2014 Domaine Les Grange Tiphaine Quatre Mains

I helgen fick jag möjlighet att prova ett stort antal viner ur Bonden&Vinets intressanta portfölj. Omständigheterna var lite småstökiga med mycket folk och många viner. Ett vin stack ut lite extra och jag återkom till det flera gånger under eftermiddagen. Stack ut är förresten kanske inte helt rätt uttryck. Snarare var det så att det smög sig på mig och fångade min uppmärksamhet undan för undan. Jag insåg att jag behövde dricka vinet och det under lite mer ordnade former.

Domaine Les Grange Tiphaine har sina marker i Touraine och Montlouis i Loire. Damien Delécheneau är tredje generationens vinbonde och förfogar över 10 ha vinmark, en stor del med riktigt gamla stockar. Han har haft ansvaret för vinerna i några år och ställde snabbt om till ekologisk odling med en dragning åt det biodynamiska. 

http://www.bondenovinet.se/

2014 Quarte Mains är fatjäst sauvignon blanc. Tydligen har Damien Delécheneau en liten plätt silexjord planterad med gamla stockar av en unik klon. Vinet är ljust guldgult i färgen. Vinet är aromatiskt men på ett elegant och återhållsamt sätt. Det druvtypiska finns där men på ett väldigt subtilt sätt. Doften domineras av äpplen, päron och persika tillsammans med nedtonad fläder och krusbär. En del örter och flinta. Munkänslan är lite fet och Quarte Mains har en smak med pondus utan att vara tungt. Aromerna går igen i smaken. Frisk syra som nog upplevs som lite mildare genom frukten och den gräddiga munkänslan. I avslutningen en lätt strävhet.

Jag gillar det här skarpt. Det här är verkligen fantastisk sauvignon blanc i en egen stil som ändå inte förnekar vare sig ursprung eller det druvtypiska. Bonden&Vinet säljer via privatimport.

2014 Sclavos Metagitnion

Jag postade om 2014 Sclavos Metagitnion på Instagram häromdagen och skrev att jag skulle återkomma på bloggen när jag skaffat lite mer information om vinet. Det här vinet väckte verkligen min nyfikenhet och min lust att ta reda på mer. Dessutom är det alldeles för bra för att bara få några rader som druknar i flödet. Så mycket mer information har jag egentligen inte lyckats få fram. Snarare är det väl så att nyfikenheten ökat...

Evriviadis Sclavos är alltså en av de stora pionjärerna när det gäller biodynamisk vinodling och naturligt vinmakande i Grekland. Han håller till i Lixouri på ön Kefalonia som verkar kunna erbjuda en massa spännande i vinväg. Det är först relativt nyligen som vinlusen nått ön och här finns en hög andel pre-phylloxerastockar. Dessutom finns det många lokala druvsorter.

Vinet är gjort till 100% på inhemska druvan vostilidi från 100-åriga stockar. Ingen klarning, ingen filtrering, inget svavel och lagring på använda ekfat. Vinet är bärnstensfärgat men har inte macererats. Doften är minst sagt speciell med torkad frukt, kanderarde citrusskal och nötter. En del fattoner och oxidativa drag.

Smaken är lika speciell den. Speciell men absolut inte konstig eller svår.Den rör sig på gränsen mellan det bekanta och det okända, och landar i något alldeles, alldeles eget. Den är fyllig och kraftfull med hög koncentration. Mer torkad frukt, citrus, nötter, lite vanilj och bränt socker. Medelhög syra och extremt finkorniga tanniner. Jag hinner tänka på sherry, på madeira (sercial) och på traditionell vit rioja och faktiskt på mogen cognac. Och det ska inte tolkas som att vinet känns spritigt, för det gör det absolut inte.

Att 2014 Metagitnion överhuvudtaget existerar måste ses som en bedrift av herkuliska mått. I januari det året drabbades nämligen Kefalonia av en svår jordbävning och Scavlos produktionsanläggning fick stora skador. Likväl förmådde Evriviadis Sclavos producera förstklassiga viner bara några månader sedan. Metagitnion är det tredje Scalvos-vinet jag provar. Allt har varit top notch och jag vill ha mer. Och veta mer. Om både producenten och ön.

Importeras till Danmark och Sverige av Oinofilia.

Vinets lov av Carl A Andersson

Jag tillbringar rätt mycket tid, eller kanske jag borde skriva åt skogen för mycket tid, åt att leta efter vinylplattor på loppisar och i secondhandbutiker. Tiden då man verkligen kunde hitta guldklimpar är ju sedan länge förbi men en och annan godbit dyker upp ibland. Ska man titta lite krasst på mitt letande så kan man nog säga att det inte lönar sig. Fast så är det ju med mycket annat man ägnar sig åt. Svampplockning och sportfiske t ex. Skulle man börja räkna timpeng så blir den nog inte så hög... Men det är ju nåt med letandet, sökandet, rotandet eller fiskandet som lockar. Sedan finns ju det där med sidofångster. Blir det inga plattor så hittar man alltid något läsvärt.

Som t ex Carl A Anderssons "Vinets Lov - Vinprovaren berättar". Boken gavs ut 1983 men då det i förordet står att texterna varit publicerade på annat håll, framförallt i DN, gissar jag att merparten av bokens innehåll kom till på 70-talet. Carl A Andersson var en gång i tiden inköpschef på Systembolagets importavdelning och sedan vinskribent på DN. Han var alltså den som föregick Bengt-Göran Kronstam...

Carl A Andersson var verkligen old school. Hans vinvärld kretsade kring bordeaux, bourgogne, champagne och port men mycket av det han skriver i "Vinets Lov" får mig att höja på ögonbrynen. Texterna är också oldschool, lärda och lätt kåserande men absolut inte utan djup. Han har en förmåga att fånga läsaren och väcka nyfikenheten. Carl A Andersson skriver aldrig läsaren på näsan. Hela hans hållning präglas av öppenhet och nyfikenhet.

Här finns texter om Jura-viner, om Beaujolaise, Vino Verde, Chateauneuf-du-Pape och Österrikiska Viner. Det för mig allra mest förvånande och läsvärda kapitlet har rubriken "Vin på de Gambles vis" och handlar om biodynamiskt vin. Där kan man läsa följande:

          "När man talar med vanliga odlare, handelns folk och t o m forskare häpnar man över konservatismen...
           Jag tycker man ska uppmuntra biodynamisk odling av vin därför att erfarenheten säger mig att potatis
           och grönsaker blir godare utan konstgödsel och besprutningar med kemikalier. Varför skulle då inte vinet
           också bli godare?
           Det finns allt fler som reagerar mot det industriella jordbruket och som är villiga att betala en slant extra för
           det som kan tänkas vara sundare och godare - hushållsgrisens fläsk, den späda gödkalven, kycklingen med
           muskler av utegående, grönsaker vuxna ur naturlig dynga och vin som de gamble gjorde det. Vi är så många 
           redan att Systemet och Spritcentralen måste reagera och ge oss ett biodynamiskt vin att prova!"

De orden skrevs alltså för ungefär 40 år sedan av en vinskribent på väg mot pensionsålderna. En vinskribent som vägrade sätta betyg på vin.  Carl A Andersson skrev fem vinböcker och även fem barnböcker. Jag ska försöka hitta de andra fyra vinböckerna och förhoppningsvis springa på några rara vinyl under letandet.

2014 Burja Estate Burja Noir

Jag håller mig kvar i Vipavska Dolina, eller Vipava-dalen i allra västligaste Slovenien. Häromdagen drack jag Burja Bela och idag Burja Noir.  Burja Estate fokuserar helt på inhemska druvor. Med ett undantag.  Primoz Lavrencic älskar pinot noir efter att ha arbetat en tid på Domaine Leroy i bourgogne. Och hans tolking av druvan är väldigt burgundisk...

Vipava-dalen har ett lite svalare klimat än närliggande Brda och det märks tydligt på Burja Noir. Vinet har jästs med naturligjäst på ståltank och fått knappt två veckors maceration. Lagringen har skett på både stora fat och begagnade barriquer i två år. Vinet är ljust rubinrött och helt klart. Doften är ren och frisk med röda bär, lätt kryddighet och en lätt antydan till fat. Smaken känns relativt lätt och elegant men har stor intensitet. Hallon, körsbär och mineraler. Frisk syra och lätta tanniner.

Helt klart en väldigt välgjord och spännande pinot. God nu, men kräver definitivt mat för att riktigt komma till sin rätt, och med framtiden för sig.  Finns att köpa via privatimport från Winewaves.

2015 Bott Frigyes Kadarka

Jag googlade runt lite för att skaffa något slags uppfattning om vad kadarka kunde vara för någon druva och fick då bland annat lära mig att den i Rumänien och Bulgarien kallas gör gamza. Jag fick genast något slags förnimmelse om att det någonstans i minnesbanken finns någon diffus tonårshågkomst av den druvan. Eller kanske det är brist på hågkomst... Nåväl jag befarade en kraftfull, syltig historia. Istället möttes jag av motsatsen.

2015 Bott Frigyes Kadarka är en blåblekt ljusröd, helt transparent uppenbarelse med en matchande doft. Floral, sval, komplex och elegant. Lite lätt pinotkryddig, körsbär, röda vinbär och blodapelsin. Smaken är lätt, sval och mycket elegant. Mer av den finlemmade bärfrukten och kryddigheten, frisk syra och fjäderlätta tanniner. Lite lätt grön i avslutningen men inte alls på ett negativt sätt.

Det här var inte vad jag hade väntat mig. Inte alls. Jag trodde kadarka var en betydligt mer kraftfull .druva. Och det kan den kanske vara. Här, i Bott Frigyes tolkning blir den till en graciös ballerina. Rekommenderas starkt till den som gillar lättare gamay och pinot noir

Privatimport via Wine waves

2015 Burja Estate Burja Bela

Jag har länge tänkt att jag skulle återvända till västra Slovenien och den första vinresan jag
och min forne medbloggare Jörgen gjorde för snart tio år sedan. Till Brda, Vipava och Kras. Rent faktiskt har jag varit tillbaka flera gånger. Men jag tänkte nu gå tillbaka till det vi skrev då och låta några nya tappningar från producenterna vi besökte den gången få ackompanjera läsandet.

Den som allra först satte mig i kontakt med skalmacererade viner, orangeviner om du så vill, var Primoz Lavrencic. Mötet ägde rum året innan min och Jörgens Slovenien-resa på den Slovenska vinfestivalen i Helsingör. Det var en verkligen omtumlande upplevelse. Vi hade precis börjat orientera oss i vinvärlden när vi mötte en hel sal full med kaxiga slovenska vinmakare som kom att ställa alla begrepp på huvudet för oss. Jag blev helt frälst på orangevin direkt och fascinationen har blivit bestående.

Kanske var det bra att det var hos Primoz Lavrencic vi började. Han tillhörde då, och gör det väl fortfarande, de mera konventionella vinmakarna som arbetade med relativt kort skalkontakt. Vi fick så att säga en möjlighet att vänja oss innan vi kom i kontakt med hardcore orangeproducenter. Nåväl mötet på den Slovenska vinfestivalen ledde till att vi ett antal månader senare besökte Slovenien och producenten som då hette Sutor men nu kallar sig Burja Estate.

2015 Burja Bela är en field blend på lika delar riesling, ribolla gialla och malvasia istriana som blandats med 10% "andra druvor". Druvorna kommer från 25 - 70-åriga stockar som växt på klassisk ponka på ungefär 200 m ö h. Vinet har fått ungefär en veckas skalkontakt, är spontanjäst och har lagrats på stora fat.

Färgen är djupt guldgul och varken färg eller doft bär någon större prägel av skalkontakten. Det är malvasian som dominerar doftpaletten med rik aromatik. Lite lätt blommig, tropisk frukt, honung och så den där typiska ponka-mineraliteten. Smaken är också den rik och fyllig med en riktigt fet munkänsla. Här märks att vi har med ett macererat vin att göra. Kryddigt med mera tropisk frukt, blommighet, dämpade syror, lätt strävhet och en aning bitterhet i avslutningen. Gott att dricka nu men kommer att bli bättre om något eller några år när det tappat lite babyhull.

 Kul  att prova Primoz Lavrencic igen efter några års frånvaro från mitt köksbord. Jag kan konstatera att medan det hänt massor i vinvärlden sedan jag senast drack något från Sutor/Burja. Det har inte hänt lika mycket med  Lavrencic's viner. Det jag då upplevde som något helt uppseendeväckande, rent av omtumlande,  känns ganska konventionellt nu. Och det ska absolut inte uppfattas som något negativt för det här är som sagt riktigt bra och gediget hantverk.

Jättekul också att Burja nu fått en svensk importör. Vakna Wine Waves, som har en verkligen spännande katalog med viner från östra Europa, började nyligen plocka hem vinerna.

Du kan läsa om våra tidigare kontakter med Primoz här

2014 Sclavos Orgion

Plötsligt händer det. Man får oväntat besök. Av ett vin som utmanar ens fördomar och ens preferenser. På ett pågatåg påväg norrut från Malmö.

Jag har provat några av  viner tidigare och de har absolut imponerat på mig men då har sammanhanget varit ett annat, vinerna har provats tillsammans med en massa andra viner eller då mitt fokus inte varit det bästa. Men här på tåget kan jag ge 2014 Sclavos Orgion den uppmärksamhet det förtjänar.

Vet egentligen inte så mycket om producenten Evriviadis Sclavos mer än att han är en av pionjärerna när det gäller biodynamisk och naturlig vinproduktion i Grekland. Han håller till i Lixouri på ön Kefalonia och satsar helt på inhemska druvor. En del viner är osvavlade medan andra får en minimal dos.

Vinet är gjort på 100% mavrodaphne och elegant mörkrött i färgen. Doften är väldigt komplex med den mörka frukten i centrum. Blåbär o plommon. En del österländska kryddor, läder, florala övertoner och en del animala stråk.  Fataromerna finns där med en antydan till vanilj som är en väl integrerad del av helheten. En väldigt precis fathantering skulle jag vilja säga. Smaken är en direkt spegling av doften. Komplex, perfekt balans mellan frukt, syra och tanniner. Ett vin med massor av energi, dynamik och elegans

Jag skrev i inledningen att vinet utmanade mina fördomar och preferenser. En uppgift det klarar utan att egentligen provocera. Det känns mer som att bli lockad och förförd in i något som är både välbekant och främmande. För min del handlar utmaningen mest om kombinationen av mörk frukt och ekfat. Kan bara konstatera att här fungerar det fantastiskt bra. Och för säkerhets skull påpeka att jag fortsatte provandet efter hemkomsten.

Finns att köpa hos Oinofilia

NV (2014) Frederic Cossard Lasyrah de Talés

Här är ett vin som prickar mitt i krysset vad gäller mina smakpreferenser. Sånt gör mig alltid lite extra nyfiken och det här är ett lite speciellt vin. Frederic Cossard är verksam i Bourgogne där han driver Domaine de Chassorney. Han arbetar biodynamiskt och använder inget svavel. Dessutom gör Frederic Cossard denna druvrena syrah på druvor inköpta från Cotes du Ventoux. Och att det handlar om köpta druvor verkar inte påverka kvalitetskraven.

2014 Lasyrah de Talés är sådär blårött som ung syrah ska vara. Doften tar ungdomliga krumsprång ur glaset men inte helt utan en viss elegans. Det är extremt druvtypiskt med blå, sval fruktighet. Svarta vinbär och björnbär. Här finns en del örttoner, lakrits, svarta oliver och mineraler. Lite rustik funkighet men absolut inget som stör. Massor av liv och energi. Smaken matchar doften på ett helt klockrent sätt. Massor av saftig, läskande bärfrukt som kittlar tungan. Frukten känns rätt söt men balanseras perfekt av syran. Mer lakrits och oliver. Finkorniga tanniner.

Lätt att se det här som ett klunkarvin. Och gudarna ska veta att det är lättdrucket men det är mycket mer än så. Skulle väldigt gärna återvända till detta om något eller några år. Dessutom, ett osvavlat vin som håller ihop fint över två dagar i öppen flaska.

Privatimport via Vin&Natur

Tre röda från Vino Nostrum: 2014 Principiano Barbera D'Alba "Laura", 2011 Caiarossa Pergolaia och 2013 Francesco Guccione NM

Jag fortsätter med tre röda ur Vino Nostrums sortiment. Först ut är en gammal favorit, Principianos Barbera D'Alba "Laura". Vinet har åtminstone tidigare funnits i beställningssortimentet och för inte så länge sedan i en Caviste-låda. Här är alltså avsändaren en annan men vinet visar sig från samma förtjusande sida som vanligt. Färgen är tät och ungdomligt blåröd. Det doftar blandsaft med en stor andel körsbär och lite viol. Verkligen ren, rak och omedelbar doft. Och smaken är precis likadan. Det smakar osötad blandsaft. Frisk, saftig och nästan tuggbar frukt, fin syra och väldigt lätta tanniner. Ett alldeles perfekt vardagsvin som är helgjutet till pizza och en väldig massa annan mat med italienskt ursprung. Efter ett dygn i öppen flaska får vinet mer djup och visar upp en annan, mer seriös sida. Ett vin som funkar både som drick nu och för lagring

Inför 2011 Pergolaia hyste jag en viss tveksamhet. Sangiovese-viner med en andel internationella druvor, här merlot, cabernet franc och sauvignon brukar inte vara min grej. Mina negativa förväntningar kom rejält på skam. Det här är nämligen ett rejält, jordnära och rustikt vin. Vinet är gjort på c a 90% sangiovese som lagrats på använda 500-liters fat i ett år och sedan på betong eller större ekfat. Doften ger plommonfrukt, lite rökta toner och tobak. Smaken är ganska kraftig och har rejält med söt plommonfrukt, örter och tjära. Frisk syra och tydliga tanniner. Återigen ett bra matvin som står pall för det mesta. Gott nu men vinner på några års lagring.

Allra mest nyfiken var jag på 2013 NM från Francesco Guccione. NM står för nerello mascalese men vinet kommer inte från Etna utan från Monreale sydväst om Palermo. Francesco Guccione har 6 ha där han odlar inhemska druvor som perricone, trebbiano, catarratto och nerello. Odlingarna ligger högt, c a 500 m ö h på kalk och järnrika jordar. Guccione arbetar biodynamiskt i markerna och med minimal intervention i källaren.

2013 NM skiljer sig rätt mycket från den nerello mascalese jag lärt känna från Etna men det finns likheter också. Initialt är ger doften mossade jordgubbar, körsbär, österländska kryddor och mineraler. Med lite luftning så mörknar doftpaletten och drar mer åt björnbär och plommon. Det finns också ett floralt stråk. Smaken är lite motesägelsefull. Det är ett kraftfullt vin men det är på inget sätt tungt. Söt, mogen bärfrukt, torkad frukt och läder. Syran är något dämpad och avslutningen är packad med järnrost och extremt finkorniga mineraler.

Gucciones nerello mascalese är ett fascinerande vin. Det är inget jag faller för omedelbart men jag kommer på mig själv att gå omkring och fundera på hur det egentligen smakade under dagen. Och jag blir sugen på att prova om. När jag provar om tilltalar det än mer. Ett mångfacetterat vin med stort djup som kräver lite tillvänjning. Definitivt värt att prova för den som gått igång på alla Etna-vinerna.