2011 Chateau de la Mulonniere Savennieres L'effet Papillon

Loire är ett av de där där områdena där jag känner att jag inte har den koll jag önskar att jag hade. Jag har provat för lite och inte lagt ner tillräckligt med energi på att lära mig regionen. Samtidigt har jag gillat mycket av det jag provat och intresste finns definitivt där. Häromveckan nappade jag på ett erbjudande från Stellan Kramer om att prova en chenin blanc från Savennieres som släpps på Systembolaget 1/12.

2011 Chateau de la Mulonniere är ljust guldgult i färgen. Vinet är gjort på sent skördade druvor och har lagrats nio månader på ekfat. Aromer från gula plommon, citrus, honung och diskreta fattoner. Lite fet munkänsla. Behagligt mjuk smak där den höga fruktmognaden packar in syrorna i lite förlåtande honungstoner. Gulfruktig smak och lång eftersmak som bärs av den höga syran.

Det här var inte dumt alls faktiskt. En god, inte alltför krävande chenin blanc.

2013 Gérard Bertrand Syrah Naturae

När jag först läste om det här vinet började jag fundera en del. Det här med naturliga viner med lite - eller inget alls - svavel har onekligen engagerat mig och många andra under de senaste åren. För min del har det mest handlat om en vurm för småskalighet, dedikation, engagemang och hantverk än  miljö- och hälsofrågor. Så när sydfranske jätteproducenten Gérard Bertrand börjar göra osvavlade viner under etiketten Naturae känner jag mig lite kluven. Och nyfiken.

Vi kan ju börja med att slå fast att Naturae knappast är något naturligt vin (jo, jag förstår att jag öppnar upp för massor av invändningar om att naturvinsbegreppet är så otydligt definierat osv osv). Odlingen är inte ekologisk utan är Terra Vitis-certifierad. Vad det i praktiken innebär har jag inte lyckats hitta bland hemsidans alla allmänt hållna utfästelser. Gérard Betrands hemsida ger inte heller några närmare beskrivningar av vinfikationen. Inte så mycket transparens m a o

Men, men det viktigaste är ju trots allt det som finns i flaskan. Eller hur ? Och innehållet i 2013 Naturae Syrah är inte dåligt. Inte så särskilt bra heller. Det doftar som en syrah från ett lite varmare läge. Generöst med mörka bär, lite viol, lakrits och lätt pepprighet. Smaken är rak, enkel, ungfruktig och speglar aromerna väl. Bra syra, mjuka tanniner. Ett rätt hyggligt men inte alltför personligt vin. Strategiskt prissatt, 99 kr i beställningssortimentet. Gissningsvis med ambitionen att kvala in i ordinarie sortimentet. I nuläget förmodligen prisvärt men inget som lockar mig till vidare köp.

Jag kan inte låta bli att öppna en flaska osvavlad syrah från Jean Delorbe/La Ferme des 7 Lunes och paralellprova. För 99 DKK får man en helt annan vinupplevelse. Friskt, fruktigt och superläskande. Lite dyrare, mycket roligare. Finns hos Vores Marked och ett par naturvinsmånglare i Köpenhamn.

Provning med Marco Sara på Hedentorps 14/11

"Mitt namn är Marco Sara och jag kommer ifrån Savorgnano dell Torre, ett par mil nordost om Udine. Jag tog över familjens gård efter min far år 2000. Till en början fortsatte jag att arbeta som han gjort. Jag odlade lokala druvor och sålde vinet i bulk. Rätt snart började jag intressera mig för de goda förutsättningarna att göra söta, ädelrötade viner som finns i ett par av våra vinmarker. Savorgnano del Torre är känt för picolitviner. Här är svalt och fuktigt tack vare de omgivande skogarna, perfekt för att botrytisen ska utvecklas.

Runt 2003 till 2005 började jag också lägga om jordbruket till ekologisk odling. 2005 var också första året jag buteljerade vin, två söta viner på verduzzo och picolit. Jag försökte direkt att arbeta så naturligt som möjligt. Torkningen av druvorna fick ta tid. De torkades på vinden och jag fick ventilation genom att öppna fönstren. Ingen fläkt eller andra hjälpmedel utan naturlig torkning.

För några år sedan började jag även buteljera torra bordsviner. Idag ligger produktionen på 12 - 15.000 flaskor per år fördelat på åtta olika buteljeringar. Fortfarande säljer jag också en del bulkviner lokalt, till restauranger och enskilda.

Idag har jag åtta hektar terasserade vingårdar som är utspridda på olika håll i byn. De ligger på 2 - 300 m ö h. Jag odlar picolit, verduzzo, cabernet franc, schioppettino, refosco dal peduncolo rosso, friulano och ribolla gialla. Druvor som odlats i regionen sedan länge. Klimatet här ger ganska lätta viner och det är så jag vill ha det. Jag anser att viner ska spegla sitt ursprung och har lite svårt för de "muskelviner" som en del producenter göra på t ex schioppettino. Jag vill inte att den som provat ska tänka "Aha, ett av Marco Saras viner" utan att han eller hon ska tänka på platsen. Mina vita viner lagrar jag på ståltank. Klimtatet och jordmånen gör att aromerna inte blir så storslagna som på många andra håll. Jag använder enbart naturjäst vilket också bidrar till återhållsamheten. Till de röda använder jag begagnade, neutrala barriquer"

Om jag ska lägga till några personliga kommentarer till Marcos presentation så måste jag först säga att det var en fantastiskt trevlig provning tillsammans med Marco Sara och hans danske importör Fabio Simoncini från Cibi&Vini. Under kvällen provade vi samtliga av Marcos åtta viner, med och utan mat. Jag är väldigt förtjust i Markos viner rakt över hela linjen. De söta är naturligtvis de mest spektakulära. Picoliten ett elegant meditationsvin som också fungerar perfekt till nötter, milda eller mellanlagrade ostar och småkakor. Verduzzon är mera kraftfull och är god till lagrade, smakrika ostar.

Marcos Ribolla Gialla är enkel med dämpade aromer. Anspråkslöst och ödmjukt i framtoningen, lätt, ren smak med tydliga mineraltoner och bra syra. Ingen showstopper men ett väldigt bra matvin. Det samma gäller för den ståltankslagrade friulanon. Kraftigare än det föregående vinet men ändå förhållandevis lätt för druvsorten. Erba Alta är också gjort på friulano men här är 30% av druvorna botrytiserade och vinet har lagrats ett år på neutrala barriquer. Ett betydligt mera komplext vin med större kropp. Riktigt bra och spännande vin som jag gärna återkommer till om ett par år.

Det var väldigt kul att få prova Marco Saras schioppettino. En väldigt begränsad produktion som tyvärr är slutsåld sedan länge, Marko hade vänligheten att plocka med sig de sex sista flaskorna till provningen. En av de lättaste och mest eleganta schioppettini jag provat. 12 dagars skalkontakt, ett år på begagnade barriquer. Sirlig doft, pepprig, grön paprika, viol och röda bär. Smaken lätt och mjuk men med intensitet. Ett vin man verkligen vill ha ett glas till av. Cabernet franc var det första av Marcos röda jag provade och det jag har druckit mest av. Väldigt druvtypiskt med lite grön paprika, lätt blommighet och röda bär. Också detta mjukt och relativt lätt med bra matvänlig syra. Marcos refosco är det kraftigaste av de tre röda. Här finns stoppning för några års lagring. Rustikt med mörka bär, lite jordigt, kryddigt och en touch blodapelsin. Smaken ungdomlig med mycket frukt, syra och distinkta tanniner. Stod upp väl mot en gräddig älggryta med svamp och stekt brysselkål.

Efter maten provades Marcos viner med ostar från Ebbesons Gårdsmejeri. Camilla Ebbesson prenterade tre ostar ur sitt sortiment. En mild vitmögelost, en kraftfull blåmögelost och en lagrad hårdost. Alla tre gedigna och smakfulla hantverksprodukter. Missa inte gårdsbutiken om du har vägarna förbi Möllhult. Hårdosten fungerade fantastiskt bra till picolit och blåmögelosten gjorde sig väl till verduzzon. Otroligt kul möte mellan två duktiga mathantverkare.





45 gäster, 280 IKEA-glas och en jävla massa disk.

Friulano On Tour 2014

Under förra årets Friulano On Tour-evenemang i Köpenhamn slogs jag av bredden och mångfalden i utbudet. När jag försöker inta ett helikopterperspektiv på årets upplaga är det en liknande bild som avtecknar sig men den är inte odelat positiv. Dels konstaterar jag att det är färre producenter som deltar och att egentligen inget av de riktigt tunga namnen är där. Det är väl i och för sig inte så bekymmersamt. Mer oroande då att inte hitta några pigga ungdomar, någon som vill, vågar och kan utmana bilden av vad ett vin från Friulien kan vara. Dagen bjöd på alltför många "forudsigelige og interventionistiska"* viner från den trygga mittfåran. Väldigt få dåliga viner men ännu färre riktigt intressanta. Det är inte utan att dagen lämnar en viss oro över utvecklingen i Friuli-Venezia Giulia. Det är också lite talande att en av Friuliens mer intressanta unga producenter, Marco Sara, råkar vara i Köpenhamn samtidigt men hällde sina viner i andra sammanhang...(och dök upp i Ängelholm dagen efter. Men det är en annan historia). Bekymmersamt om arrangören Ersa (Agenzia Regionale Per Lo Sviluppo Rurale) inte lyckas förmedla en bättre bild av regionen. Ännu mer bekymmersamt om startfältet rättvist speglar situationen i regionen.

Nåväl, låt oss nu för en stund fokusera på vad som faktiskt var positivt och det var trots allt en hel del. Det absolut roligaste var utan tvekan Aquila del Torre, en relativt ny, ekologisk producent från Savorgnano del Torre. De jobbar ambitiöst med att göra terroirdrivna viner från ett nordligt, svalt läge på relativt hög höjd. Låga uttag, naturjäst och en del gamla stockar. Man har två produktlinjer. Vini AT  kommer från yngre stockar och lagras på ståltank. Cru-vinerna kommer från äldre stockar och lagras på fransk ek. Här provade jag en strålande 2013 At Friulano, frisk och fruktig doft, hög syra, mineralstinn smak och de där typiska mandeltonerna i avslutningen. 2013 Sauvignon Blanc är rätt stram och återhållsam i doften men ändå druvtypisk. Smaken superfrisk med riktig fräs i syrorna och fina mineraltoner. Ännu bättre är 2011 Vit Dai Maz, en sauvignon som jästs och lagrats på barrique. Här finns samma komponenter men med extra djup och komplextitet. 2011 Oasi är något så ovanligt som en (nästan) torr picolit. Elegant, blommig doft med snygga citrustoner. Smaken är kraftfull utan att vara tung. Lite dessertvins toner trots att vinet är nästintill torrt och har frisk syra. Spännande vin som jag gärna skulle ha ägnat mycket mer tid åt. Jag provade bara ett rött men 2011 At Refosco skulle förmodligen framkalla gillande smackningar hos de som läser Billigt Vin. Jäst på stål och lagrad på betong bjuder vinet på ren, rak och rättfram refosco. Fruktigt, kryddigt med friska syror och distinkta tanniner. Märkligt att det varken finns dansk eller svensk importör för här har vi en producent som gör allt rätt och har framtiden för sig. Jag återkommer till vinerna och producenten i en lite mer djupgående post.

Ronc Sorelis viner har jag provat ingående vid flera tillfällen. Det är kanske inte de mest spektakulära vinerna på marknaden utan snarare väldigt gedigna bruksviner, viner som inte gör sig till men som alltid levererar. Viner skapade för matbordet snarare än för provningar. Nästan bara varietalviner som är både druv- och ursprungstypiska. Här hällde ägaren Flavio Schiratti en väldigt frisk 2012 Pinot Grigio Ramato dei Melograni. Kopparröd, kryddig och mycket frisk. Kul vin, skalmacererat för nybörjare. Här provade jag även dagens bästa friulano, 2011 Friulano delle Robinie, klassiskt guldgul med aromer av äpplen och mandel. Stor, rund smak, fylligt och med för druvsorten ovanligt frisk syra. 2009 Schioppettino di Prepotto är transparent röd med klassisk pepprighet, paprika, kryddor och körsbär. Ganska mjuk, medelfyllig smak med bra struktur och längd. Strålande bra schioppettino. Alla tre vinerna finns faktiskt numera tillgängliga via systembolaget via Samott Konsult, dessvärre bara i Västra Götaland.

Ännu mer exklusiv distribution har Il Roncal. Vinerna finns bara tillgängliga på systembolaget i sydsmåländska Markaryd. Importören Anders Karlsson och hans Hydmar AB importerar även Castello di Arcanos viner som verkligen är värda att provas, inte minst deras osvavlade refosco. Borde finnas på varje hipp naturvinsbar i Stockholm med självaktning. I Köpenhamn finns de sedan länge  Men nu var det ju Il Roncal som skulle provas. Återigen en serie habila viner där tre röda utgör de mest intressanta. Och de är intressanta på många sätt. Dels för att de görs på inhemska druvor men lika mycket för stilen. Här är tre klassiska italienska finviner. Så mycket nittiotal att de borde k-märkas och lika otidsenliga som slottsstek med brun sås. Och lika goda. Tre kraftfulla, fruktiga och maffiga viner som är internationella i stilen men med den friulanska identiteten intakt. Särskilt Pignolo med fyra år på franska barriquer är ett spektakulärt vin med massor av mörk frukt, rejäl struktur och silkiga tanniner. Känns som att jag borde provat de vita också.

Bara en Carsoproducent var med på årets provning och det var föga förvånande Castelvecchio, den  största i området. Inte så spännande kanske men pålitlig och rejäl. Det vita gjorde inte så värst mycket väsen av sig men jag gillade deras terrano/cabernet-blandning Turmino, lite mer domisticerad jämfört med en druren Carso-terrano men med betoning på lite. Producentens representant förklarade att man bara sålde sin rena terrano lokalt. Synd, för det är deras mest intressanta vin och jag tycker att inställningen vittnar om att man inte har riktigt koll på vad som efterfrågas på marknaden idag.

Då tror jag mer på den linjen som tillställningens gladaste utställare kör. Primosic gör en serie bra men inte spektakulära druvrena Collio-viner och sedan två specialviner som verkligen sticker ut. 2009 Klin är en superwhite av klassiskt snitt. En blandning av ribolla gialla, chardonnay, friulano och sauvigon som lagrats på franska barriquer. Rik, lyxig doft med tropisk frukt, honung och nygräddat pajskal. Smaken är rik, extravagant och fyllig med friska syror, mineraler och lång eftersmak.
2009 Ribolla di Oslavia Riserva är ett exempel på vad jag tror är vägen framåt för Friuli-Venezia Giulia. Ribolla Gialla har stark koppling till byn Oslavia och odlarna där har kommit överens om ett lokalt regelverk för att få använda beteckningen Ribolla di Oslavia. Viss skalkontakt och lagring på stora fat. Primosics variant tillhör de mera tillgängliga med någar veckaors maceration. Resultatet är ett orangevin med doft av mogna stenfrukter, honung och mineraler. Fyllig smak med perfekt balans mellan syra, frukt och tanniner. Ett av dagens absolut bästa viner.

Till sist så var det väldigt kul att få prova Isidoro Polencics viner. En klassisk Collio-producent som inte tillhör de riktiga storfräsarna men ändå levererar väldigt bra och pålitliga viner. Nästan bara varietalviner, nästan bara ståltank. Rena, klassiska Collio-viner av väldigt hög kvalité. Deras 2012 Friulano, där 20% av druvorna lagrats på ek, är ett riktigt bra exempel på vad som går att åstadkomma druvan, fruktigt, fylligt och med fin balans. Men som sagt, det är bra grejer över hela linjen.

En på många sätt kul och givande dag. Många bra viner, många kul möten. Ändå lämnar jag provningen med en känsla av att det var ett missat tillfälle. Trots allt så vet jag att regionen kan så väldigt mycket bättre än såhär. Bekymmersamt också att man inte verkar ha särskilt bra koll på vad det är marknaden efterfrågar. Till sist, en bekännelse. Jag håller på att utveckla en vurm för barriquelagrad merlot. Det fanns många bra exempel under dagen. Men det tar vi en annan gång.

*begrepp lånat av Piu Rosso-Niels

2012 Birichino Malvasia Biancha

Det är inte så lätt det här med fördomar. Inte så dumt heller. De gör onekligen ofta livet lite enklare. Ta till exempel det här med kaliforniska viner. Det har varit otroligt skönt att slippa bry sig. Ett par väldigt positiva inlägg från Frankofilen väckte min nyfikenhet och gjorde tillvaron något mera komplicerad. Bara lägga en beställning på en låda. Ett win-win-läge. Antingen bekräftas fördomarna och allt återgår till det normala, eller så vidgas vyerna (om man nu inte väljer att se en eventuellt positiv upplevelse som undantaget som bekräftar regeln). Första flaskan, en cinsault, provades häromveckan tillsammans med It-viner och gillades skarpt. Ikväll skruvade jag kapsylen av andra flaskan.

2012 Birichino Malvasia Bianca bjuder på en helt avväpnande doft. Supercharmigt. Parfymerat och flörtigt, javisst, men inte det minsta sliskigt. Blommigt med jasmin och kaprifol. Frisk citrus och lekfulla päronaromer. Smaken är riktigt torr med friska syror. Inslag av vit persika och god bitterhet i avslutningen.

Jag har inte minsta lilla invändning. Hur skulle man kunna ha det ? Rakt och okomplicerat men inte det minsta banalt. Tillsammans med pesto på sista (?) basilikan från balkongen, pasta och pecorino lyckas Birichnos malvasia nästan framkalla känslan av sommar mitt i novemberrusket. Ingen dålig bedrift.
Finns på systembolaget via Handpicked Wines

Lördagseftermiddag hos IV

Vi satte oss till bords vid halvett. Lämnade bordet vid halvsju. Därimellan avverkades ett tiotal viner, diverse ostar och charkuterier, en ut sökt kalvstek och pere al barolo. Inget dåligt sätt att tillbringa en gråmulen novemberlördag på om du frågar mig. Särskilt inte när det görs i sällskap med familjen IV.

Här följer några summariska intryck av vinerna som dracks.

2012 Arndorfer Grüner Veltliner Strassertal. Doften domineras av äpplen med lite citrus och mineraler. Frisk, enkel smak som följer aromerna, balanserad syra. Enkelt men välgjort vin. Gott helt enkelt.

2012 Domaine Giachino Primitif. 100% Jaquere, 100% naturligt men bara 9% alkohol från Savoien. Nästintill färglöst. Fin äpplig doft. Smaken, ren, enkel, frisk med massor av syra. Patrik menar att det smakar som avslagen champagne fast gott. Kan bara hålla med. Ett vin som har den där kvalitén som gör att man vill ha ett glas till.

Och den kvalitén besitter naturligtvis 2009 Carbaiona Rosso di Montalcino också, fast på ett lite annat sätt. Fantastisk doft med massor av kryddor, körsbär och tobak. Efter hand allt flera nyanser. Verkligen fascinerande. Smaken är full med körsbär och sedan järniga mineraler. Syrorna lite lägre än förväntat. Mjuka men ändå distinkta, mycket finkorniga tanniner. Imponerande vin.

2012 Birichino Bechthold Vineyard Cinsault bjuder en väldigt charmerande sniff. Örtkryddig, rödbärig och blommig. Smaken är busig med frisk syra och mjuka tanniner. Helt okomplicerat och rakt vin. Mina fördomar om hur kaliforniskt vin smakar har fått sig en rejäl törn. Ser fram emot att prova Birichinos övriga viner.

Carussin Felice NA 12 har tydligen fått fel etikett. Det må vara hänt men i så fall är det det enda som är fel med den här flaskan. Innehållet talar om vad som händer om man pressar barbarescodruvor, macererar dem i trettio dagar, lagrar på tank och tappar på flaska. Inga tillsatser överhuvudtaget. Så ren nebbiolo det överhuvudtaget går. Doften är lite blommig med körsbär, kryddor och lite naturvinstoner. Smaken är frisk och rak med fyllig frukt, frisk syra och distinkta men klart medgörliga tanniner. På beskrivningen av tillvägagångssättet hade jag väntat mig något vrång och vresigt men det här är vänligt men bestämt.

Jag fortsätter att bekanta mig med Domaine Giachino. Här deras tolkning av en obskyr lokal druva, 2012 Persan. En väldigt personlig doft med kryddor och blommor som får mig att tänka på både ruché och lacrima di morro d'alba. Inte lika påträngande som den sistnämnda och inte fullt så parfymerad som den förstnämnda men lite åt det hållet. Här finns en del mörka bär och mineraltoner också. Smaken är medelfyllig, fruktig och frisk med rejäl syra och väl integrerade tanniner. Mycket personligt vin som ändå inte känns det minsta konstigt.

2010 Radikon "S" Slatnik är sonen Sasas projekt. Lite kortare skalkontakt och kortare fatlagring än pappans viner. Slatnik är gjort på 80% chardonnay och 20% tocai. Tre veckors skalkontakt och ett års lagring på stora fat. Doften bjuder på både färska och torkade aprikoser, österländska kryddor och mineraler. Smaken är väldigt ungdomlig och superfrisk. Hög syra och rätt lätta tanniner. Gott nu men jag saknar komplexiteten och djupet hos Radikons långmacererade och långlagrade viner. Resterande flaskor får ligga till sig några år.

2004 Franco Conterno Barolo Riserva Bussia Munie är rätt och slätt ett fantastiskt vin. Svalt, elegant och eteriskt. Det gör naturligtvis jobbet som partner till en kalvstek med gräddsås och karljohan på ett ytterst förtjänstfullt sätt men är precis lika bra till kontemplation. En strålande avslutning på en lika strålande inledning av november.