2015 Daniel Ramos Kpi Garnacha de Gredos

För ett tag sedan provade jag Daniel Ramos amforalagrade 2013 Kpi, en variant som även lagrats på ek och under flor. Det vinet tilltalade mig inte så värst mycket.

 2015 Kpi är enbart lagrat på amfora (eller tinajas som man säger i Spanien) och inte under flor. Det är en helt annan upplevelse. Såklart. Här har vi ett vin med vild, otämjd doft. Stöddig och kraftfull med kryddor och mineraler, fin, ren frukt i form av hallon och mörka körsbär.   Smaken är också den kraftfull med massor av frukt som balanseras snyggt av hög syra och lite oslipade tanniner.

Trodde inte jag skulle kalla en grenache på 14.5% för ett kul vin. Men det här är verkligen fullpackat med drickglädje. Obortstat på gränsen till burdust men blir rent av kärvänligt med något lagom fett och salt från grillen.

Stride Strömme säljer.

2015 Zanotto Rude

Riccardo Zanottos utbud har verkligen växt ! När jag besökte honom för första gången för fyra år sedan gjorde han bara Col Fondo. Sedan hjälpte han till att marknadsföra farbroderns konventionellt tankjästa prosecco och experimenterade med stilla glera och ett rött. Idag gör han ett tiotal viner, allt från köpta druvor. Det finns numera tre Col Fondo-varianter, den ursprungliga, en röd och en orange. Det är inte utan att man kan fundera på om det gått lite för fort...

2015 Rude är glera som fått en tids skalkontakt (har sett uppgifter på "några dagar" men även två veckor). Färgen är hursomhelst guldgul och lite grumlig. Doften bär mycket av ett orangevins kännetecken. Här finns aprikos, mandarin och grönt te i doften men också en lite oren ton som inte låter sig vädras bort. Smaken funkar inte riktigt för mig. Frukt och mineraler finns där. Ok syra och lite ruffiga tanniner. Tyvärr också något slags metallisk biton som stör. På det hela taget känns vinet inte harmoniskt. Dessutom är det på tok för dyrt. Med ett pris på runt 200 kr/flaskan har man hamnat väldigt långt ifrån själva grundidén med Col Fondo, ett rustikt, enkelt o törstsläckande vardagsvin.

2015 Fazenda Prádio Tinto & 2015 Bodegas La Senda 1984 Tinto

Jag fortsätter mitt utforskande av viner från den iberiska halvön, ett område som jag tills för bara några månader var totalt ointresserad av. Jag är full av fördomar men jag gillar att få dem utmanande. Oftast behövs det ett blint glas eller en duktig vägvisare för att jag ska se igenom fördomarna och prova med ett någorlunda öppet sinne. När det gäller Spanien, Portugal och den våg av naturliga viner finns det nog inte så många bättre guider än Felix Chamorro, delägare i Stride Strömme och sommeliere på nyöppnade Brace i Köpenhamn. Häromdagen fick han mig att prova ett par viner från Ribeira Sacra och Bierzo i nordvästra Spanien som verkligen föll mig i smaken.

Fazenda Prádio ligger i Ribeira Sacra i Galicien. Ett litet familjeägt företag med c a 10 ha vinmarker på c a 500 m ö h som framförallt odlar mencia men också en del andra lokala druvsorter. Man tillämpar ekologisk odling men är inte certifierade.

2015 Prádio Tinto är druvren mencia som jästs och lagrats på ståltank. Min första tanke när jag provar vinet är att det doftar och smakar väldigt "franskt". Kan inte riktigt sätta fingret på var i Frankrike men drar åt trosseau från Jura, gamay från Beaujolais eller syrah från norra Rhone. Jordgubbar, lakrits och viol i doften. Smaken är lätt, men med intensitet, slank och frisk. Hög syra och lätta tanniner. När vinet fått lite mer luft så drar det allt mer åt syrah-hållet med tydliga violtoner framförallt i smaken. Överhuvudtaget blir vinet lite rundare och mer generöst fruktigt med luft.
Det här gillar jag skarpt. Här finns massor av omedelbar charm och vinet är en matspelare av rang.

 Bodegas La Senda har sina marker i Bierzo. De ligger på c a 6-700 m ö h. Även de arbetar ekologiskt och hantverksmässigt utan någon certifiering. 2015 La Senda 1984 är också druvren mencia men denna har jästs och lagrats sju månader på franska ekfat. Det här vinet är lite snällare, generösare och rundare än det föregående, lite mindre nervigt. Frukten känns mörkare med körsbär, björnbär och sviskon. Lakrits, tobak och en aning vanilj. Smaken fungerar på precis samma sätt. Fylligare och med lite mer kraft men fortfarande inte tungt. Bra syra som balanserar och lätta tanniner.

Skulle jag tvingas välja ett av de två så blir det 2015 Prádio Tinto. Lyckligtvis slipper jag  och det finns definitivt plats för båda i vinkylen.

2014 Melnikon Vino di Melnik och 2015 Keratsuda

Vinvärlden växer. Åtminstone gör min vinvärld det. Tack vare ett gäng vakna, kunniga och framförallt passionerade importörer (ni vet vilka ni är... Winewise/Terroiristen, Oinofilia, Stride Strömme, Wine Waves, m fl m fl) har jag, och många med mig, fått den ena ögonöppnaren efter den andra. För ungefär ett år sedan var jag i Köpenhamn på en vinprovning. Det mesta vi provade var från östeuropa. Som jag minns den provningen var det hög nivå över hela linjen. Allra mest fokus hamnade på Milan Nestarecs viner men vinet som gjorde allra störst intryck på mig kom från en etikettslös flaska. Den innehöll ett tankprov av 2014 Melnikon Vino di Melnik. Från Bulgarien. Ett samarbete som involverar Stefan Jensen från Terroiristen, Nicoletta Dicova, Christoph Kuenzli från Le Piane och en lokal producent. Som jag minns det smakade vinet ungefär som man skulle kunna hoppas med tanke på vilka som varit inblandade. Just då ville jag ta mitt glas, gå undan och verkligen fokusera på vinet. Jag har provat om några gånger sedan dess och verkligen gillat även om jag inte fått riktigt samma kick av det färdiga vinet som jag fick av tankprovet. Dags att göra en riktig omprovning hemma.

2014 Vino di Melnikon är helt transparant i färgen, nästan som en rosé. Detta trots s-e-x månaders maceration. Doften är lätt och lekfull. Inbjudande. Jordgubbar och mineraler. Lite poulsard, lite pinot noir. Smaken har den perfekta balansen mellan lätthet och intensitet. Söt frukt, bra syra och finkorniga tanniner. Det här är ett enormt charmerande, tillgängligt och öppet vin.

2015 Keratsuda är precis som Vino di Melnikon gjort med sex månaders skalkontakt. Här talar vi alltså om ett orangevin då keratzuda är en vit druva. Aromatisk doft, blommig, tropisk frukt och stenfrukter. Smaken är fyllig, texturen är lite oljig, dämpad/låg syra, bitterhet och finkorniga tanniner. Inte lika omedelbart och lättgillat som det föregående, framförallt på grund av den förhållandevis låga syran i kombination med oljigheten. Jag tilltalas ändå av vinet, kanske framförallt för att det är sitt eget.

Båda vinerna är gjorda utifrån lokala traditioner i ursprungsområdet. Lång maceration och lagring på stora fat. Även om min kunskap om traditionerna i Melnik och Kresna-dalen är rätt begränsad så känns vinerna traditionella och ursprungliga.  Produktionen är mycket liten. Av det röda producerades 600 flaskor, av det vita 500. Winewise/Terroiristen säljer i Danmark. Wine Waves har tagit in Vino di Melnikon

2015 La Maliosa Bianco

Senaste veckan har jag haft förmånen att prova en massa bra orangeviner från Friulien och Slovenien. Viner från ett område med lång tradition att göra vin på vita druvor med lång skalkontakt. En del producenter har jag följt i snart tio år och hos många har det skett en stor kvalitetsutveckling. De senaste åren har orangevin blivit hett och tekniken har spritt sig. Resultaten är minst sagt varierande.

Vinet som får mig att tänka i dessa banor är 2015 La Maliosa Bianco från Maremma i Toskana. Producenten arbetar biodynamiskt och med minimala interventioner i källaren. Det är gjort på tre lokala druvor som kommer från en vingård med gamla stockar. Vinet har fått fyra veckors skalkontakt, det har lagrats på stora ekfat och buteljeras ofiltrerat och osvavlat.

Så långt är väl allt gott och väl. Men... Producenten talar om att det ska få några minuter i glaset innan man smakar. Jag skulle nog vilja säga att det behöver luftas några timmar för att komma igång. Första kvällen är det vresigt och tillknäppt. Inte mycket frukt att tala om, hög syra, lite bittert och med en märklig metallisk bismak i avslutningen.

Dag två har det öppnat upp betydligt. Doften är renare med citrus, honung och kryddor. Smaken känns fylligare och mer generös. Helt knastertorrt, hög syra och rätt kännbara tanniner. Och en begynnande musighet. Det känns fortfarande som ett rustikt och enkelt vin. Inte direkt dåligt men ospännande och endimensionellt

Jag gissar att 2015 La Maliosa Bianco kommer att utvecklas med några års lagring. Förhoppningsvis blir producenten också bättre med några ytterligare årgångar innanför västen.

 En halvpall vin importerar till Sverige medan Vinhacker säljer i Danmark

2014 Oltretorrente Timorasso

Timorasso är vanligtvis ingen druva som höjer min puls något nämnvärt. Minns att Carlo Meroli hade ett gäng för några år sedan som var bra utan att riktigt få igång mig. Jag börjar dock lära mig att under rätt omständigheter och i händerna på rätt person så verkar vad som helst kunna hända. Och det gör det ju allt oftare.  Man ställs inför ögonöppnare efter ögonöppnare och vinvärlden är i förändring

Som med det här vinet, 2014 Timorasso från producenten Oltretorrente i Colli Tortonesi. Det tar lite tid för mig att fatta, eller möjligen är det vinet som behöver tid för att öppna upp, hur bra det här egentligen är. Doften är verkligen aromatisk och fullpackad med gula frukt, honung, blommighet och mineraler. Smaken är riktigt kraftfull och fyllig. Citrus, mineraler och honung. Någon stans smyger sig en lätt rökighet in.

Först är det kraftfullheten som imponerar men det här är definitivt inget vin som bara går på kraft. Just nu är det väldigt ungt men man får ändå hintar om vad som väntar iform av djup och komplexitet om några år.

Importeras till Danmark av Vinhacker

2011 Klinec Gardelin

Klinec går verkligen från klarhet till klarhet. Jag provade deras viner för första gången för snart tio år sedan. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Sedan dess har jag hunnit besöka dem i Medana vid flera tillfällen och har haft tillfälle att prova deras viner vid många tillfällen. Ändå så tar mig 2011 Gardelin med överraskning.

Här har vi ett vin gjort påpinot grigio med fem dagars skalkontakt som jästs på betong och lagrats två år på jästfällningen i stora fat av acaia. Det är blekt ljusrött i färgen. Doften är initialt lite reduktiv men det vädras snabbt bort. Sedan tonar det fram försiktiga röda bär, apelsinskal, honung, äpplen och nötighet. Visst känns det att man har ett orangevin i glaset men det är långt ifrån någon karikatyr.
Smaken är superfrisk. Fruktig och kryddig med hög, frisk syra. Rejält med mineral och ett lätt tanninnafs i avslutningen.

Det här gör mig glad. Vinet flyttar verkligen fram positionerna för vad ett orangevin kan vara. Välbekant men likväl ett vin som lite granna rör om och utmanar. Jag brukar tycka att skalmacererad pinot grigio från Collio/Goriska Brda kan bli lite för mycket och för tungt. Klinec håller stilen och kombinerar det druvtypiska med ett extra syralyft och resultatet blir något som man kan kalla för stort. På något sätt lyckas Klinec ge uttryck för såväl området som druvan och något hustypiskt.

Säljs av Wine Waves genom privatimport och via Terroiristen.

2015 Nicolini Rosso Nicolini

När jag googlar borgogna nera eller borgogna nera istriana får jag inga andra träffar än de som gäller Nicolinis vin. Jag har sett att någon kroatisk producent använder druvan men Nicolini lär vara den ende italienske producenten som odlar borgogna nera. Och man gör bara runt 1.000 flaskor per år. Gissningsvis odlas druvan på annat håll under annat namn men jag har inte kunnat hitta någon sådan information.

Även om druvan är obskyr och vinet personligt så finns här mycket som känns välbekant. Färgen är mörk röd med lite blåton och ganska tät trots mycket kort maceration, Doften är lite lätt funkig, blommig och med mörk bärfrukt. Smaken bjuder på hög intensitet med inslag viol, sura plommon och lakrits. Frukten är polpös och nästan tuggbar. Hög syra och synnerligen lätta tanniner. Man kan lätt associera till både gamay och blaufränkisch

Det här är ett enkelt men nästan rörande genuint vin. Jag får verkligen känslan av vino come una volta. Något, ursprungligt, oförställt och äkta.

Cibi&Vini säljer

2011 Klinec Rebula

Det här är ett orangevin. På riktigt. Här finns både färgen och karaktären. Klinec tillhör det man kanske kan kalla andra generationens orangevins-producenter. De som inspirerades av Gravner, Radikon och Movia. De som tog en risk och började långt innan det var trendigt. De som idag verkligen vet vad de sysslar med.

2011 Rebula (eller ribolla gialla som man säger på den italienska sidan) har fått 10 dagars skalkontakt. Både färg och struktur vittnar om längre maceration men uppgiften är från producenten. Vinet har jäst på betong och lagrats sur lie i två år på stora, väl använda acaciafat.

Doften har alla de där typiska orangevins-markörerna. Här finns torkade aprikos, grönt te, nötter, honung och lite oxidativa inslag. Textbook stuff. Och även om det är metoden som talar här så finns det banne mig druvkaraktär så det räcker. Ribolla med skalkontakt ger verkligen ett tufft vin med en lite råare framtoning. Karaktären känns ännu tydligare i smaken.

Som med så många andra orangeviner kräver Klinecs rebula rejält med luft för att släppa loss. Till en början känns det lite enkelt med hög syra och tydliga tanniner som det mest framträdande dragen. Men sedan öppnar det upp med aprikos och andra torkade frukter, honung och kryddtoner. Doften som gett en liten hint om sötma luras såklart. Vinet är absolut bentorrt, syrorna höga och precisa och tanninerna tydliga. Fylligt och med lång eftersmak.

I nuläget är det här väldigt ungt och en del skulle kanske uppleva det som alltför rustikt. Klart är att det kommer att utvecklas fint under många år framöver.

Wine waves importerar till Sverige, Terroiristen säljer i Danmark

2015 Cardone Falera Fiano

Det här vinet önskar jag att jag kunde gå in och köpa på systembolaget för sådär en åttionio spänn, en enkel, ren och rak fiano från Apulien. Tyvärr finn det inte en endaste fiano att tillgå utanför beställningssortimentet....

Vinet är ljust guldgult och helt klart. Doften är ungfruktig och inbjudande. Äpplig, lite citrus, vita blommor och örter. Okomplicerat, enkelt och väldigt sympatiskt. Smaken funkar på precis samma sätt. Friskt, fruktigt, välbalanserat och med bra syra.

Jättefint vardagsvin och väldigt användbart matvin av en typ som jag verkligen tycker förtjänas att lyftas fram.

2014 Glinavos Paleokerisio

Här har ni ett vin som verkligen utmanar gränserna, åtminstone mina, för hur ett vin kan smaka. Märkligt nog finns det här i Systembolagets beställningssortiment och dessutom för ett väldigt rimligt pris.

Producenten Glinavos håller till i Greklands nordvästra hörn, inte så långt från den albanska gränsen. Man odlar både inhemska och internationella druvor. Odlingarna ligger på cirka 600 m ö h. Hur man arbetar i markerna vet jag inget om. Det finns inga uppgifter om huruvida de arbetar ekologiskt, biodynamiskt eller konventionellt. Däremot talar man om att kombinera traditon och nytänkande vilket Paleokerisio verkar vara ett exempel på, en nytolkning av ett traditionellt vin. 2014 Paleokerisio är i huvudsak gjort på den vita druvan debina som fått ungefär två veckors skalkontakt. Det finns dessutom en liten del av den röda vlahiko. Vinet jäser först på ekfat och genomgår en andra jäsning på sluten ståltank.

Vinet är lätt mousserande, vad italienarna skulle kalla frizzante. Vinet är helt genomskinligt i en mörk bärnstensnyans, lite mer rött än ett "nornalt" orangevin. Doften är till en början lite funkig. Här finns torkade aprikoser, kryddtoner, honung och apelsinskal. Även om doften är spännande, lite ovan och utmanande så är det ingenting mot vad som väntar...

Jag skrev i inledningen att vinet verkligen utmanar mina gränser och jag är inte helt säker på att jag hade gissat vin om jag fått det blint. Smakmässigt ger det associationer till såväl italienska aperitifer (ni vet sådana där man blandar bittertsöt läsk med vin), belgisk öl och orangevin. Här blandas bittert/beskt med sötma och syrlighet. Här finns mer av de torkade aprikoserna, kryddor, plommon och i avslutningen lätta tanniner. Trots en del restsötma känns vinet uppfriskande och läskande.

Perfekt till aperitif och riktigt bra till gorgonzola med lite söta tillbehör.

Producenten Domaine Glinavos har ytterligare sju viner i beställningssortimentet. Det är inte utan att jag blir nyfiken på att prova mer och vinet som lockar mest är den druvrena frizzanteversionen av debina.

2011 Ronchi di Cialla Schioppettino di Cialla

Jag har länge tyckt att schioppettino är en fascinerande druva som har de där speciella egenskaperna som kännetecknar intressanta viner. Det handlar om att kunna vara både och, att kunna kombinera lätthet och kraft. Att det finns inneboende, kontrasterande egenskaper som skapar spänning. För att ytterligare bygga på det till synes paradoxala skulle jag vilja säga att det finns ingenstans de kontrasterande egenskaperna framträder med en så svårupptäckt tydlighet som hos Ronchi di Ciallas Schioppettino di Cialla... Det jag försöker uttrycka är att det här är ett vin som kräver uppmärksamhet och det är lätt att missa poängen.

2011 Schioppettino di Cialla är till en början rätt blygt och återhållsamt i doften. Med lite tid i glaset tittar det fram lite violer, ett inslag som blir allt mer framträdande. Röda bär, pepprighet och lite fatkryddor. Lugnt, harmoniskt och elegant trots sin ungdom.

I smaken blir de där kontrasterna jag talade om verkligen tydliga. Vinet upplevs som förledande lätt och vid en första sipp ganska enkelt men med tid i glaset och uppmärksamhet så framträder djupet, elegansen, komplexiteten och balansen. Skogsbär, violer och en lätt rökighet. Perfekt balans mellan syra, frukt och tanniner.

Det här är väldigt gott här och nu men kommer att utvecklas mycket med lagring. Ronchi di Ciallas viner är gjorda för att lagras och de erbjuder fortfarande mer än 30 år gamla flaskor från

Läs gärna om mina besök hos producenten

4xGarnacha

Det som benämns "Det Nya Spanien", ibland t o m "Det Nya Nya Spanien" har gått mig rätt spårlöst förbi. Har provat en del orangeviner jag gillat men ändå inte följt upp. Gissar att det åtminstone i viss utsträckning handlar om att jag inte riktigt fixar att springa på alla bollar när det händer så mycket spännande på så många håll.

Häromveckan var jag på en vinbar i Köpenhamn och serverades ett glas blint. Han som hällde frågade vad jag tyckte och om jag kunde gissa vad som fanns i glaset. Jag tyckte om och kunde gissa men gissade inte rätt. Däremot blev jag fascinerad av vinet i glaset som var något alldeles eget.

Vinet jag fick blint kom från Sierra de Gredos i centrala Spanien, ett par timmars bilfärd från Madrid. Även om det odlats vin länge i området så har det inte varit specialiserat utan det har handlat om ett traditionellt blandjordbruk. De flesta odlare vinifierade inte utan sålde druvorna vidare. Sierra de Gredos är faktiskt Spaniens nyaste DO. Under de senaste åren har det emellertid dykt upp ett flertal unga producenter som förstått att här finns mycket goda förutsättningar att göra unika viner. Vi talar om mycket högt belägna vingårdar med riktigt gamla, lågavkastande stockar, ofta över hundra år gamla. Jordmånen är en blandning av sand och schist.
 
Nu sitter jag här med fyra  grenacheviner gjorda av två olika Sierra de Gredos-producenter.

Rubor Viticultores
Rubor drivs av Orlando Lumbreras och Ruben Diaz. Den totala produktionen ligger på c a 15.000 flaskor per år. De har satsat mycket på att rädda övergivna vingårdar, odlar biodynamiskt och med minimal intervention i källaren.

2015 Los Besos Que Te Roble kommer från en vingårdar med gamla stockar belägen på c a 1.000 m ö h. Vin är delvis kolsyrejäst och har lagrats på ståltank. Färgen är blåröd och helt transparent  Doften lite lätt funkig med vital frukt i form av jordgubbar. Tydliga mineraltoner. Smaken är frisk med ren fruktighet, bra syra och finkorniga tanniner. Förledande lätt munkänsla trots 15% alkohol. Ett enkelt, okomplicerat och direkt charmerande vin. Kostar 110 DKK hos Stride Strömme

20014 Groove har lagrats i sex månader på använda 500- och 225-liters fat. Druvorna kommer från en vingård med lite annan jordmån än Los Besos. Redan när man ser vinet så förstår man att det här är något helt annat än det föregående. Det är betydligt tätare och mörkare i färgen. Doften är också mer komplex. Här finns jordgubbar, körsbär och lite fatkryddor. Fortfarande ungdomligt men med ett helt annat djup än det föregående. Smaken är fyllig och kraftfull utan att vara tung. Läcker frukt med stort djup, frisk syra, mineralitet och igen distinkta men finkorniga tanniner. Verkligen ett fascinerande vin med stor personlighet. Väldigt gott och tillgängligt nu men med framtiden för sig. Imponerande att man kan få till ett vin med 15% alkohol som inte känns det minsta tungt eller svårdrucket. Gissar att det är syrorna och minraliteten som fixar till det. KOstar 195 DKK

Daniel Ramos

Daniel Ramos är hälften spanjor, hälften australienare och utbildad enolog. Han drog igång projektet i Sierra de Gredos 2005. Även här arbetar man med riktigt gamla stockar odlade på mellan 700 och 1.000 m ö h och en uttalad ambition att låta druvor och jordmån få maximalt uttryck. Daniel Ramos har två produktlinjer; Zebreros Finca, som arbetar med konventionell vinifiering, och Kpi där vinerna vinifieras på amforor (tinajas) vilket är i linje med lokala traditioner.

2013 Kpi är alltså jäst och delvis lagrats på tinajas men har även fått en tid på använda ekfat. Aktuell årgång lär det även ha bildats ett flor. Vinet är helt klart och tegelfärgat. Doften är lätt oxidativ och jag får inte riktigt ihop doft- och synintryck. Associatonerna drar mer åt sherry eller jura. Smaken känns något mer konventionell. Som ett riktigt moget rödvin som tappat frukten. En del mognadstoner och dämpad syra. En kuriositet men inte överdrivet spännande. 110 DKK.

2010 Zerberos A+P är ett helt annat vin. Här har producenten blandat grenachedruvor från två olika typer av jordmån. Vinet har lagrats på 3- 4 år gamla ekfat. Färgen är helt klarröd och transparent. Doften bjuder på en mognadstoner, björnklister, målarlåda och röda bär. Smaken är verkligen frisk med fin syra. En del mognadstoner och lite nedtonad frukt. Återigen de där finkorniga tanninerna. Ett verkligen intressant  vin där kombinationen av begynnande mognad och vitala syror skapar spänning. Utan tvekan ett fynd för 175 DKK

Måste säga att året har inletts med en riktigt ögonöppnare och jag vill definitivt prova mer, både från Sierra de Gredos och andra delar av den iberiska halvön. Man kan se en mycket tydlig röd tråd hos de här vinerna (om man bortser från det amforalagrade), en tråd som handlar om fin fruktighet, frisk syra och finkorniga tanniner som vittnar om kombinationen av duktiga vinmakare och de mycket speciella förutsättningarna som råder.

Av de fyra provade vinerna är det definitivt 2014 Groove och 2010 A+P som är mina favoriter. Groove dricker jag gärna rakt upp och ner medan A+P är utan tvekan det bästa matvinet just nu. Los Besos Que Te Roble smakar bäst lätt kylt. Alla fyra säljs via Stride Strömme.