söndag 24 november 2013

Friulano On Tour


Under de senaste somrarnas besök i Friulien har mitt urval av producenter att besöka blivit allt snävare. Undan för undan har jag arbetat mig ut mot ytterkanten och sökt de mest extrema, minst kompromissvilliga vinmakarna. Torsdagens stora provningen på temat Friulano & Friends på  Hotel&Restaurantskolen i Valby gav mig en påminnelse om varför jag förälskade mig i regionen från början och en chans att återuppleva glädjen i att upptäcka.

Stora provningar som denna ger  möjlighet att få överblick, bredda perspektivet och snappa upp något av vad som håller på att hända i regionen. I torsdags fanns 26 producenter närvarande, allt ifrån små familjedrivna företag till stora vinkoncerner. Trots den stora bredden var det fullt möjligt att även hinna med några fördjupningar och plocka upp en hel del lösa trådar att följa upp vidare. Här tänker jag först ge lite allmänna intryck av mässan och och vad som är på gång i regionen idag. Sedan plocka ut några några av de många guldkorn jag hittade.

Det har sagts förut och tål att sägas igen. Friuli-Venezia Giulias mest fascinerande sidan är mångfalden. Något att verkligen älska som ett konkret uttryck för det allmänmänskliga behovet att få berätta sin historia. Däremot ingen dröm för den marknadsförare som ska sammanfatta den uppsjö av inhemska druvor, olika vinmakarstilar och  lokala specialitéer som finns i några klämkäcka, säljande fraser.  En del producenter säger sig önska mera enhetlighet. Själv tror jag att just mångfalden är vägen att gå.

En annan tydlig tendens är en ökad satsning på röda druvor. Här finns flera representanter för Schioppettino di Prepotto som visar på en väldigt intressant utveckling. De senaste årens utvecklingsarbete har verkligen gett resultat. Jag provar också några riktigt lovande pignoloviner, ett par fina, välbalanserade merloter och många charmerande refosci. Mitt intryck är också att man precis som på många andra håll lärt sig hantera ekfaten med större finess.

Jag provade också ett antal viner, framförallt pinot grigio, som gjorts med skalkontakt. Inte alls så ambitiösa och krävande som de från t ex Oslavia eller Carso. Viner i överkomlig prisklass där en veckas skalkontakt eller så get ett vin med lite mer kraft, struktur och karaktär än den generiska pinot grigion. En verkligen kul utveckling som jag hoppas fortsätter, ett sätt att göra moderna viner med respekt för regionens traditioner.


Ett av dagens längsta stopp gjordes hos Ronc Sorelli och den ytterst sympatiske Flavio Schiratti som köpte företaget 2008. Han satsade omgående på att förbättra kvalitén och resultatet har inte låtit vänta på sig. Vi provar oss igenom i stort sett hela sortimentet och det är en imponerande samling viner han visar upp. Inte några provningsviner utan snarare rejäla doningar gjorda för att drickas till mat. Det stora utropstecknet för mig är hans 2011 Friulano med honung och torkade blommor i doften. Intensiv, elegant smak med frisk syra som direkt får oss att längta efter några mjälla skivor San Daniele-skinka. Även den ståltankslagrade 2011 Ribolla Nera (synonym för schioppettino) och naturligtvis 2009 Schioppettino di Prepotto, som uppfostrats på stora fat, är viner jag verkligen vill dricka igen vid första, bästa tillfälle,

Det fanns fler Schioppettino di Prepotto-producenter på plats. Maura och Gabriele Marinig från Colli di Poianis bjöd på en samling habila och mycket rimligt prisatta vardagsviner. Vinet som verkligen stack ut var deras 2010 Schioppettino di Prepotto som är ett skolboxempel. Även deras dessertvin gjort på övervägande delen picolit blandat med en fjärdedel verduzzo är väldigt bra. Perfekt balans och stor komplexitet. 

Oerhört kul att ha en producent från Osalvia på plats. Jag träffade Marko Primosic på plats för snart två år sedan och det var mycket spännande att få lite nyheter och möjlighet att se vad som hänt sedan sist. Primosic är en av de mer konventionella producenterna i Oslavia. De flesta av vinerna vinfieras utan skalkontakt men när det gäller Ribolla Gialla di Oslavia så är skalmaceration påbjuden. Med 2009 Ribolla Gialla di Oslavia så blir det väldigt tydligt att man tagit allt mer intryck av grannarna. För ett par år sedan varade macerationen några dagar, nu ligger den på en månad och det märks verkligen. Nu kan man verkligen tala om ett oranget vin. Fantastisk doft med aprikos, persika, citrus och kryddor. Smaken frisk, fyllig med lite oljig struktur och lätta tanniner. Ungt men ändå tillgängligt. Även 2009 Klin, en fieldblend på chardonnay, sauvignon blanc, tocai och ribolla som fått åtta månader på barrique, övertygar. Vinet är gjort med kort skalkontakt och bjuder på en verkligen komplex doft med honung, tropisk frukt och päron. Rik fyllig smak som balanseras av frisk syra och mineraltoner. Det ska bli verkligen spännande att följa fortsättningen. En provning på temat Ribolla di Oslavia känns inte helt otänkbar.
Dagen innan provningen fick jag ett mail ifrån Fabio Simoncini från Cibi&Vini där han rekommenderade mig att kolla upp vinerna ifrån Aquila del Torre. Nu, med facit i hand så ter det sig helt obegripligt att denna producent seglat under min radar. Vi får prova en samling fullständigt lysande viner som verkligen talade till mig med sin fräschör och elegans. Toppnumret var nog 2011 Vit dai Maz, en fatlagrad sauvignon blanc. Ett rikt, generöst vin med tropiska frukter och massor av mineraler i doften. Fyllig, kraftfull smak med strålande syror. 2011 At Refosco känns nästan som vore den specialdesignad för att passa in i Fabios sortiment. Ett rustikt, charmigt, personligt och väldigt rejält matvin. Fin bärfrukt, frisk syra och distinkta tanniner.
För några veckor sedan blev jag rejält imponerad av Castello di Rubbias 2007 Teran och det var verkligen kul att få en pratstund med den ytterst charmerande Natasa Cernic som ansvarar för vinproduktionen. Jag provar mig igenom hela sortimentet från instegsvinerna Rosso och Bianco della Bora till toppvinet, den elaborerade malvasian Leonardo. Som en röd tråd finns hela tiden den typiskt karsiska syran och mineraliteten men här i en lite yppigare tappning. Jag vill särskilt framhålla den båda instegsvinerna. Mycket hög kvalité till ett butikspris på runt 11 euro. Jag tror det är väldigt viktigt att ha viner i en prisklass som gör att den försiktigt nyfikne vågar chansa. Castello di Rubbia var f ö den enda producenten från Carso som deltog.
  Systembolaget har faktiskt ett par av vinerna som importeras till Sverige av Modari Vinimport.
Det allra tyngsta namnet på mässan var nog ändå Marco Felluga som inte deltog själv men hade representant på plats och ett par tunga pjäser ur prestigelinjen Russiz Superiore. Fantastiskt kul att få prova dessa verkligen klassiska, stilfulla Collio-ikoner. 
Petrussa tillhör de allra främsta producenterna i Prepotto. Av någon anledning har jag helt missat deras viner tidigare och höll på att göra så även idag. Nu blev det bara en kort pratstund och ett smakprov på deras Schioppettino di Prepotto. Strålande vin, utan tvekan dagens schioppettino och det i en rätt tuff konkurrens. Ett besök i Prepotto till sommaren känns allt mera oundvikligt.


Utöver alla producenterna fanns även sommelierevärldsmästaren från 2010, Luca Gardini på plats. Han höll en masterclass med åtta typiska viner som presenterades med lämpligt matackompanjemang. En fascinerande uppvisning där Luca med sina närmast hallucinatoriska beskrivningar och expressivt kroppsspråk fick oss att uppleva sensationer som vanligtvis går åtminstone mig förbi.
Det här var ett litet axplock av de intryck jag fick under Friulano On Tour-evenemanget i Köpenhamn. Fem späckade timmar som gick rysligt snabbt. Dagen lämnar en del frustration över allt som inte hanns med men också en rätt god känsla vid tanken på hur mycket det finns kvar att upptäcka där ute.

söndag 17 november 2013

2010 Alpha Zeta A Amarone

Alpha Zeta är ett företag som drivs av bl a den nya zeeländske flygande vinmakaren Matt Thomson. Idén är att göra moderna, fruktdrivna viner gjorda på köpta druvor från Valpolicella och angränsande områden. På företagets hemsida presenteras de olika vinerna med ett adjektiv som, gissar jag, på något sätt vara en varudeklaration eller sammanfattande beskrivning. A Amarone ska utläsas Arrogant Amarone. På något sätt tycker jag att det är en rätt passande beskrivning.

Doften är stor, mäktig och kraftfull. Mörka körsbär står i centrum, russin och annan torkad frukt fyller upp och sedan generöst med alkohol, vanilj, choklad och kaffe. Smaken levererar ungefär det som kan förväntas. Man får en aggressiv munfull av söta körsbär i choklad, ett stråk kokos, blockchoklad och kaffe. Lite oborstade tanniner, en del restsötma och ett rätt tydligt alkoholgenomslag i avslutningen.

Nej, det här är verkligen inte kul. Arroganta viner är nog inte riktigt min grej

måndag 11 november 2013

2011 Radoar Loach

2011 Radoar Loach är en blandning på blauer zweigelt (70%) och pinot nero (30%) som vinifierats på ståltank och lagrats på begagnade fat. Vinet är mörkt rubinrött i färgen. Doften är precis som jag skulle föreställa mig en blandning av bz och pn. Doften är väldigt ren, mineralisk och öppet inbjudande. Man bjuds på en bred palett av mörkt bärfrukt och viol som möter varma jordgubbar, kryddor och  lite sumpiga insjöaromer.

Smaken är verkligen ungdomlig och intensiv. Här finns en spänning mellan söta frukten och hög syra. Frukten har den där charmiga valpigheten som balanserar perfekt av syrorna. Så typiskt för ett ungt bergsvin som odlats i ett område med stora temperaturskillnader mellan dag och natt. Strukturen är nästan vitvinsaktig. Lång, ren och saftig avslutning.

En strålande representant för en vintyp som jag inte kan få nog av. Enkelt och rejält men absolut inte banalt. Strålande matvin som funkar till i princip all mat utom möjligen sjötunga och biff. Absolut klockrent till  spezzatino med polenta.

Jag drack vinet över tre dagar och vid lite olika temperatur. Allra bäst runt 15 grader men inga problem med några graders skillnad åt något håll. Ingen leverpastej, inga inälvor och lika gott dag ett som dag tre. Cibi&Vini säljer.

Italienska Viner provade Radoars druvrena zweigelt häromveckan.

lördag 9 november 2013

På besök hos Marko Tavcar

Ibland så tror man att man vänt på alla stenar, sett det som finns att se och tagit saker så långt det går. Ofta, har jag långsamt börjat lära mig finns det en nivå till...

När det var dags att lämna Marko Fon så sa han -"Du kanske har lust att träffa min kompis Marko Tavcar, han jag samarbetar med i "Quattro Stati"-vingården. Marko är riktigt duktig och jag tror du skulle gilla hans viner".  Ett kort telefonsamtal gör ett redan späckat schema ännu mera välfyllt. Eller rättare sagt, jag bestämmer mig för att förlänga Carso-vistelsen med en halvdag och låter besöket hos Marko Tavcar bli avslutningen.

Marko Tavcar har sin källare och de mesta av sina marker i den lilla byn Kreplje. Den ligger 300 m ö h och har ungefär 150 invånare. Jag knackar på och dörren till huset där Marko bor tillsammans med sin familj. När vi hälsar på varandra konstaterar vi snabbt att det föreligger en del svårigheter. Marko talar enbart slovenska och lite italienska, ingen engelska. Min italienska är klart bättre än min slovenska men inte mycket att skryta med. Som så många gånger förr så visar det sig att finns bara viljan att kommunicera så räcker det rätt långt. Med ett visst mått av kreativitet, gester, teckningar och stapplande italienska utvecklar vi ett fungerade språk.

"- Jag har två hektar totalt och det mesta är här i Kreplje. Det brukar bli fyra till fem tusen flaskor per år. Jag började arbeta tillsammans med min pappa 1997. Han fick många priser för sina viner under den Jugoslaviska eran men ärligt talat så krävdes det inte så mycket då. Jag tog över ansvaret 2006.

Som de flesta andra här odlar jag terrano, malvazija och vitovska. Jag tycker inte om ek i vita viner utan lagrar vitovska och malvazija på ståltank och damejeanne. Terranon funkar bättre på fat. Det mesta av mina viner säljs här i Slovenien och i Italien. 2011 Terrano kommer att exporteras till USA."



Marko är utbildad kock men betraktar det yrket mer som en hobby. Utöver vinodlingen är han passionerad jägare, biodlare och har även en del grönsaker. Vi äter en makalös god vildsvinskorv till vinerna och jag provar exceptionell maraschino-honung. Markos acacia- och lindblomshonung  håller också mycket hög kvalité. Det är genomgående kraftfulla och intensiva men mycket nyanserade och harmoniska smaker.


"Mina vita druvor skördar jag mycket sent, oftast inte förrän i oktober. Jag gillar inte för mycket syra i de vita vinerna. 2011 anser jag vara en fantastisk årgång här. Det var perfekta förhållanden. Nästan för bra faktiskt. Det blev oerhört kraftiga viner med mycket alkohol. Mina terrano-druvor såg ut som russin vid skörden och alkoholen stack iväg till 15%. Så kan det bli när man arbetar naturligt och jag vill verkligen att allt ska vara naturligt. Jag avskyr betongstöttorna i min vingård och hoppas att jag snart får tid att byta ut dem. Betong hör inte hemma i en vingård, ett minne från öststatstiden."

Jag blir inte överförtjust av Markos vita viner men jag förstår att han gör precis de viner han gillar. 2011Pietra Vitovska har fina aromer men också en del alkohol i doften. Smaken bär tydliga spår av den sena skörden. Ett runt och mjukt vin med mycket alkohol och dämpade syror. Lite för tungt och platt för min smak. 2011 Pietra Malvazija fungerar lite bättre med fin arom av persika. Tyvärr är det även här en del alkohol med i bilden. 2011Pietra Terrano bjuder på en spännande doft av tryffel, vilda körsbär, pigga blåbär och hö. Smaken är enormt intensiv med körsbär, blåbär, viol och lakrits. Ingen typisk terrano men onekligen ett spännande vin. Till sist provar jag 2006 Pietra Terrano och här blir jag helt såld. Förmodligen den bästa terranon under hela resan. Intensiva bäraromer, blod och en del järn. Trots sju år så känns vinet fortfarande väldigt ungt. Fyllig, frisk och väldigt vital smak som inte skulle kunna komma någon annan stans ifrån än just här. Jag vill minnas att vinet kostade under 10 euro...

Jag gillade som sagt inte allt jag provade hos Marko Tavcar men det spelar liksom ingen roll. Han gör exakt de viner han vill göra, viner som speglar hans smak och det kan jag bara respektera. Ett av de roligaste och mest fascinerande vingårdsbesöken jag gjort. Och som sagt, han gör inte bara vin. Honungen var av minst samma klass som terranon... och vildsvinskorven...


Jag plockade hem några flaskor av 06:an och lät några bloggarkollegor prova. Samtliga föredrog Pietran framför den tre gånger så dyra 2006 Skerk Terrano Riserva, ett vin som vann Decanters provning av röda viner från Friulien. Läs här, här och här






fredag 8 november 2013

På besök hos Marko Fon

Här är ett inlägg som borde ha skrivits för länge sedan men det är inte alltid så enkelt att ge ett uttryck åt vissa intryck. Det finns tillfällen, åtminstone är det så för mig, där det känns som att orden inte riktigt räcker till för att förmedla en upplevelse.

Häromveckan läste jag en artikel på DN:s kultursidor av den rumänske författaren Mircea Cartarescu som handlade om litterära klassiker och vad det är som gör att vissa författare åstadkommer något som är mer än gott hantverk eller god konst. Cartarescu skriver

"Jag skulle inte skriva en rad om inte litteraturen vore min religion. Och jag skulle inte läsa en författare som inte gör skrivandet till något mera än en fråga om liv och död - till en fråga om tro. Det har jag inte tid till." 



Jag är inte fullt så noggrann när jag väljer vilka producenters viner jag ägnar tid, engagemang och leverkapacitet åt men tänker att jag borde vara det. Jag påminns också om sommarens besök hos Marko Fon som jag ännu inte skrivit en rad om... På Marko Fons etiketter står att läsa "Cuore - Carso - Mani" på fyra språk. Treenigheten för att göra riktigt vin - hjärta - Carso  - händer . Man skulle också kunna tala om passion (eller tro), terroir och kunnande (eller skicklighet och vilja).

Jag träffar Marko Fon en tidig morgon på caféet i den lilla byn Komen för att ta en kopp kaffe. Besöket bokades hastigt efter att flera personer, vars omdöme jag värderar högt, oberoende av varandra, talat väldigt väl om Marko. Efter lite inledande chit-chat börjar Marko berätta om sitt arbete. Han är lågmäld, nästan försynt men utstrålar samtidigt självsäkerhet och pondus.

-"Jag siktar på olympiskt guld, rent metaforiskt alltså. Jag vill att mina viner ska vara i topp, jag strävar efter att göra det bästa möjliga. I mitt arbete finns inget utrymme för att kompromissa. Tyvärr har jag ingen möjlighet att ta ut de priser för mina viner som krävs för att det här ska fungera i längden. Lyckligtvis arbetar min fru. Jag har ungefär fyra ha och producerar mellan fyra och sex tusen flaskor per år. I princip görs allt arbete av mig och min familj. Det är hårt arbete och det sliter på kroppen. Just nu är jag faktiskt rätt sliten och jag kommer inte att kunna jobba som jag gör nu så värst många år till. Mina marker är utspridda över sex olika byar. Det är ungefär en och en halv mil till den vingård som ligger längst hemifrån. Tidigare hade jag en gammal traktor och lade ner väldigt mycket tid på att transportera mig mellan de olika vingårdarna. Nu har jag en nyare och det har underlättat en del. Jag hoppas att du inte uppfattar det som att jag klagar eller är missnöjd. Jag gör det jag vill göra, är min egen och är verkligen passionerad. Men jobbet kostar på.

Jag jobbar bara med druvor som jag förstår mig på. Merlot, cabernet sauvignon och sauvignon blanc vet jag inte alls hur man hanterar. Vår tradition handlar om tre druvor; vitovska, terrano och malvazija och något annat odlar jag inte. Typiskt för Carso är ju kalkstenen men också den speciella röda jorden som inte är densamma överallt. De finns tre huvudsakliga typer av terra rossa med olika egenskaper och som fungerar bättre eller sämre för en specifik druva.

Från början var tanken att jag skulle bli jurist. Jag studerade juridik men när  min far gick bort  bestämde jag mig för att fortsätta hans arbete. Då var jag tjugotvå och nöjde mig med att göra bra vin utan att go for gold. Kvinnor och motorcyklar var också viktiga för mig i den perioden av mitt liv. För drygt tio år sedan flyttade jag och min familj tillbaka till mitt föräldrahem. I samband med det hände något med hur jag såg på mitt arbete, jag började förstå mer, känna mer ansvar."




Vi kliver in i Markos bil, lämnar Komen och åker iväg för att titta på vingårdarna. Den här delen av Carso är inte lika omedelbart spektakulär som den mera kustnära sträckan på den italienska sidan gränsen. Här härskar ett slags lugn skönhet. Vi befinner oss alltså uppe på kalkstenplatån Carso ett par hundra meter över havet. Här finns mycket skog och vild natur. Man har inte alls känslan av bara befinna sig en halvmil från havet. Bergen, som ligger ett par mil bort känns betydligt mera närvarande. Det är inte bara det rumsliga som förvirrar. Att åka runt på den karsiska landsbygden får också det 2013 jag känner till att verka rätt avlägset. Här är nästan allt lantbruk småskaligt, vägarna är belagda med grus och det känns som att tiden gått lite långsammare här.


Markos olika vingårdar är små, med varierande jordmån och ligger som sagt utspridda över ett stort område. En del av vingårdarna är arrenderade, andra ägda. Marko arbetar helst med druvor från gamla stockar och har aktivt letat efter sådana där rätt druvor är planterade i rätt jordmån. Det är facinerande att gå runt bland vinrankorna tillsammans med Marko. Han verkar ha en personlig relation till plantorna och betraktar dem som individer, uppmärksam på hur varje enskild ranka verkar ha det.

-"Det finns tre huvudsakliga typer av jordmån: Jerovica, med två undertyper, ilovica och kremenica,  lämpar sig bäst för terrano. Här är det ofta upp till 80-90 cm jord och vinerna blir nervösa, nerviga och mycket långlivade. Rendzina har oftast ett djup på bara 40 cm och ett ph-värde på 6 -7. Prokarbonata prst har oftast ett övre skikt som är lite mer grått till färgen och blir mera rött på djupet. De båda sistnämnda funkar bäst för malvazija och vitovska. De druvorna är inte lika känsliga för torka och hittar alltid näring, även i berggrunden.




Den mest spektakulära av Markos vingårdar är utan tvekan den han kallar "Quattro Stati" På 4.000 kvadratmeter finns 350 malvazija-vinstockar. Bland vinstockarna finns fruktträd som päron och fikon. Det är mycket brett mellan raderna och tidigare odlades det grönsaker där. Något man fortfarande praktiserar på sina håll i Carso.

"Jag upptäckte den här vingården 2008 när jag var ute och körde motorcykel. Den var då helt övergiven och i dåligt skick. Jag kontaktade den 80-årige ägaren som gick med på att låta oss arrendera vingården. För mig är det inte så viktigt att äga marken. Jag ser mig mer som någon som förvaltar den för en tid. Vad innebär det egentligen att äga ett stycke mark ? Vi lever ju inte för evigt och efter mig kommer någon annan att ta vid. Vingården var i stort behov av omvårdnad och projektet att restaurera den blev ett joint venture med min vän Marko Tavcar. Vi delar lika på skörden. Jag vinifierar och buteljerar min del separat. Han blandar sin del med malvazija från andra vingårdar. Det brukar bli 120 flaskor per år och jag kallar vinet "Quattro Stati/Senza Parole". Vingården är över hundra år. När den planterades låg den i Österrike/Ungern. Efter första världskriget tillhörde området Italien, efter andra Jugoslavien och numera i Slovenien. Därav namnet. Förr i var det vanligt att man blandade grödorna för att täcka familjens behov av frukt och grönsaker. Dessutom innebar det ju en riskspridning. Gav mågon gröda dålig avkastning kunde det kompenseras av att någon annan gick bättre




Vi åker hem till Markos gård och slår oss ner vid ett stenbord placerat på den kringbyggda innergården. Marko ger sig ner i källaren och kommer tillbaka med tre flaskor att prova, alla från årgång 2011. Det är en vitovska, en malvazija riserva och så då Quattro Stati/Senza Parole.

-"Min produktion är ju som sagt ganska liten. Jag försöker göra så mycket arbete som möjligt med händer och huvud. Det räcker rätt långt med min produktion. Vitovskan gör jag 1.500 till 2.000 flaskor av, den vanliga malvazijan ungefär detsamma, malvazija riserva brukar det bli 6 -700 flaskor av och Quattro Stati 120. Terrano ligger också på 6 - 700 flaskor. Jag gör inte alla viner varje år. De måste leva upp till min standard annars kommer de inte ut på marknaden. Min filosofi när det gäller källararbetet ? Den är kortfattade. Jag håller mig därifrån i största möjliga mån. Det är en sanning med modifikation. Det faktum att jag vinifierar de olika vingårdarna separat gör att jag har sex eller sju olika processer på gång i olika stadier och det kräver naturligtvis att jag är där. Så oktober till december tillbringar jag mycket tid med mina unga viner. Jag gör allt arbete i källaren helt själv.

Jag ger alla de vita vinerna en viss skalkontakt men inte så lång, mellan en till fyra dagar. De vita vinerna tillbringar tolv till trettiosex månader på jästfällningen. Terranon macereras sexton till tjugofem dagar. När det gäller lagringen ser det lite olika ut. Quattro Stati/Senza Parole har ingen kontakt med något annat än glas, den vinifieras och mognar på damejeanne. Annars använder jag mest 640-liters fat. Terranon lagras på 500-litersfat i två till tre år. Traditionen här är att använda det som fanns. Man måste komma ihåg att Carso har varit en mycket fattigt område där man fick hitta lösningar. Många använde t ex gamla brandy-fat från Stock. Instegs malvazijan lagrar jag för det mesta enbart på ståltank."




Att prova vinerna just här och tillsammans med Marko var en speciell upplevelse. Naturligtvis påverkade omständigheterna mig. Det går en röd tråd genom alla tre vinerna vi provar som handlar om mineraltoner, frisk syra och naturligtvis hög kvalité. Men det är också verkligen viner som berör och de bjuder på en dualitet, en kvalité som känns både motsägesefull och självklar. Här finns något slags anspråkslös storslagenhet, en lågmäld, obändig självsäkerhet som fascinerar mig.

2011 Vitovska som har en fantastisk doft med vita blommor, citrus, äpplen och mineraler. Smaken har ett enormt djup, ter sig först väldigt stram för att sedan blomma ut i avslutningen med en avslutning som påminner om en högklassig riesling med honung, mineraler och hög syra. Ett vin som kräver uppmärksamhet men ger enormt mycket tillbaka (21 euro)

2011 Malvazija Riserva är mer omedelbart fascinerande med stor komplexitet och aromatisk bredd. Här finns persika och aprikos, en uppsättning kryddor och örter och massor av mineraler. Smaken speglar aromerna väldigt väl. Elegant, balanserat, djupt och fängslande. (23 euro)

2011 Quattro Stati/Senza Parole lämnar mig verkligen utan ord. (80 euro)

Senare på kvällen samma dag återvänder jag till Komen för att tanka diesel som är betydligt billigare på den slovenska sidan. Marko har åkt in till byn i samma ärende. Han frågar om jag har lust att hänga med på en drink vilket jag tackar ja till. Vi hamnar på ett ställe som drivs av ett lokalt ungdomskoperativ vars syfte är att sprida glädje bland befolkningen. Marko dricker mineravatten, jag väljer folköl direkt ur burk. Det är en fantastisk ljum sommarkväll och det är mycket folk i rörelse. Vi talar om livet, BMW-motorcyklar och annat viktigt.

He never described himself as a poet or his work as poetry.
The fact that the lines do not come to the edge of the pages is no guarantee.
Poetry is a verdict, not an occupation.
He hated to argue about the techniques of verse.
The poem is a dirty, bloody, burning thing that has to be grabbed first with bare hands.
Once the fire celebrated light, the dirt Humility, the blood sacrifice.
Now the poets are professional fire- eaters, freelancing at any carnival. The fire goes down easily and honours no one in particular.

Leonard Cohen - Favourite Game

måndag 4 november 2013

2006 Saint Jean du Barroux La Pierre Noir


Häromdagen uppmärksammade Frankofilen att Bristly börjat importera Philippe Gimels viner till Sverige. Jag har ännu inte blivit färdig att prova de nya årgångarna utan korkade upp en äldre årgång.

2006 La Pierre Noir buteljerades först som SJB 5 och fick senare ny etikett och nytt namn. Det är drygt tre och ett halvt år sedan jag bloggade om vinet senast och det har onekligen hänt en del. Blåsticken är nästan helt borta och vi har ett mörkt rubinrött vin i glaset. Doften har taggat ner en del och frukten har tagit ett litet steg tillbaka. Nu bjuds vi på svartpeppar, garrigue och söt lakrits som tillsammans med mörka, fullmogna körsbär och steniga mineraler turas om att hamna i fokus. Bra då, ännu bättre nu

Smakmässigt har det utvecklats till en riktigt smooth spelare. La Pierre Noir bjuder på en perfekt balans mellan mörk, pulserande körsbärsfrukt, frisk syra och finkorniga tanniner som ger ett mjukt men ändå distinkt grepp. Lång avslutning med lakrits och de där typiska steniga sensationerna.

Bristly säljer till riktigt bra priser. Aktuella årgången 2008 kostar 269 kr och även de båda andra vinerna La Source och L'Argile är mycket rimligt prissatta, betydligt bättre än i Danmark faktiskt.