2009 Massimago Amarone della Valpolicella

Smaken från de sista klunkarna Taso har knappt lämnat munnen innan det är dags för nästa vin från Valpolicella... Dags att lämna komfortzonen och utmana smaklökarna med ett vin från andra änden av skalan. Massimago drivs av den unga, dynamiska och ytterst ambitiösa Camilla Rossi Chauvenet och är en relativt ny spelare från den östra delen av Valpolicella. 2009 Massimago Amarone della Valpolicella kan väl med vissa tillägg också beskrivas med samma termer som jag använde om producenten. Ungt, dynamiskt, ambitiöst, modernt och kraftfullt. Vi har att göra med ett riktigt kraftpaket som innehåller extra allt.

Doften är verkligen yppig, och omfångsrik. Körsbär, blåbärssylt, torkad frukt, kryddor, lakrits, lite rökighet och generöst med alkohol. Smaken är nästan portvinslik. Söt frukt i första vågen, sedan värmande alkohol, bra syror och harmoniska tanniner och hettande alkohol i avslutningen.

Det här blir lite för mycket av det goda för min del. Ett litet glas är kul att dricka. Till valnötter och lagrad hårdost fungerade det hyggligt men jag får inte lust att ta ett glas till. Några års lagring ger säkert bättre balans men just nu känns det här för spretigt och för eldigt.

2007 Villa Bellini Valpolicella Superiore Taso

                   

                             "She was of a beauty this world has seldom seen
                               Very few can see it, if you know what I mean"
                                  Howe Gelb, "3 Deaths Of Lucky"

Dubbeltydigheten i citatet ovan har inte gått mig förbi. Likväl dyker det upp i huvudet på mig när jag dricker Cecilia Trucchis 2007 Valpolicella Superiore Taso. Jag har flera gånger tidigare beklagat mig över svårigheten att hitta Valpolicella som är rak, enkel och osminkad. Vill man vara lite rolig skulle man kunna säga att Taso är en Valpolicella senza truccho. Vi har att göra med ett vin där druvmaterial och ursprung får spela huvudrollen. Ändå är det inget vanligt okomplicerat instegsvin vi möter. Långt ifrån.

Cecilia Trucchi är ursprungligen arkitekt och tog över Villa Bellini 1987, från början med tanken att starta en hotelverksamhet. Planerna ändrades och hon inriktade sig istället på vinodling. Cecilia Trucchi valde att gå en annan väg än den till synes självklara. Hon bestämde sig år 2000 för att inte producera någon amarone utan att enbart göra Valpolicella Superiore. Riktigt bra årgångar görs även en recioto.

Villa Bellini har idag c a 6 ha terasserade och mycket tätt planterade vingårdar. Odlingen är som sagt ekologisk. Skörden görs i flera omgångar men alla druvorna jäses samtidigt. De tidigast skördade druvorna torkas i väntan på de druvor som mognar senare. Lagringen sker under på stora ekfat under c a två år. Hälften av faten är nya.

Doften är behaglig, tillbakalutad och harmonisk. Här går nyanserna fram. Ren fin körsbärsfrukt,  blåbär, mandelmassa och rikligt med vulkaniska mineraler. Begynnande mognadstoner. Det känns att det finns en del ny ek med i spelet men den är hanterad med fingertoppskänsla och dominerar inte utan samspelar fint med de övriga komponenterna i doftpaletten.

Smakmässigt är det här en uppvisning i sans och balans. Elegant, snyggt och väldigt behagligt. Helt befriat från allt som kan dölja ett vins verkliga skönhet. Bra sötma från körsbärsfrukten, slank munkänsla men med intensiv smak. Distinkta tanniner och lång, ren eftersmak. Ett vin som gjort för att drickas till mat och som hela tiden inbjuder till att ta ett glas till. Kanske inte den mest iögonfallande skönheten men en skönhet som vinner i längden.

Jag är rejält imponerad av vad Cecilia Trucchi lyckats åstadkomma. Hon har fångat precis vad Valpolicella borde handla om, möjligen har hon gjort en del förtydligande, poängteringar och understrykningar men varken lagt till eller dragit ifrån något.

Cibi&Vini säljer för 245 DKK. Inte billigt men definitivt prisvärt.