spätlese.
185 kr. Medel 3,5 (4 betyg).
95628 2008 Château Montus Blanc.
195 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
90343 2009 Clemens Busch Marienberg GG Fahrlay Riesling trocken.
279 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99106 2008 Pouilly-Fuissé Les Brûlés.
279 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99129 2009 Tim Adams Semillon.
139 kr. Medel 3,25 (4 betyg).
90341 2002 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre.
199 kr. Medel 3,25 (4 betyg).

RÖDA
92186 2008 Langhe Nebbiolo.
199 kr. Medel 4 (5 betyg).
99154 2004 Baron de Ley 7 Viñas Reserva.
254 kr. Medel 4 (3 betyg).
90335 2006 Château Vignelaure.
199 kr. Medel 3,75 (4 betyg).
90006 2008 Valpolicella Superiore Campi Magri.
199 kr. Medel 3,4 (5 betyg).
95587 2008 Château Poujeaux. 267 kr.
Medel 3,33 (3 betyg).
99314 2007 Barolo.
315 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99324 2008 Pin Monferrato Rosso.
321 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
95538 2008 Château de Fieuzal.
335 kr. Medel 3,33 (3 betyg).
99309 2008 Zisola Doppiozeta.
249 kr. Medel 3,25 (4 betyg).
99329 2008 Barbera d’Alba Gallina.
313 kr. Medel 3,25 (4 betyg).

På besök hos Evangelos Paraschos

2011-08-01T18:33:00.007+02:00

Den största delen av sommarens Italien-semester ägnades åt annat än vin. Visst drack jag vin till nåra nog varje måltid men en del var bekantas hemkörda, några flaskor köpta hos lokala producenter utan några kvalitetsambitioner, en hel del prosecco och lätt glömda snabbköpsköp. Kravlöst drickande med andra ord. Det var ju semester gudbevars.

Semestern avslutades dock med en tre-dagars tour de force i hyrd diesel-Fiat runt Friuliens östra delar med producentbesök från tidig morgon till sen kväll. Jag ska efter bästa förmåga försöka återge något av det jag var med om.

Första stoppet, och på förhand ett av de jag var allra mest nyfiken på, var hos Evangelos Paraschos. .Låter det inte italienskt ? Det gör inte alltid namnen i Friulien, särskilt inte i slovensktalande området runt Gorizia. Men Paraschos är inte slovenskt utan grekiskt och Evangelos är tvättäkta grek men har bott hela sitt vuxna liv i Friulien. Han kom drygt 20 år gammal till universitetet i Trieste för att utbilda sig till apotekare. Han mötte sin blivande hustru, utvecklade en passion för de lokala vinerna och började drömma om att själv producera vin.

I byarna runt San Floriano del Collio finns några av Italiens mest radikala naturvinsproducenter. Här huserar bland andra Josko Gravner, Stanko Radikon, Dario Princic och Damijan Podversic. Evangelos Podversic arbetar i samma tradition. Odlingen är biodynamisk och han använder inget svavel. Däremot skiljer han sig lite vad beträffar macerationstiden för de vita vinerna. -Jag valde den här vägen att arbeta på för att det är så man gör här i trakten, det är vår tradition. På senare tid har jag valt att korta ned macerationstiden till ungefär en vecka för alla vita viner utom pinot grigio som får c a tre veckors skalkontakt säger Evangelos som tycker att vinerna blir mera lättillgängliga med den behandlingen.

1997 köpte Evangelos sina första hektar vinmarker. Till en början producerade han mest till familjen och till vänner och bekanta. 1999 var första officiella årgången och då producerades c a 10.000 flaskor. Efter några år började han gå över till ekologisk produktion och 2003 började han macerera de vita vinerna. Det året stod också den nya källaren färdig. Idag äger familjen sex ha och arrenderar ytterligare ett och ett halvt. Årsproduktionen ligger på runt 25.000 flaskor.

Paraschos viner jäses och lagras på ek. De flesta på stora fat men han använder några få barriquer och tonneaux. Vinerna lagras två år på fat förutom röda toppvinet Skala som får dubbla tiden. Under några år har Evangelos dessutom experimenterat med att jäsa och lagra på amforor av terracotta. I år släpptes 2009 Malvasia Amphoreus. Hela produktionen på 800 flaskor gick till Norge som är en av företagets viktigaste exportmarknader.

Evangelos betonar nogrannt att det viktigaste för honom är att göra bra viner, att arbeta biodynamiskt och utan tillsatser av svavel är inget självändamål utan en bonus. -Hade jag inte varit nöjd med vinerna hade jag arbetat på ett annat sätt menar Evangelos. Han berättar vidare att genom macerationen så får stabiliseras vinerna naturligt. Arbetssättet kräver dock extrem nogrannhet i vingårdsarbetet och ställer väldigt stora krav på hygienen i källaren.

Mitt besök hos Paraschos samanfaller med en visit från Slow Food, en representant som arbetar med deras kommande Slow Wine-guide. Det sätter sin prägel på besöket. Italienskan flödar, det är inte helt enkelt att hänga med. Vi provar från fat och från amfora i högt tempo, kommentarer till vinerna blandas med frågor och långa förklaringar. Jag bestämmer mig för att försöka hänga med och fokuserade på pratet. Provningen drar ut på tiden, jag måste dra vidare till nästa besök innan vi kommit till lunch och provning av de buteljerade vinerna. Av fatproverna blev jag oerhört imponerad av en mäktig tocai, en fyllig pinot grigio och kanske allra mest av den kryddiga, aromatiska terracottalagrade Malvasian som fortfarande finns i massor av norska butiker. Just innan jag ska gå frågar Evangelos om jag möjligtvis känner till deras svenske importör. Hanskulle visst heta Niklas. Och jodå, det gjorde jag.

Stora delar av sortimentet fick följa med hem och jag återkommer inom kort med rapport.

Colfondist ? Javisst!!

2011-07-30T18:51:00.007+02:00

En av mina föresatser inför sommarsemestern var att försöka hitta någon producent som gjorde riktigt prosecco. När jag vistades i Veneto i mitten av 80-talet drack jag ofta och gärna en prosecco innan lunch. Ett rustikt vin, lätt grumligt, mjukt mousserande med tydlig jästdoft, lätt fruktighet, rejäl syra och en avslutning med viss sälta. V'äldigt läskande i värmen och mycket aptitretande. Ett vin man gärna dricker ett glas till av vilket den relativt låga alkoholhalten tillät.

Efter några år hände det något. Prosecco blev fint. Grumligheten och sältan försvann. Flaskorna blev flådigare och prislapparna större. Kanske blev vinerna "bättre" men också mindre typiska och mindre intressanta. Nu har man också nått DOCG-status och riktigt hamnat i finrummet.

På några vinbarer har man kunnat hitta traditionell prosecco men buteljerad colfondo-prosecco har jag inte sprungit på. Colfondo kallas prosecco som fått sin andra jäsning på flaska och där jästfällningen är kvar i flaska vid försäljning. Jag frågade några lagom vinintresserade bekanta och det gav napp. Jag fick några flaskor från en producent i Cartizze som har en liten åkerlapp i den allra bästa prosecco-zonen. Produktionen är så liten att vinet bara säljs till vänner och bekantas bekanta. Inga etiketter och gissningsvis sker försäljningen svart.

Vinet smakar precis som jag vill att prosecco ska smaka. Det skummar rätt kraftigt vid upphällningen men lugnar snabbt ner sig. Doften har den önskade rusticiteten, jästighet och fin frukt. Smaken är frisk, läskande och svalkande med den rätta syran och lätt sälta. En flaska försvinner snabbt.

Jag begav mig till Elisir i Santa Giustina, vinbutiken jag brukar handla i. De alltid haft ett bra utbud med många intressanta producenter. Efter att ha plockat på mig några ströflaskor frågar jag efter prosecco och utbudet är digert. Det finns en mängd flaskor, den ena guldigare och svartare än den andra. Jag frågar efter colfondo och får en lång harang till svar. Något sådant vill vinhandlaren absolut inte befatta sig med. Han försvinner iväg och kommer tillbaka med en flaska som han inte vill sälja till mig. - Det här är bara en övergående trend, rent trams och inget som tillför vinet något säger vinhandlaren. -Vill du ha den så får du ta den.

Det gjorde jag med glädje och ikväll fick flaskan med NV Ca di Rajo Lemoss göra uppackningen av resväskorna lite trevligare. Vinet är halmgult och lätt trevlig. Doften är mycket direkt och inbjudande. Här finns en jästig brödighet, en antydan till blommighet, gröna äpplen och grapefrukt.

Smaken domineras av de gröna äpplena med jästigheten lite mer i bakgrunden. Syran är frisk och bubblorna rätt mjuka. I eftersmaken dyker grapefrukten upp och bjuder lite beska. Ett oerhört trevligt och sympatiskt vin som jag gärna skulle dricka ett eller annat glas av dagligen.

Derailed

2011-07-06T08:45:00.004+02:00

England lär ha en spirande vinindustri, men den här gången kommer vi inte förbi några vingårdar. Istället tar vi seden dit den kommer och skeden i vacker hand och dricker ale och cider.

Ett stort antal små, lokala bryggerier har gått i stöpet över de sista decennierna. Flickan i baren på The Cross Guns - ett trevligt ställe i Avoncliff med anor från 1600-talet - nämner "de fyra stora" som dominerar marknaden. Jag vet inte vilka megabryggerier det handlar om och är inte heller nämnvärt intresserad av att ta reda på det heller.

Här, liksom i Sverige, har det på senare år skett en motreaktion i och med uppkomsten av små, kvalitetsdrivna mikrobryggerier. The Cross Guns stoltserar med ales från Box Steam Brewery, sju miles bort. Bryggeriet etablerades 2004 och gör idag nio ales och porters, med vitsiga namn som Tunnel Vision, Chuffin' Ale, Funnel Blower och Derail Ale. Men ölet är ingen gimmick. Jag väljer Derail Ale, som är baserad på en mycket välbekant historia men har en twist som gör den intressant. Djupt bärnstensfärgad, relativt fyllig och med en uppfriskande citrusfruktighet/bitterhet.

En av de bättre ales jag stött på så långt på den här turen i Cotswolds och Wiltshire. Pubarna inne i Bradford on Avon har gärna Wadworth i sina pumpar. Wadworth är ett ofantligt mycket större bryggeri än Box Steam Brewery, med anor från 1875, men som producerar välgjorda och personliga ales.

2008 Antichi Vinai Petra Lava Rosso

2011-06-29T20:43:00.004+02:00

I går besökte jag systembolaget. Efter midsommarhelgen var ölförrådet heltomt och högsommarvärmen tillbaka. Väl där passerade jag nyhetshyllan och såg till min förvåning att det fanns ett för mig okänt Etna-vin på hyllan. Så väl följer jag nyhetsrapporteringen.

Antichi Vinais hemsida ger inte så värst mycket information. Det framgår att 2008 Petra Lava Rosso är en blandning av nerello mascalese och nerello capuccio som lagrats ett år på fat och flaska. Druvorna har odlats i Randazzo och Castiglione di Sicilia. Kanske behöver konsumenten inte veta mer än så. På importören Tryffelsvinets hemsida hittar jag ingen information alls. Nåväl, vinet får väl tala för sig själv.

Det verkar det inte vara så piggt på allas. Att tala för sig själv alltså. Trots att jag bjuder till med bourgogne-kupa och allt så får jag inte mer än lite lava-mineraler och lite skogstjärn till att börja med. Efter ett par timmar på karaff tittar det fram lite försynt jordgubbsfrukt och ett och annat körsbär. Man kan gissa att merparten av lagringstiden nog skett på fat för här finns lite vanilj och en vis fatkryddighet. Det samlade intrycket blir trots allt det av ett enkelt men korrekt vin.

Smakmässigt gör vinet mig lite kluven. Jag gillar stilen med frisk, blodapelsinaktig syra, bra skjuts i eftersmaken och finkorniga men bestämda tanniner. Samtidigt saknar jag lite stringens i frukten. Jordgubbarna och körsbären tjoar till på ett pliktskyldigt sätt men det känns inte helt övertygande. Den stora behållningen är mineraliteten, det lakritskryddiga slutet och vinets struktur. Jag hade önskat lite mer innehåll.

Till en pasta med tomatsås, oliver, vitlök, kapris och sardeller funkar vinet som sig bör riktigt bra. OK för 119 kr men hotar på inget sätt Tenuta delle Terre Neres Etna Rosso för ungefär samma peng.

2006 Castello di Lispida Terralba

2011-06-28T21:31:00.005+02:00

Jag har skrivit om Castello di Lispidas viner flera gånger tidigare. Ägaren och vinmakaren Alessandro Sgaravatti är en mycket speciell person. Han är utbildad läkare, publicerad poet och driver en av Italiens största camping- och semester-anläggningar. Vinproduktionen finns i Colli Euganei, ett litet område strax söder om Padua.

Castello di Lispidas produktion är liten. Man gör 15 - 18.000 flaskor om året. Jag gissar att vinet inte har någon större ekonomisk eller komersiell betydelse för Alessandro Sgaravatti men han är en ytterst hängiven och seriös producent. Det handlar inte om någon hobbyverksamhet eller något fåfänge-projekt.

Alessandro Sgaravatti är mycket influerad av Josko Gravner. Han gick i lära hos Gravner och skrev texterna till en fantastisk fotobok om naturvinsikonen. Produktionen på Castello di Lispida är rakt igenom naturlig. Terralba har jästs i öppna träkärl. En månads maceration och sedan tre års lagring på stora ekfat. Det är gjort på 80% Tocai och 20% Ribolla Gialla, en typiskt friulansl blandning.

Jag börjar lära mig att viner av denna typen behöver luft. Jag blir därför inte särskilt bekymrad när vinet inte ger ifrån sig så mycket mer än lite mandeltoner, mineraltoner och försiktig naturvinsfunk direkt efter öppnandet. Efter några timmar har det inte hänt särskilt mycket alls. Jag ställer undan flaskan och inväntar bättre tider.

Dag två är det ett helt annat vin. Färgen är förhållandevis ljus med tanke på den långa skalkontakten. Guldgult med liten dragning åt det oranga. Doften har vuxit flera storlekar. Mandeltonerna finns kvar men nu har det dykt upp aprikoser, citrustoner och mycket tydliga vulkaniska mineraler. På toppen finns en inbjudande blommighet och en svårdefinierbar kryddighet. Ett härligt vin att sniffa på.

Det är inte så dumt att dricka heller. Rund, fet munkänsla med mineralerna i främsta rummet. Läcker kryddighet, god frukt, viss honungssötma och fin syra. Välbalanserat och harmoniskt.

Det finns en viss strävhet och en lätt bitterhet i finalen.

Ett riktigt trevligt vin i en stil jag är mycket svag för. Förhållandevis lättillgängligt och inget man behöver vara naturvinsfantast eller Friulienfrälst för att gilla.

Jag köpte min flaska på en restaurang vilket jag gissar gjorde den onödigt dyr. Kostade c a 30 euro. Borde gå att hitta för strax över 20. Kanske något för Carlo att plocka hem. Efter tuffa förhandlingar om priset.

Chateau d'Or et de Gueules 2007 La Bolida & 2009 Qu'es Aquo

2011-06-26T20:39:00.014+02:00

Under vår resa till Costieres de Nimes i våras tillbringade jag och Jörgen en kväll tillsammans med Diane de Puymorin och provade hennes viner. Vi hade en rasande trevlig kväll tillsammans på en-stjärniga restaurangen Le Lisita. Vi var redan trötta efter två dagars intensivt provande, svårt charmade av sällskapet och så fullt upptagna av att ta in sammanhanget att vinerna på något sätt kom bort. Som tur var fick jag med mig två av Chateau d'Or et de Gueules toppviner hem och möjlighet att prova under mindre distraherande former. Jag provade båda vinerna under midsommarhelgen.

2009 Qu'es Aquo är gjort på 100% carignan från 80-åriga stockar. 80% av druvorna har genomgått kolsyrejäsning. Lagring 6 månader på tre år gamla barriquer. Vinet har en djup, tät blåröd färg. Doften är till en början inte helt inbjudande men rätt spännande. Funkig, animalisk och en antydan till brett. Med lite luft tittar frukten fram. Mörk frukt, viol och lakrits gör aromerna betydligt mera inbjudande och skapar en spännande helhet. En doft som verkligen gör något med mig och skärper mina sinnen.

Jag blir inte besviken på smakupplevelsen. Det här är förvisso ett av Chateau d'Or et de Gueules toppviner men det här är så långt ifrån ett traditionellt prestigevin man kan komma. Det här är ett redigt vin. Munnen fylls av vital, pigg ung fruktighet. Mörka bär är det bästa jag kan komma på för det är inte riktigt någon specifik arom som sticker ut. Syran är rejält frisk och lyfter smaken. Tanninerna är mycket finkorniga men bestämda och känns i kinderna. Mycket lång eftersmak med lakrits och viol. Ett ytterst charmerande och personligt vin. Vinet kostar 15.5 euro på gården.

2007 La Bolida är gjort på 90% Mourvedre och 10% grenache. mourvedre-stockarna är 90 år gamla och avkastning ligger på toklåga 10hl/ha. Vinet har lagrats 18 månader på fat av fransk ek. Vinet har en tät mörkröd färg. Återigen en spännande doft. Denna gång mer komplex. Även här finns en lätt funkighet. Tydlig doft av fullmogna körsbär och plommon. Sniffar man vidare kommer det inslag av grillat kött, torkad frukt, oliver, lakrits och torkad frukt.

Doften väckte en lätt oro om att vinet skulle vara lite väl tungt men så var inte fallet. Inte alls. Smaken är verkligen fullpackad med körsbärsfrukt och saftiga plommon. Det finns sötma från den torkade frukten som balanseras galant av den friska syran. Läckert silkiga tanniner och MYCKET lång eftersmak. Wow. Urgott. Ett vin att dricka i stora hedonistiska klunkar. 14.5% alkohol märks bara i form av allt mer svårtydda smaknoteringar. Vinet kostar 24.5 euro.