måndag 31 januari 2011

Räknetrissen åter i elden

Första februari innebär TSE, vilket tydligen ska utläsas Tillfälligt Släpp Exklusivt. 25 vita och 45 röda, från 129 (90171 2009 Schloss Gobelsburg Riesling Urgestein) till 895 spänn (tungviktaren 90096 2007 Sassicaia). Mycket finns endast i de tre vinkällarbutikerna, en del nyheter lanseras i ett trettiotal butiker. Om något finns kvar den andra februari kan folk i övriga landet beställa hem dem till sitt bolag.

Är det något kul, då? Jo, säkert. Räknetrissens temperaturmätare når all time high när det kommer till tre halvtorra gamla tyska rieslingar. De allra högsta betygen hos BK Wine, Munskänkarna, GP, DN och Sydsvenskan strös över dessa ädla drycker, sällan har kritikerkåren varit så samfälld. Säkerligen har lovorden även med det i sammanhanget mycket låga priset att göra. Österrikiska producenten Gobelsburg kniper fyra av tio-i-topp-placeringarna bland de vita vinerna med ett knippe riesling och grüner veltliner från Kamptal, även dessa viner relativt billiga.

Bland rödvinerna droppar medelbetygen raskt från fyra som mest till 3,25 och sedan vidare ner till 1,66. Just Sassicaia landar på 2, baserat på de tre kritiker som bedömt det. Så här tycker den ofta rättframme Grehn i GP: "Svordom i kyrkan: jag fattar inte Sassicaias storhet. Niohundra pix för ... vadå? 2006 och 2004 var i och för sig ruskigt goda, men det här är alldeles för blekt och ohyggligt överprissatt. Men visst, köp ni bara – så kan ni står där och låtsas njuta, ända tills någon skriker att kejsaren är naken."

Även en del av de övriga rödvinerna bedöms av kritikerna som överprisade, när den upplevda kvaliteten ställs i relation till vad de kostar. Och det är ju en del i betygssättningen. Några dyra barbaresci och en drös amerikanska och sydafrikanska viner hamnar i den kategorin och därmed långt ner i listan. Gamla Världen regerar i toppen.

Nå, betänk nu att det inte är hela världen om just de viner du spetsat in dig på går dig förbi. Det finns mycket annat kul att smälla pengarna på, till exempel i beställningssortimentet.

VITA
90197 1989 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Spätlese
.
139 kr. Medelbetyg 4,8 (5 betyg). Rheingau, skördat innan muren föll!
90198 1989 Steinberger Riesling Spätlese.
149 kr. Medelbetyg 4,6 (5 betyg). Dito!
90196 1998 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Spätlese.
139 kr. Medelbetyg 4,5 (4 betyg)
90172 2009 Schloss Gobelsburg Riesling Kammerner Gaisberg.
159 kr. Medelbetyg 3,8 (5 betyg)
90142 2007 Saint-Aubin Premier Cru En Remilly.
239 kr. Medelbetyg 3,8 (5 betyg)
90171 2009 Schloss Gobelsburg Riesling Urgestein.
129 kr. Medelbetyg 3,75 (4 betyg)
90173 2009 Schloss Gobelsburg Grüner Veltliner Kammerner Renner.
159 kr. Medelbetyg 3,75 (4 betyg)
90116 2009 Rabl Riesling Vinum Optimum Kamptal DAC Reserve.
179 kr. Medelbetyg 3,75 (4 betyg)
92071 2008 Geheimrat J Riesling Spätlese Trocken.
229 kr. Medelbetyg 3,75 (4 betyg)

RÖDA
90150 2008 Château de la Negly La Falaise
.
209 kr. Medelbetyg 4 (4 betyg). La Clape!
90095 2007 Asinone.
299 kr. Medelbetyg 4 (3 betyg). Poliziano!
90123 2008 Triton.
169 kr. Medelbetyg 3,75 (4 betyg)
90129 2008 Meandro do vale meao.
159 kr. Medelbetyg 3,5 (4 betyg)
90140 2008 Domaine de la Janasse Terre d'Argile Côtes du Rhône Villages.
159 kr. Medelbetyg 3,5 (4 betyg)
90097 2008 Guidalberto.
295 kr. Medelbetyg 3,5 (4 betyg)
90073 2006 Montesodi Riserva.
363 kr. Medelbetyg 3,5 (4 betyg)
90121 2008 Petalos.
139 kr. Medelbetyg 3,4 (5 betyg)
90132 2008 Kanonkop Pinotage.
229 kr. Medelbetyg 3,25 (4 betyg)






















söndag 30 januari 2011

Natural Wine Collection - Bressan


Om man har en cirkulär syn på tillvaron snarare än en linjär är det inte så lätt att avgöra när ett händelseförlopp egentligen börjar. Lika svårt är det att avgöra när det tar slut. När det gäller mitt förhållande till Bressans viner så tänker jag att processen började när jag mötte en slovensk vinodlare och en dansk vinimportör på en vinmässa i Helsingör. Mitt och Jörgens besök på vingården under våren 2008 har haft stor betydelse. Och nu känns det som att en ny fas i relationen är på väg att inledas. Vid årsskiftet började importören Vinomatik att sälja fem av Bressans viner. Tyvärr bara i Stockholmsområdet men ändå. Tisdagen den 1/2 släpper man en låda med de fem vinerna som är tillgänglig i hela landet.

Jag har skrivit mer om Bressan än om någon annan producent. Ett syfte med skriverierna har varit att väcka någon importörs intresse. Naturligtvis är jag inte det minsta neutral och lika självklart är det att jag vill att lanseringen ska gå bra.

Vinomatik erbjöd mig ett varuprov och jag accepterade. Den ursprungliga planen var att få till en gemensam sittning med Jörgen och Patrik. Tyvärr lyckades vi inte få till en gemensam sittning med kort varsel. Att ensam prova de fem vinerna kändes uteslutet. Istället fick ett par goda vänner med ett mera sansat vinintresse tjänstgöra som smakpanel.

2004 Pinot Grigio


Glöm allt du vet om pinot grigio. Den kunskapen är inte till någon hjälp när man närmar sig Bressans version. Vinet har en kopparfärgad nyans. Doften är stor och elegant med aprikos, citrus och gula plommon. Tydliga mineraltoner, god nötighet och en lätt petroleumdoft. Smaken är fyllig med både kraft och elegans. Frisk syra och viss strävhet.
Det händer mycket med vinet under provningens gång och det vinner verkligen på luftning.
Verkligen ett vin som är kul att dricka. Tillgängligt och publikt men med stort djup och stor personlighet. Finns det någon bättre pinot grigio ?

2003 Pinot Noir


Färgen är lite tätare och mörkare än vad jag väntar mig av en åtta år gammal pinot noir, mörkt tegelröd. Doften bjuder på vital bärfrukt med körsbär och hallon som minglar med fjolårslöv, champinjoner och utbränd brasa. Lite cigarrlåda och julkryddor gör bilden komplett. Munkänslan är relativt slank och jag associerar till en elegant och feminin nebbiolo. Samtidigt har smaken intensitet. Aromerna kompletteras med en del citrusskal. Matvänliga syra, väl integrerade tanniner och elegant eftersmak med bra längd. Gillar man lättare nebbiolo, nerello mascalese eller pinot noir så borde detta vin träffa mitt-i-prick

o2004 Schioppettino


Under de senaste två åren har detta blivit något av ett husvin för mig och det känns omöjligt att tröttna på. Visar precis samma fina form som igår. Läcker bärfrukt, mognadstoner av tryffel, läder och sottobosco med en lätt blommighet som svävar över helheten. Smaken är kraftfull utan att vara tung. Fin frukt, lätt pepprighet, frisk och matvänlig syra.


2001 No 3


No 3 är en bladning av schioppettino, cabernet sauvignon och pinot noir. I doften är det caberneten som känns tydligast till att börja med. Svarta vinbär och lite grön paprika. Bakom finns en del mörkare bärfrukt och en avlägsen skogstjärn. Munkänslan är förvånansvärt lätt. Röda bär och frisk syra med en del gröna toner. Det klart mest feminina vinet.

1999 Pignolo


Vad ska man säga... Jag har provat Bressans toppvin en fyra eller fem gånger tidigare och det har tagit andan ur mig varje gång. Vinet är helt transparent i en tegelröd nyans. Oerhört komplex doft där det första som slår mig är en nästan oljig, skifferliknande mineralitet. Lite rökighet sveper förbi, svarta vinbär, jordgubbar, kryddörter... Doften har ett slags kaleidoskopisk kvalité där mönsterna hela tiden ändras. Det är lätt att förlora sig i detta vins aromer.

Smaken har precis som de flesta av Bressans viner den där speciella Cassius Clay-stilen, ni vet "dansa som en fjäril, stinga som ett bi". Det är så förförande lätt och elegant men samtidigt har vinet en obändig styrka. Precis som i doften passerar smakerna förbi och det känns som att det är bättre att bara låta saker hända utan att försöka förstå.

Det känns nästan lite dekadent att korka upp alla fem vinerna en lördageftermiddag. Egentligen borde ju varje vin fått sitt eget inlägg och provats under en eller två kvällar. När jag provar om vinerna på söndagsförmiddagen är alla fortfarande på topp. Pinot Grigion har verkligen vunnit på att stå i öppnad flaska över natten och inget av vinerna har förlorat något på det. Även om jag inte är det minsta opartisk så tycker jag att Vinomatiks Bressan-låda är en alldeles utmärkt möjlighet att bekanta sig med en av Italiens mest personliga och spännande vinmakare. Jag hoppas också att detta bara är Vinomatiks första steg och att vi snart får se Carat, Verduzzo och Ego i beställningssortimentet.

Här kan ni läsa lite om vad andra tycker om Bressans viner
Cellartracker
Finare Vinare
Italienska Viner

lördag 29 januari 2011

Ekologiska viner på Bjärhus


Igår kväll höll jag min första vinprovning utanför munskänkssammanhang. Platsen var loftet Bjärhus gårdsbutik. Temat ekologiska, hantverksmässigt framställda och ursprungstypiska viner. Det stora flertalet av gästerna var inte särskilt vana vinprovare. För mig känns platsen som det nära nog perfekta sammanhanget för de viner jag gillar. Deras syn på hur mat bör produceras speglar precis mina åsikter om hur man åstadkommer bra vin. Philippe Gimel höll en provning på Bjärhus för ungefär ett år sedan. När vi den gången klev ur bilen på gårdsplanen sa han direkt att han kände sig hemma.

Inför provningen botaniserade jag bland Vinminvins viner. Trots att jag har haft en hel del kontakter med dem under det senaste året har jag inte haft riktigt koll på hur mycket intressant det finns att hämta där. En rätt stor del av deras sortiment fyller de kriterier jag satt upp för provningen. Jag bestämde mig för fyra viner ur Vinminvins sortiment och spetsade med en favorit som just lanserats i beställningssortimentet. Två vita och tre röda, två franska och tre italienska. Först provade vi utan mat och sedan till långkok på fransyska. Lite mer än vanliga provningsskvättar i glasen.

Första vinet är 2009 Frantz Saumon Mineral+ från Montlouis i Loire. Ekologisk produktion, naturjäst, jäst o lagrat på ekfat av varierande storlek. 100% chenin blanc. Guldgult i färgen, intensiv, ungdomlig doft av äpple, citrus och örter. Smaken är verkligen instant pleasure. Omöjlig att inte falla för men inte det minsta inställsamt. Lever verkligen upp till namnet med flintiga mineraltoner. Massor av äpplen och citrus i smaken, uppfriskande syra som packas in i en lenande restsötma. Supertrevligt bersåvin, säkerligen en utmärkt ackompanjatör till asiatiska rätter och ost.

2009 San Savino Ciprea på 100% pecorino fick den något otacksamma uppgiften att ta vid. Jag insåg direkt att jag placerat vinerna i fel ordning. Givetvis skulle detta inlett. Mycket personlig doft. Lite jästig med aromer av citrus och päron. Tydliga mineraltoner och viss kryddighet. Smaken frisk, balanserad och med bra längd. Ett mycket intressant och personligt vin som säkert skulle vinna på några års lagring.

Vi fortsatte provningen med 2004 Bressan Schioppettino som jag bloggat om ett antal gånger tidigare. En stor personlig favorit som varit med på varje provning jag hållt. Jag ser ännu ingen anledning att bryta den traditionen. Precis som vanligt fin bärfrukt och lätt pepprighet. Över hela härligheten en lätt fläderaktig blommighet. Det känns också som att vinet har börjat utveckla lite tydligare mognadstoner med inslag av läder och tryffel. Smaken uppvisar perfekt balans. Bra frukt, frisk syra och perfekt tanninstruktur. Om mina beräkningar stämmer har jag korkat upp 30 flaskor av just detta vin. Den jag smakade under provningen den hittills bästa. I eftermiddag blir det en till.

2007 San Savino Fedus kommer från Marche och är gjord på 100% sangiovese. Intensiv och kraftfullt mörk doft med körsbär, choklad, bittermandel och nästan portvinsliknande aromer. Smaken går i precis samma still med frukten i centrum. Mycket kraftfulla tanniner och lång eftersmak. Ett välgjort vin men det finns en liten restsötma som stör mig. Det känns också som att det faller lite utanför ramen i detta sammanhang.

Provningen avslutades med 2006 SJB L'Argile. En ny årgång av vinet som i tidigare årgångar hette Cuvée Oligocene. Det handlar om en grenachedominerad blandning med 15% syrah och en liten del carignan och cinsault. Komplex doft med skogsbär, tobak, våta stenar och en del animaliska toner. Smaken mångfacetterad, fyllig, balanserad och kraftfull. Väl integrerade tanniner och en eftersmak som hänger kvar länge. För mig är detta bästa årgången hittills.

Sammanfattningsvis var det här en oerhört positiv upplevelse som verkligen gav mersmak. Jag kände en viss oro för hur vinerna skulle tas emot av en publik som inte provat så mycket men de möttes av stor öppenhet och lust att upptäcka. Mineral+ blev såklart den vita favoriten medan rösterna fördelades precis jämt på de tre röda. Flera som uttryckte en viss tveksamhet till Bressans Schioppettino förundrades över hur gott vinet var till maten. När det gällde Fedus var förhållandet det omvända. Många hade det som favorit vid den inledande provningen men tyckte att det tog över för mycket som matvin.

Samtliga viner, förutom Bressans Schioppettino som du hittar i BS, går att beställa från Vinminvin. De båda vinerna från San Savino finns även i beställningssortimentet via Ad Libitum.

Läs mer om Bjärhus här

onsdag 26 januari 2011

2006 Le Ragose Valpolicella Superiore Le Sassine



I slutet av förra året förutspådde jag att Valpolicella skulle rehabiliteras under 2011 och man kan väl säga att jag redan blivit sannspådd. Naturligtvis har Carlo Merolli ett finger med i spelet. Han importerar nämligen Azienda Agricola Le Ragoses viner och de gör Valpolicella som Valpolicella ska smaka.

2006 Valpolicella Classico Superiore Le Sassine har en inbjudande rubinröd färg. Vinet doftar friskt av körsbär, svarta vinbär, grön paprika. Det finns också tydliga mineraltoner.

Smaken bryter ner alla fördomar förmedlade av inställsam mainstream-ripasso. Här har vi ett alldeles ypperligt matvin med frisk körsbärs- och svartvinbärsfrukt, mycket frisk syra, minraler och finkorniga tanniner. Vinet är en ren fröjd att dricka till en enkel spaghetti med tomat/basilikasås och funkar lika fint till en vällagrad Piave.Vad ska man egentligen säga mer. Ett klockrent matvin helt befriat från alla former av fjäsk och inställsamhet. Rakt, rent och ärligt.

Oavsett hur det blir med Kalmarunionen, mitt tips är att den består. Carlo är för mycket affärsman för att i ljuset av den fallande danska kronkursen tappa den köplustväckande effekten som erbjudandet har på den svenska kundkretsen, så är vinet ett klockrent klipp för 105 kr.

måndag 24 januari 2011

2006 Calabretta Carricante


Det blev en hel del Etna-viner under det gångna året. Framförallt är det den röda nerello-druvan som sänt mig. Samtidigt måste jag erkänna att det är ett vitt vulkanvin som gjort det allra största intrycket. Märkligt nog har det ännu inte gjort något avtryck på Billigt vin. Det är bara Jörgen som i ett inlägg nämnt Calabrettas carricante.

Dags att ändra denna underlåtelsesynd. Ikväll öppnade jag 2006 Calabretta Carricante. Jag hittar ingen riktigt användbar information om vinet på nätet. Calabrettas hemsida tillhör inte de mer informativa och vinet nämns inte ens. Utifrån min kännedom om producenten utgår jag från att druvorna odlats på Etnas sluttningar på sådär 700 - 800 meters höjd. Ekologisk odling och traditionell lagring. Jag skulle inte bli direkt förvånad om jäsningen föregåtts av en kortare tids skalkontakt. Redan vid en okulär besiktning står det klart att det är en sspeciell upplevelse som väntar. Vinet har en tjusig guldgul färg med ett alldeles speciellt lyster. Doften får mig till en början att associera till chenin blanc och till jura, lätt bedagade äpple och lite lätt oxiderade toner. Efter hand dyker det upp gula plommon, hasselnötter flintiga mineraltoner och en gnutta anis. Spännande och personligt så det förslår.

I munnen händer det saker direkt och det känns att det här är kraftiga doningar. Först kommer äppligheten och kanderade citrusfrukter innan syrorna träder in och ger riktigt skjuts åt smaken. Tillsammans med alkoholen bär de smakerna till... Här någonstans är det som att det dängs ett sicilianskt dasslock i bordet och någon säger åt mig att sluta med tramset.

En myndig stämma kräver bestämt, men inte så vänligt, mat på bordet. Inga stora krav det duger fint med lardo, salame, luad ål, spickekorv, kokt sidfläsk, ung pecorino eller en bit lax. Det duger till och med med sushi om det inte finns något annat.

Alltså inget vin att sitta och slö-smutta på. Heller inget att dissekera eller analysera sönder utan ett matvin par excellence. Hade jag inte blivit avbruten så skulle jag lagt till att vinet har lång eftersmak med lite bitters slut och en viss strävhet. Alkoholen känns när man dricker vinet utan tilltugg men är inte det minsta störande med mat. Carlo Merolli säljer för 105 kr. Oslagbart mycket personlighet för pengen

fredag 21 januari 2011

2009 Saint Ferreol Côtes du Rhône - Eric Lichtlé goes Rhône


Jag gillar vin och jag gillar berättelser. Bakom varje vin finns det oftast en intressant historia. I Portland, Orgeon finns en vinhandlare som varje vecka skickar ut ett nyhetsbrev där ett eller två viner får en lång och välskriven presentation. Jag blir nästan alltid nyfiken på de presenterade vinerna och sugen på att prova men så långt som att betställa från Oregon för att stilla min nyfikenhet är jag inte beredd att gå. Och det finns ju faktiskt viner med en fascinerande historia på närmare håll.

Kvällens vin hittade jag via ett mail från Alsace-producenetn Eric Lichtlé. I utskicket han gjorde inför julens Danmarksbesök fanns ett Côtes du Rhône listat. Eric säljer normalt bara sina egna viner och naturligtvis väckte detta avsteg min nyfikenhet. Jag frågade Eric hur vinet hamnat i hans sortiment och fick ett svar som inte var helt sammanhängande utan påminde lite om Antonio Tabbucchis "Damasceno Monteiros förlorade huvud". Jag tolkade historien ungefär som att Eric Lichtlé iu sin ungdom tillbringat en del tid i södra Rhône hos en vinproducent med en vacker dotter. Ungdomsförälskelsen gick över i vänskap och någon gång under hösten 2009 berättade den vackra dotter, numera ansvarig för vinproduktionen på Saint Ferreol, om hur fantstiska viner man fått till och att hon ville buteljera det bästa. Eric kontaktade den tunnbindande kompisen Assman och så hade Saint Ferreol en barriquelagrad Côtes du Rhône.

Jag fick hem mina flaskor igår, de tappades på flaska för två månader sedan och borde naturligtvis få vila ett bra tag till. Efter att ha hört halva storyn ville jag så klart höra resten.

Vinet är nästan opakt blårött. Doften är verkligen mäktig med mörka körsbär, intensiv kryddighet där nejlika, rosmarin, timjan och pinje sticker ut. Det känns verkligen som att sticka näsan i den sydrhônska myllan. Redan nu står det klart att det här kommer att bli riktigt bra till ugnstekta rotfrukter och fetaostfyllda köttfärsbiffar.

Vid första sippen fylls munnen av söta maraschinobär som snabbt följs av den tydligaste garrigue jag känt. Syran ger smaken ett rejält lyft. Tanninerna är relativt finkorniga. I den långa eftersmaken tumlar frukt och kryddighet runt tillsammans med lakrits och toffee. Vinet håller 14.5% och det känns men på ett positivt, värmande och lustfyllt sätt. Kraftfullt och mastigt men ändå i balans.

Vinet kostade 550 DKK för ett sexpack. Jag hoppas att Eric har några flaskor kvar till vårturen.

onsdag 19 januari 2011

2005 Terre dei Re Aglianco del Vulture Divinus


Jag var nyss inne och gjorde en kommentar på en grannblogg beträffande många bloggares ambivalens till poängbedömning av vin. På den punkten är jag inte det minsta ambivalent. Jag tycker att det är ointressant och känner dessutom att jag inte har en referensram som skulle göra mina betyg trovärdiga. I grunden handlar det mest om en ovilja att försöka göra något objektivt mätbart av en subjektiv upplevelse. Poäng är fullständigt oromantiska, grunda och konkreta. Allt det som jag inte vill att min upplevelse av ett bra vin ska vara.

Min ambivalens, i vinsammanhang alltså, handlar om ek i allmänhet och nya barriquer i synnerhet. För mig har det varit ett no-no ett tag. Någonting hände på Gambero Rosso-spektaklet i höstas. Jag misstänker också att det såddes något slags frö när jag träffade Rosa Bosco i somras. Hennes förhållande till franska ekfat gav uttryck för livsbejakande lust ocj en kärlek till det goda i livet som fick mig att ifrågasätta mina förutfattade meningar. På Gambero Rosso-spektaklet blev det ännu tydligare att världen inte är svart eller vit. Inte ens när det gäller ny ek. Samtidigt är det inte alltid helt enkelt att utmana sin egen tryggt invanda världsbild. Och var lugna, jag tänker inte komma ut som en nyfrälst oaklover men sanningen är ändå den att i samband med senaste Danmarksturen så plockade jag på mig några flaskor som jag definitivt inte hade köpt vid samma tid förra året.

2005 Divinus från Terre dei Re var ett av dessa, ett barriquelagrat vin på 100% agliancio. Vinet är mörkrött i färgen och ganska tätt. Det första som slår mig är kryddigheten med framförallt nejlika och kryddpeppar. Här finns mycket mörka frukt, fullmogna bigaråer och skogsbär. Fatlagringen ger kaffetoner och en lätt touch av vanilj.

Smaken är fyllig och kraftfull. Först en våg av söt frukt som följs av kryddigheten. En frisk syra ger ett rejält lyft åt smaken innan ett stadigt tanninbälte stramar upp. Lång eftersmak som direkt får mig att associera till julmust och coca cola.

Jag vet inte om jag tycker bättre om Divinus än Terre dei Re's instegsaglianico Vultur men det är helt klart annorlunda. Till en vardagsbolognese hade Vultur säkert funkat bättre. Ikväll gjorde Divinus ett föredömligt jobb till T-benssteken som förmodligen det enklare vinet inte riktigt gått i land med.

Så vad är då poängen med detta. Kanske att det inte är poängen som är poängen. Förmodligen får Divinus högre poäng än Vultur. I min bok är förmodligen det ena inte bättre än det andra. De bara skiljer sig åt. Och har olika användningsområde.

Divinus, och Vultur, finns att köpa hos Winewise

måndag 17 januari 2011

2006 Cantina Toblino L'Ora Nosiola


Man talar ju ofta om återseenden som kära men ibland leder andra dejten till besvikelser. När jag provade 2004 L'Ora Nosiola föll jag pladask och grämde mig mycket över att jag inte hade handlat på mig mer. Under julsemestern sprang jag på årgång 2006.

2006 L'Ora Nosiola är vackert glänsande guldgult. Doften är intensivt blommig och parfymerad, nästan överlastad. Jag hittar salvia, honung och kanderade citronskal tillsammans med en lätt rökighet. Någonstans mitt i allt detta signalerar en visst alkoholgenomslag att det inte kommer att bli lika kul som sist. Det känns lite som att man brassar på för fullt med allt vad man har utan någon tanke på att få till en schysst helhet.

Smaken är också rätt märklig och jag undrar vad det är vinet vill vara. I munnen känns vinet runt och nästan lite oljigt. Syran är däremot nästan vass och sticker iväg åt ett annat håll. Någonstans dyker det upp citrus och honung. Precis när jag väntar mig att smaken ska öppna upp och breda ut sig pyser frukten iväg. Kvar blir den vassa syran och lite alkoholbeska. Det här var inte kul alls.

söndag 16 januari 2011

2009 Baricchi Dolcetto d'Alba

Langhe-producenten Baricchi har fått en del uppmärksamhet på bloggarna den senaste tiden. Deras Barbaresco från 2004 har fått strålande omdömen. Glädjetjuten kan kanske ha något lite att göra med ett misstag från Systembolagets sida. En kort period i höstas gick det att beställa två flaskor till priset av en. Andra, som istället kommit i kontakt med Baricchis Langhe Nebbiolo, utfärdar dödskallevarning.

Några tvåpack Barbaresco fick jag inte tag på, men väl ett dito felprisat par Dolcetto d'Alba i årgång 2009 som försvann i ett slurp under hösten. Jag tyckte det var gott och önskade jag hade några till, för vardaglig konsumtion. Priset per flaska blev runt åttiolappen och det var bara att dricka och se glad ut.

När jag fick se Dolcetto d'Alban i en hylla hos Carlo Merolli under senaste Köpenhamns-turen slank det plötsligt ner några flaskor i lådan. Nu är de fanimig slut igen, uppfestade under glam och gamman och utan större eftertanke. Jag var lite störd för att de kommit med istället för en flaska till av Schiavenzas Prapò, ty så märkvärdigt är det inte - till exempel vid en jämförelse med Principianos Dolcetto d'Alba Sant' Anna, som Italienska Viner provar här - och i en värld där pengar och leverkapacitet har sina begränsningar... ja, den visan kan ni. Å andra sidan är en av mina målsättningar att ha lite okomplicerade och tillgängliga viner hemma för otvungna tillfällen och det här är ett sådant. Rent och piggt, fruktdrivet med matvänlig syra, inte utan en viss kärv elegans om man ger sig tid att reflektera en aning. Jag saknar det lite nu igen, eller om det är sval och välgjord dolcetto i största allmänhet. Finns mer hos Merolli, dagspriset när vi var där var 85 DKK/flaska eller 75 DKK/flaska vid köp av tolv (men det är att ta i i överkant). Dagspriset på SB är 164 SKr/flaska nu när prissättningen "rättats till". Märkligt.

fredag 14 januari 2011

2007 Cavit Maso Cevara Teroldego Rotaliano


Jag fortsätter att beta av Cavits Masi Trentini. Ikväll blev det en teroldego rotaliano. Teroldego är en av Trentinos många spännande lokala druvsorter. Den sägs ha ett visst släktskap med syrah

2007 Maso Cervara har en mörkt röd färg som drar åt det violetta i kanten. Doften innehåller till att börja med en del reduktiva inslag men med lite luft blir den mycket frisk, ren och ungdomlig. Skogsbär och viol dominerar men i bakgrunden finns det en mycket diskret sumpighet.

Jag gillar doften skarpt men detta är framförallt ett vin att dricka. Det råder perfekt balans mellan frukt, syra och tanniner. Mycket jordnära men med stor integritet och personlighet. Smaken är frisk och fruktig med framförallt röda bär. Vinet är slankt men med bra kraft och intensitet i smaken. Lång, ren eftersmak där man först i slutet kan ana spåren av 15 månader på ek. Man har använt sig av både botti och barrique men andelen ny ek måste ha varit låg.

Jag måste säga att de tre Masi Trentini-viner jag provat verkligen överraskat mig positivt. Cavits toppviner har en egen karaktär fjärran från stylade prestigetappningar. Hos Cavits enoteca säljer man I Masi Trentini för mellan 10 och 12 euro.

måndag 10 januari 2011

2009 Villa de Puppi Taj Blanc



Villa de Puppis viner har jag bara nämnt i förbigående, en underlåtelsesynd bland många. Detta trots att jag besökte dem i somras. Då framförallt för att träffa Rosa Bosco och dricka hennes viner. Vissa synder är dock ett rent nöje att gottgöra. Att blogga om, och framförallt att dricka, 2009 Villa de Puppi Taj Blanc är pure pleasure.

Vinet är gjort på 100% Tocai Friulano som jästs och lagrats på ståltank. Ingen malolaktisk jäsning. Färgen är ljust halmgul med lite gröna reflexer. Doften är ungdomligt intensiv och mycket aromatiskt. Tydliga inslag av tropiska frukter,äpple, päron och massor av mineraler.

Om doften är trevli så är smaken ett snäpp upp. En lätt, lätt antydan till sprits som hos en riktigt ung riesling. God nötighet, fullpackat med frukt, frisk syra och en mineralisk sälta. Supergott och med massor av karaktär. Jag ska låta sista flaskan ligga ett par år för att se vart det här tar vägen. Caterina de Puppi är verkligen en vinmakare att hålla ögonen på...

söndag 9 januari 2011

En blöt helg

Ibland har tiden en förmåga att bara rusa iväg. Från det att Patrik kommer vadande i vattenmassorna tills dess att han åter plockar på sig sjöstövlarna hinner det på något märkligt sätt förflyta fem timmar. När jag sedan ser vad vi lämnat efter oss i form av halvfulla flaskor så tänker jag att vi ändå hann med en del timmarnas lättflyktighet till trots.

Mina flaskor är blinda för Patrik och vice versa. Inte av någon annan anledning än att möta vinerna med öppet sinne.

Vi börjar med en Oude Geuze från Brouwerij 3 Fonteinen. Inte ett vin alltså utan en belgisk spontanjäst öl, lambiek från tre olika årgångar som lagrats på ekfat. Doften är bitter och rätt rejält funkig. Stall och häst tillsammans med friska, gröna äpplen. Smaken är mycket frisk, med hög syra och mycket lätt beska. Mer intressant än gott. Vore kul att prova en med lite längre lagring. Flaskan har 2020 som bäst-före-datum.



Nej, över till riktiga doningar. Vi provar en 1994 Vouvray sec från Domaine Bourillon Dorléans, som fanns som tillfällig nyhet någon gång i våras. Korken är ingen vacker syn och doften som stiger ur flaskan är heller inte så kul. Jag har väldigt liten erfarenhet av gamla viner men hoppas att det löser sig med lite vädring. Och det gör det. I glaset visar vinet upp en djupt guldgul färg. Spännande doft med en del petrokemiska toner som komplement till de typiska chenin blanc-markörerna äpple och ylle. I munnen känns vinet fett och oljigt. Mycket frisk syra och smaker av äpple och en lätt honungston med en antydan till petroleum. Gott, men inte så där värst spännande i längden.

Nästa flaska plockar Patrik fram. I glaset får jag en nästan färglös vätska med hög viskositet. En liten sniff och jag tänker Alsace. Doften är mycket aromatisk och parfymerad. Kryddor och vit persika. En del alkohol finns med i bilden också. Smaken är fyllig och till en början känns vinet nästan lite platt men med lite luft så lyfter syran och vinet känns bättre balanserat. Kryddor, söt, mogen frukt och lång eftersmak. Mina gissningar pendlar mellan pinot gris och viognier.

Det rätta svaret visar sig vara 2008 Vigne Maria Coppi Fausto, en timorasso från Tortona. Så kul, ännu en lokal italiensk druva att bocka av från listan. Carlo Merolli säljer. Definitivt ett vin som borde appellera till många.



Även nästa vin blir är en lokal norditaliensk variant, 2006 Cavit Maso Romani Marzemino. Kontrasten är total mellan den tramsigt tunga prestigeflaskan och det jordnära, rättframma vinet. Färgen är har en viss transparens och går i en matt, mörkröd färg. Doften är frisk, bärig och vital, blandsaft med relativt hög svartvinbärshalt. Smaken är frisk med lingon och skogsbär och en liten nypa kanel. Bra syror och nätta tanniner. Harmoniskt och balanserat. Kul att prova en marzemino gjord med höga ambitioner men helt utan ek. Kostade c a 10 euro hos producenten. Nu vill jag verkligen smaka Foradoris Granato och Eugenio Rosis Poemia.



I et följande glaset finns 2003 Le Due Terre Sacrisassi Rosso, en fiftyfifty-blandning på refosco och schioppettino från Prepotto i Colli Orientale del Friuli. Le Due terre räknas till de allra bästa producenterna i området. Deras produktion är mycket småskalig och helt ekologisk. Man har totalt 4 ha och producerar under 20.000 flaskor per år. Detta vinet har jästs på betongtank och lagrats 22 månader på barriquer.

Vinet är tätt, mörkrött i färgen. Massiv doft med tydlig fatkaraktär och massor av söta bär. Mogna körsbär och svarta vinbär. Smaken är mycket fyllig och kraftfull men inte klumpig som jag först befarade. Bra syror skapar balans. Lång god eftersmak där jag förnimmer smaken av en halstablett jag inte minns namnet på. Jag hade önskat lite bättre tanniner och är mycket nyfiken på att prova vinet i en annan årgång. DWC Vin säljer för 250 DKK.

Eftermiddagens sista vin kör med helt öppna kort. Redan vid första anblicken av den transparenta tegelfärgade vätskan i glaset tänker jag mogen nebbiolo. Doften får mig inte att ändra den hypotesen men nu kan jag lägga till att vinet kommer från en modernist och att det är av mycket hög kvalité. Här finns alla de klassiska attributen som tjära, nypon, hallon och målarpyts. Jag känner till en början också en del ek men framförallt upplever jag en oerhört harmoni och elegans. Jag har inte tillräckligt stor erfarenhet för att gissa producent och räds för en stund att det ska vara ett vin från La Spinetta.

Smaken är matchar doftupplevelsen perfekt. Det här är ett perfekt balanserat, mjukt och mycket trevligt vin. Alldeles oerhört drickvänligt där komponenterna smält samman till perfektion. Vinet visade sig vara 1998 Renato Ratti Barolo Marcenasco. Det känns svårt att föreställa sig att den 2006:a av samma vin som jag provade för några månader sedan skulle kunna bli till något som ens liknar det vin vi just druckit.

lördag 8 januari 2011

2003 Schiavenza Barolo Prapò

Jag hajar rätt trögt. Det andra greppat för länge sedan börjar jag nu fatta. Att barolo är något att ställa in siktet på, att Schiavenza i Serralunga d'Alba är en pålitlig producent och att det ofta är hos Carlo Merolli man kan hitta grejerna till bra priser.

Jag menar inte att baroli som 2003 Prapò är det enda man kan och bör dricka, men att det vid lite festligare tillfällen och i rätt sällskap - som nu till en långkokt, gräddig köttgryta - är ett fenomenalt bra matvin. När det fått lufta sig en stund i en mature-kupa samlar det ihop sig till en alldeles hänförande helhet av kärnfull körsbärsfrukt, sval syra och balanserande tanniner.

Det finns perioder när jag blir trött på vin och det mesta flyter ihop till en intetsägande sörja, och så kommer det tillfällen när saker och ting faller på plats. Det här är ett sådant och det är bara att luta sig tillbaka och njuta. En ögonöppnare, verkligen!

Just den här flaskan tror jag har legat på lut sedan våren 2010, då mina välmenande bloggarkollegor köpte in den åt mig för 139 DKK. Priset just nu är detsamma, i alla fall om man köper sex stycken.

För att vara konsekvent lät jag köttet puttra i Fontanafreddas Langhe Nebbiolo. En 2008:a, men på SB's hemsida står 2009 som aktuell årgång så det har kanske skett ett byte. En liten skvätt för matlagaren blev det också. Först var det tråkigt och knutet, men efter en stund i glaset öppnade det upp och blev riktigt småtrevligt, ungt fruktigt med bra syra. Mot Principianos Coste Langhe Nebbiolo från Gerbolas bunker har Fontanafreddan inte mycket att säga till om, men för 99 svenska på ett SB nära dig är det ett bra alternativ. Rent och friskt. Särskild eloge för att det håller sig kvar under hundralappen, medan Pio Cesares Langhe Nebbiolo stuckit iväg till 129.

Colli Orientale del Friuli 2011


I höstas drog den amerikanske vinbloggaren m m Jeremy Parzen till Friuli- Venezia Giulia med ett gäng medbloggare, sommelierer och annat löst vinfolk. Nu är det dags igen ! Denna gången är turen helt fokuserad på Colli Orientale del Friuli. Under en vecka kommer man att äta, dricka och blogga sig igenom området. Allt kommer att gå att följa på bloggen Colli Orientale del Friuli 2011. Jag är inte bitter. Inte avundsjuk heller. Inte det minsta faktiskt.

fredag 7 januari 2011

2007 Aurora Rosso Piceno Superiore


Efter att ha läst hyllningar från två av bloggosfärens tungviktare (tungviktare ett och tungviktare två) var några flaskor av Auroras 2007 Barricadiero ett absolut måste att ha med hem från gårdagens Själlandstur. Tji fick jag. Tvärslut hos Merolli. Kvar fanns en ynka flaska av 2007 Rosso Piceno Superiore och ett par kuriositeter.

Min nyfikenhet tvingade mig att korka upp rosson ikväll. Rosso och rosso förresten. Nero är förmodligen en mer korrekt beskrivning av vinets färg. Man får ge sig bra långt ut i kanten för att hitta något som med lite god vilja skulle kunna kallas för blårött. Doften är lika dovt mörk den. Först förnimmer jag stall, kött och piptobak. Sedan börjar frukten titta fram. Tunga, fullmogna svarta bigaråer, björnbär och blåbär. Doften är verkligen mullrande tung.

Munkänslan matchar precis doften. Det här vinet är tungt men absolut inte klumpigt. Munhålan fylls med en massiv blandning av fullmogna mörka bär som slåss om utrymmet med rostiga järnspikar och köttsaft. Riktigt finkorniga smärgeldammslika tanniner täcker varje kvadratmillimeter. Det här är verkligen en häftig upplevelse. Skulle jag önska mig något vore det en lite mer uppskruvad syra. Carlo, boka in mig på en låda Barricadiero när nästa årgång kommer.

Kuriositeterna då ? Jo, på en hylla hittade jag två årgångar av Auroras pecorino Fiobbo, 2001 och 2005. De var egentligen inte till salu men vi fick köpa ett par flaskor "på egen risk". Årgång 2001 luktade billig buljongtärning och smakade precis lika illa. 2005:an var däremot riktigt intressant. Doften är till en början rätt skum men med lite luftning så piggnar vinet till. Mogna gula plommon, anis och citrus är mina associationer. Smaken är fortfarande mycket frisk med bra syra. Vinet känns fett, runt och fylligt. Lång eftersmak.

Danish Winemerchant Tour 2011

Snöglopp + ishalka = perfekta förutsättningar för en rundtur tillsammans med Italienska Viner till några av våra favoritvinhandlare i Köpenhamnsregionen. Första stoppet blir hos Finn Klysner, för dagen något dämpad och fåordig så besöket i det lådfyllda gårdshuset blir relativt snabbt avklarat. Ingvar hämtar upp en kartong Sacrisassi från Le Due Terre, varpå Patrik med säker och varsam hand plöjer sig genom snömassorna - skickligt undvikande halkande taxibilar med sommardäck och fastkörda lastbilar - till Jœgersborggade och Stefan Jensens vinbar Terroiristen.

Jœgersborggade befinner sig på resa, från ruffig Nørrebrostrita där kulorna viner till bohemian chic affärsgata.

När Stefan även han tagit sig fram genom snömassorna längs de isiga gatorna korkar han snart upp några strövinare han funderar på att ta hem:
















Det blir - kort sagt - en andaktsfull stund i den julferiestängda vinbaren, långt bortom hetsen på gatorna. Aromerna från Cappelanos barolo blommar ut ur glasen och försätter oss i en förväntansfull och lite högtidlig stämning. Vi säger inte mycket medan vi nosar och smakar, endast sporadiska suckar och grymtanden bryter tystnaden. De sedvanliga klyschorna skulle nästan kännas opassande att slänga runt. Och sägs det något blir det i stil med "här kan vi snacka ung frukt". Till och med jag, som inte har mycket till referensramar i barolo-land, begriper att det här är ett stort vin i vardande. Ungt men med tillräcklig struktur och kraft att utvecklas många år i flaskan. Sällskapet runt flaskan är i olika stadier av åldrande, men i alla fall för några av oss kommer det här vinets topp förmodligen att sammanfalla med pensionsdagen. En tanke går till Vodopivec, den inte alltigenom muntre vinodlaren i Karst som menade att man har som mest fyrtio årgångar på sig att förfina sina färdigheter, och när man väl har gjort det kommer man inte att få njuta av sina mest fulländade skapelser då de är som bäst. Nå, som simpel konsument handlar det kanske mest om att bestämma sig för hur mycket tålamod man har - om man inte är så rik att man kan gå ut och köpa sig några flarror av de viner som med åren visat sig bli bäst.

Chinaton, å andra sidan, är en mer omedelbar affär. Först förför den med en mjuk och varmt välkomnande kryddning. Enligt hemligt recept förstås, men kanel och kardemumma måste absolut ingå i dekokten. Som glögg men samtidigt ett ljusår ifrån. Sedan hugger det till med en välavvägd, angenäm bitterhet som vägrar lämna munhålan när den väl lagt sig tillrätta där. Här har vi att göra med en digestiv - nej mer än en digestiv, ett medikament som råder bot på alla krämpor och det är säkert ingen slump att det står dottore G. Cappelano på etiketten - som inte är av denna världen. Jo, det är den förstås, men av ett slag som man ytterst sällan stöter på. Om det första vinet försänkte oss i andäktig tystnad gör detta oss upprymda och gladlynta. Stefan visar oss sin tillbyggnad - medelst ett hål i väggen har vinbaren förenats med grannlokalen, där det ska bli lounge med soffor och grejer. Det kan nog bli finfint.

En liten del av Carlo Merollis imponerande katalog.

Om Terroiristen är sparsmakad exklusivitet är Carlo Merollis lager i Holte mer av ett massupplag för spännande italienska viner av alla de slag. Signore Merolli är inte på plats denna sena eftermiddag men väl hans handgångne man. Denne visar sig vara en framstående försäljare, och åtminstone jag lämnar stället med betydligt fler flaskor än vad som var tänkt. Men vad gör man när det plötsligt dyker upp erbjudanden av fullständigt unikt slag? Vår nyfunne vän på lagret står i ständig telefonkontakt med sin arbetsgivare för att få dagsnoteringarna klart för sig.

Bland annat får vi syn på en pecorino, Fiobbo Offida, från Marche-producenten Aurora. Ja, den ja, det är några ströflaskor från gamla årgångar: 2001, 2004 och 2005. Inget som egentligen saluförs längre och vill vi köpa dem - naturligtvis för ett ytterst inbjudande och svåremotståndligt pris - gör vi det på egen risk.

När jag kommer hem kan jag förstås knappt bärga mig att släppa ut anden ur pecorinon från 2001. I glaset kommer en guld- (eller piss-, vilket man nu föredrar)gul vätska. Det slår upp en häftig doft som drar åt sherry eller hemgjort äppelvin som glömts kvar några år i källaren. En hel del oxiderade toner, förstås, men också en piggt mineralrik, sötfruktigt blommig bukett av dofter som verkligen lockar till att smaka vinet. Det svänger bra i glaset och bara sniffet gör det mödan värt att ha släpat flaskan över sundet. I munnen är det syran som dominerar, smaken är inte alls så komplex som doften och har väl passerat bäst före-datumet med ett gäng år. Men det är ändå förvånansvärt livfullt. Inte platt och sammanfallet, snarare som ett syrligt spett mot gommen. Här finns också ett mörkare stråk som avslutar det hela med en liten besk eftersmak. Det rensar upp bra i munhålan och slinker lätt ner.

Riktigt vad man ska ha det till i det här stadiet - förutom att dricka det rätt upp och ner - är inte så lätt att lista ut. Några överblivna skalkar pecorino-ost till låter ju som en kul idé men är väl i ärlighetens namn sådär som matchning. Till en alldeles för salt hemhämtad salamipizza funkar det inte alls bra. Å andra sidan behöver jag inte fundera så mycket på det, det här var en engångshändelse och så gammal pecorino lär jag inte stöta på igen. Merollis medarbetare förutspådde med glimten i ögat en legendarisk upplevelse. Det blev det inte - en sådan hade vi redan haft på Terroiristen - men väl en intressant sådan.

Etiketten alluderar på sedvanligt Aurora-vis till en antik ritual, här Ballo del Lupo (Vargens bal? Eller något mer olycksbådande för det stackars djuret ifråga?). Kanske kan någon expert på mellersta Italiens sedvänjor komma till hjälp med en utvikning i kommentarsfältet.

Några av Auroras viner finns i beställningssortimentet. Fiobbo vill man ha 218 kronor för, vilket är en helt annan femma. Oavsett vad den kostar i normala fall hos Merolli lär det vara avsevärt mycket mindre.

torsdag 6 januari 2011

På besök hos Schiopetto


Det är en väldigt speciell känsla som infinner sig när jag närmar mig Collio. Fastän jag har varit där några gånger kan jag inte vänja mig vid att de olika producenterna ligger så tätt. Kanske är det också den oundvikliga insikten att de faktiskt finns på riktigt och inte bara som mytiska namn på etiketter som berör mig. Jag läser på vägskyltar som visar till Villa Russiz och Felluga. -Därborta ligger Jermanns nybygge säger min chaufför för dagen och när vi passerar Bressans mera anspråkslösa hus grips jag av en plötslig ingivelse att ändra mina planer och göra ett spontanbesök. Men mer än en tanke blir det inte. Jag är nämligen på väg till Schiopetto, firman som grundlades av den legendariske Mario Schiopetto som utan tvekan är den enskilde person som betytt mest för de senaste trettio årens utveckling av vinproduktionen i Collio och Friuli-Venezia Giulia. Man kan också säga att han mycket starkt bidragit till att få omvärlden att ta Italiens vita viner på allvar.

Mario Schiopetto växte upp i en familj som drev restaurang i Udine. Han intresserade sig tidigt för vin men började inte själv göra vin förrän han var en bit över 30. Schiopetto ville bort från de tunga, alkoholstarka viner som då producerades i regionen. Han reste till Tyskland och Frankrike där han lärde sig hur man producerade lätta, fruktiga och eleganta viner. Mario Schiopetto fokuserade direkt på att göra kvalitetsviner och var bland de första som buteljerade.

I en bok om Mario Schiopetto som gavs ut av Veronelli Editore finns en bild med undertexten Il Gotha Dei Produttori Italiani -Aristokratin bland italienska producenter. På bilden finns 10 distingerade herrar; Bruno och Marcello Ceretto, Piero Antinori, Giacomo Bologna, Maurizio Zanella, far och son Biondi Santi, Niccoló Incisa della Rocchetta, Angelo Gaja och Mario Schiopetto. Ni förstår kanske att min plötsliga ingivelse övergavs.

Mario Schiopetto gick bort i början av 2000-talet och idag har rodret tagits över av Marios tre barn, dottern Maria Angela och tvillingsönerna Carlo och Girgio. Det är Carlo som tar emot. Vi hälsar snabbt på systern, går därefter ut och betraktar de oerhört vackra, kuperade omgivningarna och tar en tur genom anläggningen.

Carlo berättar att vi befinner oss i det som en gång var ärkebiskopen av Gorizias sommarresidens. Mario Schiopetto arrenderade länge både hus och mark av kyrkan men fick inte köpa egendomen förrän 1989. Omgående påbörjades renovering och ombyggnad som var färdigställd 1995.

Vi befinner oss alltså i en femton år gammal produktionslokal. Min känsla är att allt är helt nytt. Det råder perfekt ordning och utrymmena är kliniskt rena. Carlo ber om ursäkt för röran. -Vi avslutade buteljeringen på julafton och har inte riktigt hunnit röja undan förklarar han.

Sedan följer en detaljerad berättelse om arbetet hos Schiopetto. Just den extrema noggrannheten är något som kännetecknar allt som görs här. Noggrannhet och ett metodiskt eller kanske snarare empiriskt tillvägagångssätt. Carlo beskriver ingående hur det sker ett ständigt pågående utvecklingsarbete och att ambitionen inte är att göra samma viner som pappa gjorde utan snarare att tillämpa samma förhållningssätt. Han menar att det handlar väldigt mycket om att ha ett öppet sinne, att prova och att utvärdera.

-Vi är mycket återhållsamma när det gäller lagring på ekfat för våra vita viner berättar Carlo. Länge använde vi oss av stora botti men det gör vi inte längre då vi aldrig blev riktigt nöjda. Nu när det blivit trendigt med botti så försöker vi lära oss att använda barriquer. Jag vill se om det kan tillföra något. Källaren med ekfat är min skolsal. Allt här inne i anläggningen är ju bara instrument som ska hjälpa oss att göra så bra vin som möjligt. Jag kan inte låta mode och trender styra och komma ivägen för den ambitionen. Grundhållningen till källararbetet är att inte slarva bort vårt utgångsmaterial.

Vi pratar om mode och trender en stund och jag frågar varför man inte buteljerar någon ren Ribolla Gialla, en druva som kraftigt utökat sin areal och fått rätt mycket uppmärksamhet under senare år. Carlo säger först att han inte tycker att Ribolla är någon kvalitetdruva, utan att den lämpar sig bäst som komplement i blandviner. Sedan modifierar han sitt uttalande och säger att det kanske inte gäller generellt utan att det gäller deras marker. Carlo ser ändå pinot grigio, pinot bianco och sauvignon blanc som inhemska eller åtminstone assimilerade druvor. -De har odlats här i mer än 150 år och vi vet precis vilka druvor som ger bäst resultat på varje kvadratmeter av våra marker.

Det är oerhört intressant att prata med Carlo Schiopetto. Han är rolig, kvicktänkt och snabbkäftad. Han försöker ibland ge intrycket av att vara bekymmerslös skämtare som egentligen bara glider med men man förstår snabbt att det här är en kille som har full koll på varje liten detalj av verksamheten och som hela tiden vill att saker ska bli ytterligare lite bättre.



Det har blivit dags att prova vinerna och Carlo har förberett lite snacks vilket betyder stora fat med salami, pancetta, ost och bröd. Han ber ånyo om ursäkt. Denna gång för att det bara är hemkörda grejer som serveras.

Vi börjar genomgången med de vita endruvevinerna. Samtliga har jästs och lagrats på ståltank. En liten del, några få procent har lagrats på barrique. Vinerna vilar på jästfällningen i åtta månader. 2008 Pinot Grigio är ljust guldgult. Doften är blommig och parfymerad med tropisk frukt. Mycket frisk, ren och intensiv smak. Ett okomplicerat och mycket charmerande vin.

2008 Pinot Grigio är väldigt likt det föregående men med lite mer kraft.

Nästa vin är 2008 Sauvignon. Halmgult med en del gröna reflexer. Doften är mycket druvtypisk med tomatblad, salvia och grön paprika. Vinet är friskt med bra syra men känns redan nu avrundat, mjukt och harmoniskt. Kryddigeten från doften kompletteras med en del citrustoner. En mycket bra och väldigt typisk Collio-sauvignon.

2008 Tocai Friulano är också halmgult med en del grönt. Doften har den där typiska mandeldoften, en del blommighet, vanilj, kryddpeppar och en intensiv frukt. Smaken är fet och fyllig med frisk syra. Aromerna går igen tilsammans med tydliga mineraltoner. Carlo förklarar att det jag tolkar som vanilj inte kommer från fatlagring utan har att göra med att vinet legat länge på jästfällningen.

2007 Tocai Friulano är än mer intressant. En del av den mest påträngande fruktigheten har sansat sig och doften är mer komplex. Tydligare mineraltoner. Smaken är rundare och väldigt haromisk.

1999 Tocai Friulano känns fortfarande mycket frisk och vital. Doften nu än mer komplex med inslag av honung och ananas. Mjuk behaglig munkänsla. Jag får intrycket av att vinet verkligen står på topp just nu.

1995 Tocai Friulano ger till en början också ett piggt och friskt intryck. Är lättare och på alla sätt enklare än de föregående. Smaken ger intryck av ett vin som nyligen påbörjat färden utför. Fortfarande intressant och OK att dricka men förmodligen inte så länge till.

2008 Blanc de Rosis är Schiopettos första vita blandvin som man gjort sedan 80-talet. Det är också det vin som vunnit flest utmärkelser. Det är gjort på Tocai Friulano, Pinot Grigio, Sauvignon, Ribolla Gialla och Malvasia. En liten del av druvorna har jästs och lagrats på n500-liters ekfat, resten på stål. Mycket komplex, aromatisk doft med rosor, tropiska frukter och citrus. I nuläget känns doften nästan lite spretig där de olika elementen inte hunnit smälta samman till en riktigt harmonisk helhet. Något som säkert kommer att rätta till sig. Smaken känns precis som doften men man anar den stundande elegansen.

2007 Mario Schiopetto Bianco är prestigevinet uppkallat efter grundaren. Gjort på Chardonnay från Colli Orientale och Tocai Friulano från Collio. Chardonnay-druvorna lagras och jäses på barriquer och tocaien på ståltank. Doften bjuder på frisk citrus, hasselnötter, halm och skirat smör. Smaken är rik, fyllig och kryddig med mycket bra syra och längd.

En mycket intressant provning där jag upplevde de båda blandningarna och Tocai Friulanon som de starkaste korten. Mycket intressant att få möjlighet att prova två riktigt mogna varianter.

Vi avslutar provningen med ett av Schiopettos två röda i två årgångar. Blumeri är gjort på Merlot, Cabernet Sauvignon och Refosco dal peduncolo rosso. Vinet har jästs och lagrats 15 månader på en blandning stora ekfat och barrique.

Årgång 2005 har en mycket elegant doft. Körsbär, hallon och blåbär tillsamans med kryddtoner. Smaken är till en början mjuk, rund och behaglig med lager på lager av den goda bärfrukten. Kryddor och lakrits. Slutet lite tvärt, kort och kantigt. Det börjar bra men håller inte riktigt hela vägen.

2006:an är doftmässigt väldigt lik 05:an men här håller allt hela vägen. Inte riktigt färdigt att dricka ännu. Tanninerna behöver slipas ner och smakelementen integreras men det står helt klart redan nu att detta är ett ypperligt rödvin.

Vad kan man säga efter en sådan eftermiddag. Oerhört trevligt, intressant och lärorikt. Trots Schiopettos prestige så kändes allt väldigt jordnära, enkelt och vardagligt. Utom vinerna då förstås. Schiopetto hade en svensk importör för några år sedan men i nuläget har de ingen. Gerbola Vin i Köpenhamn har en del viner på lager.

måndag 3 januari 2011

2007 Cavit I Masi Trentini Trentino DOC Pinot Nero


Den som läser Billigt Vin med något slags regelbundenhet vet väl att vi helst lyfter fram små, familjeägda producenter. Det handlar förmodligen om lika delar romantik och medveten hållning. Under julens Italienbesök han jag med ett besök hos en producent i den andra ändan av skalan. Cavits huvudkontor ligger strategiskt belägen 10 minuters bussresa från Trentos centrum och man behöver inte förboka några besök. Det är bara att komma. Perfekt för en snabbvisit under ett tågbyte med andra ord.

Cavit är en gigant i Trentino och i vinvärlden. Företaget är ett koperativ som drog igång på 50-talet och fungerar idag som ett slags meta-koperativ, flera olika koperativ har gått samman. Man förfogar över 5.400 ha vinmarker och producerar runt 65.000000 flaskor årligen, sextiofemmiljoner. Det är sådär en 1200 gånger mer än vad Bressan mäktar med. Ungefär 75% exporteras och den kanske viktigaste produkten är Pinot Grigio till den amerikanska marknaden.

Mitt intryck av Cavit är att man har ambitionen att producera korrekta vardagsviner med jämn och, i relation till priset, hög kvalité. Man har den uttalade målsättningen att satsa på lokala druvsorter och verka för utveckling av vinodlingen i regionen. Framförallt genom att matcha druvsorter och mikroklimat. Cavit har många olika produktlinjer i olika prisklasser. Det som lockar mig att återvända till Cavit och deras enoteca är deras top-of the-line-viner I Masi Trentini. Här har man inlett ett samarbete med Istituto San Michele all’Adige med syfte att ge prestige åt företaget och samtidigt bedriva produktutveckling. Man producerar mellan 7.000 och 10.000 flaskor årligen av nio olika viner. Vad vinerna kostar ute i handlen vet jag inte men hos Cavit handlar man för 10 - 12 euro per flaska för bordsvinerna vilket gör I Masi Trentini-vinerna till verkliga fynd. Enotecan är inte särskilt trevlig, snarare väldigt funktionell. Man kan dock prova de flesta av Cavits viner, det finns ett bra utbud av Italienska viner till försäljning och även en del franska men framförallt säljer man förstås de egna vinerna och det till väldigt bra priser.

I kväll provade jag I Masi Trentini Trentino DOC Pinot Nero. Det är ett vin gjort på druvor som odlats på c a 450 meters höjd i ett område utanför Trento som kännetecknas av hög temperaturskillnad mellan dag och natt. Vinet har macererats i 10 dagar, jäst på ståltank och lagrats på en blandning av franska barriquer och tonneau i 12 månader. Det har en relativt mörkt och tät färg. Till att börja med gör doften mig rätt skeptisk. Den domineras av smörkola och rostade ekfat. När vinet fått lite luft börjar det hända saker. Mogna körsbär, hallon och jordgubbar tittar fram tillsammans med engelsk piptobak.

Smaken är medelfyllig med bra syra. Smörkolan och fattonerna är inte alls särskilt framträdande utan här dominerar den söta bärfrukten som balanseras perfekt av syran. Lyxigt silkiga tanniner och lång god eftersmak med lite bitterhet och blodapelsin. Ett riktigt trevligt matvin som väl egentligen varken är druv- eller ursprungstypiskt. Bara gott att dricka och det kan ju räcka rätt långt ibland. Stort minus dock för den fånigt tunga ultrapremium-flaskan.

Medan jag dricker sista glaset kan jag inte låta bli att fundera över hur jag hade reagerat på detta vin om jag fått veta att det kom från en liten, åttonde generationens odlare från gränstrakterna mellan Friulien och Slovenien med ett halvt hektar biodynamiskt odlad Pinot Nero ?

lördag 1 januari 2011

2004 Nino Negri Sfursat Cinque Stelle


Vi firade juldagen i Italien och skulle ha gäster. Det föll på min lott att välja vin vilket var ett ganska enkelt uppdrag. Min italienska vinkällare är nämligen än mer begränsad min svenska. Valet stod mellan piemontesisk malvasia eller lombardisk chiavennasca. Det blev det sistnämnda. Medan övriga familjen dukade och lagade mat hällde jag upp ett litet glas för en provsmakning.

Chiavennasca är som de flesta säkert redan känner till den lombardiska benämningen på nebbiolo. Nino Negri (se för all del till att ha datorhögtalarna avstängda INNAN du klickar på länken) är en av de största och mest välkända producenterna i Valtellina. Sfursat Cinque Stelle är toppvinet som görs på druvor som torkats i tre månader. Macerationen pågår i 12 dagar och vinet får jäsa ut helt vilket såklart resulterar i hög alkoholhalt. Vinet har lagrats 16 månader på franska barriquer och på flaska i sex månader innan lansering.

Det första som slår mig när jag sitter med näsan i glaset är att vinet känns överarbetat. Det är mycket ek. Nåväl, det finns en del annat också. Mörka körsbär, torkade fikon, en parfymerad blommighet, tjära men också en del alkohol. Med lite tid i glaset blir doften mer sammanhållen och visar upp ett imponerande djup och komplexitet.

Smaken är såklart mycket kraftfull och fyllig. Intensiv smak av körsbär och hallon som trängs med fikon och russin. Rejäl syra och stadiga tanniner stramar upp bygget och ger balans. Lång eftersmak med vanilj, torkad frukt och choklad. Jag känner av en viss eldighet när temperaturen på vinet stiger.Visst är Sfursat Cinque Stelle gott men samtidigt så blir det första intrycket bestående. Det känns överarbetat och lite för mycket. Av det mesta.

När vi sedan sitter runt bordet och äter pärlhöna, svampragu och polenta så visar vinet upp sig i sitt rätta sammanhang. Alla är uppklädda, granen tindrar och stämningen är sådär lagom högtidlig. Vinet känns också lite högtidligt, lyxigt och elegant. Det matchar sammanhanget perfekt. Det råder ingen som helst tvekan om att det här inte är något vardagsvin. Att dricka det känns lite som att bära slips. Jag känner inget större behov av att göra det men vissa sammanhang kräver det. Lika skönt som det är att få knäppa upp översta skjortknappen och kränga av sig slipsen efter en sådan tillställning var det att dricka en frisk moscato d'asti till desserten.

En annan nyårskrönika

Såå, dags att försöka sammanfatta vinåret 2010. Jag älskar listor,tabeller med siffror i kolumner och ordentligt genomtänkta sammanställningar. Tyvärr har jag själv förtvivlat svårt att åstadkomma något sådant. Ordning och reda har liksom aldrig varit min grej. Inte för att jag inte uppskattar det men jag gillar det bäst när någon annan står för det. Här följer istället några spontana tillbakablickar på året som nyss kilat runt hörnet och kanske blir det rentav av några tankar om det som ligger framför oss. Den som läser får se.

Jag tänker sällan på viner som bra, bättre eller bäst. Jag gillar viner som ger mig en positiv upplevelse, som gör något med mig, som ger kickar och gärna har en historia att berätta. Funkar de dessutom bra till maten jag äter så är jag mer än nöjd. Då spelar det ingen roll hur många stjärnor, fyrar, getingar eller poäng ett vin har fått. Det är inte det jag går igång på.

Årets häftigaste vinupplevelse för min del var nog 2008 Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso. Jag fick genom Patriks försorg möjligheten att prova hela Tenute delle Terre Neres fantastiska sortiment men det billigaste vinet förblev min favorit. Rent, elegant, svävande lätt men ändå med kraft. Ad Libitum har börjat sälja 2009:an och det till ett strålande pris. Sicilien i allmänhet och Etna i synnerhet har ju bjudit på flera av årets stora utropstecken; Occhipinti, Calabretta, Cornelissen och Palari är bara några av de producenter som bidragit till att min bild av Sicilien som vinregion förändrats radikalt.

Ett annat oförglömligt glas dracks tidigt i våras på Terroiristen i Köpenhamn. Lanos 1999 Barbaresco blev en riktig ögonöppnare för mig. En kraftfull, mörkfruktig och tjäradoftande nebbiolo i perfekt balans. Lite som att prova Roagna nebbioloviner för första gången fast i det här fallet föregicks upplevelsen inte av någon hype.

Samma vårdag i Köpenhamn provade vi några nebbioloviner från norra Piemonte och det är ett spår som jag inte hann följa upp under 2010. Förhoppningsvis blir det ändring på det 2011. Carema, Boca, Lessona och Gattinara står på listan och besök hos Stefan Jensen är inbokat.

Under senaste Italienbesöket blev jag bjuden på ett vin, en sangiovese di romagna som fick mig att haja till lite extra. Tyvärr minns jag inte producentens namn, det provades betydligt fler viner den kvällen och det spottades inte, men jag var övertygad om att jag hade riktigt bra chianti i glaset fram tills dess att jag tittade på etiketten. En erfarenhet som gör att jag under året tänker att titta lite närmre på Italiens andra regioner. Räkna med att det blir mer Marche, Umbrien, Trentino och Basilicata på Billigt Vin under 2010. Även om jag inte vågar hoppas på att upptäcka något av samma kaliber som Etna-vinerna så är min känsla att det finns en hel del gömda skatter runt om i landet. Jag tänker på samma sätt när det gäller Frankrike. Jag vill dricka mer rött från Loire, Bejoulaise och andra regioner som jag inte har någon koll på.

Något om Friuli- Venezia Giulia måste jag ju också få med i den här texten. Man kan väl säga att min relation till regionen har fördjupats under 2010. Jag räknar med o hoppas på att den processen kommer att fortsätta under 2011. För den som bor i Stockholm går det fr o m måndag att handla Bressans viner via beställningssortimentet. Vinomatik har tagit in fem varianter som säljs i tre-pack och det till mycket bra priser. Resten av landet får lugna sig till i februari då importören lanserar ett introduktionspaket. Förhoppningsvis följs introduktionen upp med ett Sverige-besök.